Idag är en sådan dag då jag känner mig riktigt trött på att vara gravid.    Inte för att jag på något vis är tröttare än normalt eller har mer ont än normalt. Jag känner bara mig så himla färdig med att vara gravid. Det är inte roligt längre.    Nästan alla säger till mig att "passa nu på och njut av graviditeten", och börjar bli ganska trött på att höra det, även om jag VET att det sägs i all välmening.
Men hur ska jag kunna njuta av graviditeten när jag är trött och energilös mer eller mindre 24h/dygnet, har ont, och känner mig stor, klumpig och orörlig? Dessutom känner jag mig pga detta som världens just nu sämsta mamma till Milo, och det gör ju inte saken bättre. Jag är trött, lätt irriterad och har väldigt dåligt tålamod. Hur kan man vara en bra mamma då? Får så himla dåligt samvete mot Milo för att jag är så trött och har så dåligt tålamod.    Hade tänkt att vi skulle köra till badhuset och bada i em. Packat väskan och allt. Men inser att jag just nu inte orkar det i heller. Inte ensam, bara jag och Milo, åtminstone. Får bli en sväng ut i trädgården i stället så att vi åtminstone får lite frisk luft idag.

Idag är ingen bra dag känns det som. Varför kommer dessa dagar alltid när Fredrik inte kommer hem från jobb förens senare än han brukar? Försöker hålla upp en glad fasad så mycket jag kan, men vissa dagar går det bara inte. Försöker vara glad och tacksam över att jag är gravid och har en pigg och frisk (vad vi vet) liten bebis i magen. Och jag ÄR glad och tacksam över detta. Men vad hjälper det när jag känner mig så här?

"Nu är det riktigt nära!!" Inte tillräckligt nära. Har drygt fem veckor kvar till bf, och dessa fem veckor känns som fem månader idag. Förlåt för deprimerat inlägg, men idag orkar jag bara inte.

Jag har nog aldrig varit så nervös inför ett mvc besök som jag var igår. Endast för att vår jäkla blod- och pulstrycks mätare helt plötsligt börjat visa helt annat tryck än den gjort innan, för att den helt plötsligt visade att mitt övertryck låg på 124-128, ist för 105-110 som tidigare. Förstår inte varför den plötsligt ökat, då den varit väldigt konsekvent innan?

Fick i alla fall börja med att lämna in urinprovet, och det var negativt! Inga spår av protein! SÅ skönt att få höra!      Sedan kollade hon mitt blodtryck, och enligt hennes mätare, som är rätt mycket mer pålitlig än den vi har här hemma, så låg mitt blodtryck igår på 130/65! Fortfarande fullt normalt mao!     Så min/vår blodtrycksmätare hade mao skrämt upp mig i onödan. Eller så är det som Fredrik sa, att den först nu lärt sig mitt tryck och visar det rätta sas. Alltså innan har ju övertrycket enligt vår mätare legat på runt 105-110 när det enligt bm'ans legat på runt 135. Igår morse innan jag körde till mvc, låg övertrycket på 131, dvs nästan lika högt som trycket låg på enligt bm'ans mätare.
Nej.. Det är nog inte så... Kollade trycket nu precis bara för skojs skull. Och övertrycket låg nu på 115, inte 130 som trycket låg på igår.. Bara att konstantera då; vår blodtrycksmätare kan man inte lita på för fem öre. Hoppas inte Fredrik betalade allt för mycket för den...

Förutom detta kollade hon även sf-måttet och hjärtljuden som vanligt. Sf-måttet hade denna gången endast ökat 1cm på 2 veckor, till 33 cm. Lite "märkligt" tyckte jag då den hittills hela tiden ökat 2-3 cm på två veckor? Men, det var fullt normalt enligt henne. Inget att oroa sig över mao.   33 cm var för övrigt vad mitt sf mått låg på för en vecka sedan när jag var gravid med Milo, så magen är lite mindre denna gången. Detta borde även innebära att lillan är lite mindre än vad Milo var. Men det trodde ju förlossningsläkaren också, sist vi var på ul hos honom. Men, det är ju bara om hon kommer strax innan eller på sitt bf datum. Går jag över 1-2 v lär hon ju förmodligen väga ungefär lika mycket eller kanske tom lite mer, än sin bror. Ska bli himla spännande att se när hon kikar ut, hur stor hon är. *ler*   
Hjärtljuden pickade på i ca 153 friska slag/min. Dem låg nog rätt mycket högre när jag låg på rygg, för att hon bad mig lägga mig på sidan, för att hon sa att ibland när man är så här långt gången, så är bebisens hjärtljud mycket högre när man ligger på rygg än när man ligger på sidan. Hon låg iaf igår med ryggen mot höger sida. Dem sista veckorna har hon legat med ryggen på vänster sida. Hon ligger iaf fortfarande med huvudet neråt, och det är fortfarande ruckbart.

Så det var med en enorm lättnad jag lämnade mvc igår.      
Bm'an från KLARA gruppen ringde också igår. Ska dit direkt efter läkar/ul-besöket nästa vecka, den 13 dec. Så det blir en minst sagt fullspikad Lucia i år. *ler* Först till Milos dagis mellan 08:00-09:00 för att se på när dem lussar. Sedan till förlossningsläkaren för ul/flödeskontroll kl.14:00, och direkt efter det, kl.15:00 träffa bm'an på KLARA gruppen. Hon sa igår när hon ringde att vi skulle prata om förlossningen (så klart..) och skriva ner ett förlossningsbrev tillsammans. Känns väldigt bra.   

Gillar inte detta alls kan jag säga... Enligt vår blodtrycksmätare vi har här hemma (från Braun som mäter både blodtryck och puls), brukar mitt övertryck ligga på runt 105-110. Vad undertrycket brukar ligga på är jag lite osäker på, men runt 45-55 tror jag. När den ligger på detta har den enligt bm'ans blodtrycksmätare legat på runt 135/65. Så lite grand åt det högre hållet men ändå fullt normalt och inget att vara orolig över.
Men dem två sista dagarna har min mätare visat på 124/70-128/65. Gillar inte detta alls.    Även om jag vet att man inte riktigt kan lita på den mätaren, inte lika mycket som bm'ans iaf, så har den ju ändå visat ungefär samma tryck hela tiden när trycket enligt bm'ans mätare varit normalt. Så att den plötsligt gått upp till 124-128 i övertryck så BORDE det ju innebära att trycket ökat rätt bra även enligt bm'ans mer pålitliga mätare. Har dem två sista dagarna även känt som ett "tryck" ovanför ögonen, mot tinningen. Det har inte varit så farligt idag, idag har det bara varit ett ganska "dovt", svagt, tryck som kommit och gått. Men igår satt det i i princip hela dagen, och var stundtals väldigt jobbigt.

Jag FÖRSÖKER att inte oroa mig, men det är SVÅRT kan jag säga. Om jag inte hade haft en tid till mvc imorgon fm, hade jag ringt in antingen till mvc, eller förlossningen idag, för att få komma in på en koll. Försöker (som sagt) att inte oroa mig för trycket nu så länge jag inte fått kollat det av min bm, eftersom att jag ju vet att den mätaren vi har här hemma inte är helt tillförlitlig. Men samtidigt så kan jag ju inte låta bli att oroa mig när den hela tiden legat på 105-110, och nu helt plötsligt på 124-128.   

Det vore ju bra typiskt om jag skulle börja få högt blodtryck nu när jag börjat ställa in mig bra på att trotsa rädslan och oron, och köra på med vaginal förlossning. Vi har efter senaste besöket med förlossningsläkaren på sjukhuset bestämt oss för att det enda som kan få oss att ändra oss nu om vaginal förlossning, det är om blodtrycket skulle börja bli högt. Men jag har verkligen börjat ställa in mig på och nästan se fram emot (med skräckblandad "förtjusning") att trotsa rädslan och oron, och köra på med vaginal förlossning (under löftet att dem förbereder för snitt i god tid om det skulle behövas, så att jag kan vara vaken och med) nu. Så skulle det vara så att blodtrycket imorgon visar högt även hos bm'an så kommer jag ärligt talat bli riktigt LEDSEN. Känner hur tårarna nästan kommer redan nu, bara jag tänker på det.   

Nej, lägga mig på soffan och vila och försöka tänka på annat nu kanske? Lättare sagt än gjort.. Tur jag ska till mvc imorgon.

"Pojke på drygt 3 år, väldigt söt, äter själv, sover hela nätterna. Dock ej alltid i egen säng. Säljes till högstbjudande."

Nej, han är givetvis inte till salu, men just nu känns det som att det inte är långt ifrån. *ler smått*
Igår när jag skulle hämta han från dagis bråkade och gnällde han och vägrade ta på sig ytterkläderna, så dagisfröken fick hjälpa mig att klä honom. När vi kommer ut till bilen (efter att jag näst in till fått DRA dit honom) vägrar han klättra upp i bilen själv, så trots att jag vet att jag får väldigt ont av det, blir jag tvungen att lyfta upp honom för att öht få med honom hem. Fortsätter sedan gnälla hela vägen hem. Väl hemma och ute ur bilen springer han ifrån mig på gårdsplanen så att jag får springa efter honom för att han inte ska få för sig att börja springa ut mot vägen. Får när jag fått tag på honom näst in till asa in honom i huset.

Idag var det exakt samma visa IGEN. Bara det att det denna gången var när han skulle TILL dagis. Vägrar ta på sig, springer ifrån mig på gårdsplanen, och jag får lyfta upp honom i bilen. Gnäller hela vägen till dagis, och fortsätter enda tills vi kommer in på dagiset.

Det är UUUUNDERBART med trotsiga ungar! Särskilt när man är/känner sig stor, tung, och har ont..   

Igår fick jag i alla fall en stor kram och ett par pussar av honom, när han väl lugnat ner sig, och idag lugnade han ner sig efter bara en liten stund när vi kommit in på dagiset, och kramade om min arm och tog mig sedan i handen och gick in på avdelningen. Så han ÄR ju världens underbaraste unge och jag skulle ALDRIG få för mig att sälja eller byta ut honom.          Men i dessa stunder... Ett, två, tre, fyra....... Får räkna till tio minst tio gånger.. *ler smått*

Bara för att jag sa till Fredrik igår kväll att mina fogar bak knappt känns av längre (men att fogarna fram i gengälld gör mer ont än tidigare   ), så har jag grymt ont i fogarna bak idag, framför allt på höger sida.    Misstänker och hoppas dock på att det är för att jag satt på en stol i ett par timmar igår, som även om den hade en mjuk sits och även om jag ändrade sittställning i jämna mellanrum, nog inte var så bra att sitta på för mig. Inte så länge iaf. Jag hoppas att det är därför jag har så ont idag, så att smärtan bak bara är tillfällig och är borta igen imorgon.

Jag var på Nova Lund igår och hade en riktig fikadag skulle man kunna säga. *ler* Träffade tre tjejor från en tråd/grupp jag hänger tillsammans med både på familjeliv och facebook, tre tjejor som precis som vi, ska ha barn nästa år. Varav den ena av dem faktiskt är uträknad bara fem dagar efter mig.    Vi satt på Espresso house och fikade och pratade från strax efter tio till strax efter tolv. Det var tre riktigt trevliga tjejor som det var lätt att prata med, och vi hade säkert kunnat sitta och prata i ett par timmar till utan större problem. *ler*    Hoppas att vi ska träffas snart igen. Skiljdes åt runt 12:20. Då gick jag till McDonalds och åt lunch, sedan vid 13:00 var det dags för nästa fikaträff..    Då var det dags att fika med en av mina underbara arbetskollegor, Maribel.    Har inte träffat henne sedan jag blev sjukskriven, så det är väl runt 1½-2 månad/er sedan sist. Vi pratade om både jobb, barn och hur hon kom till Sverige. Lite allt möjligt helt enkelt. Även om vi pratar mycket med varandra på jobb också, så blir det ju inte alls på samma sätt där som när man träffas "privat". Det var hur som helst jätte trevligt att träffa henne, och visst blev man påmind om att man saknar jobbet och arbetskollegorna, även om jag får erkänna att det är väldigt skönt att gå hemma om dagarna just nu..   

Nästa gång vi ses är nu den 15 dec, när det är dags för julbord med jobb.    Julbordet är i år på Big Bowl i Malmö. Blir dock inget bowlande för mig pga fogarna. Lite trist då det är så roligt att bowla. Å andra sidan suger jag rätt bra på att bowla, så kanske är det lika bra att avstå och hejja på dem andra ist... *flinar*   
Även om jag inte dricker något, ska jag försöka charma in mig hos Fredrik så att han kör mig dit och hem. Tycker verkligen inte om att köra inne i Malmö, framför allt inte när det är mörkt ute, och att då dessutom försöka hitta en parkeringsplats.. Kan dessutom inte fickparkera, vilket risken är stor att jag skulle behöva göra då. Vet att där är dem som tycker att jag är löjlig som inte vill köra inne i Malmö om jag verkligen inte måste, men "so be it". Jag tycker verkligen inte om det.


Idag är det iaf 1:a december och det är endast 40 dagar kvar till beräknad förlossning!!    Denna graviditeten har verkligen bara sprungit iväg. Tråkigt nog känns det som att jag varken kunnat eller hunnit njuta speciellt mycket av denna graviditeten, fastän jag verkligen ville det, då detta (troligtvis) är sista graviditeten. Jag har njutigt på ett helt annat sätt än jag gjorde när jag var gravid med Milo på det viset att det känts lite mer verkligt denna gången, så att jag denna gången pratat och "smekt" magen mycket mer än jag gjorde när jag var gravid med Milo. Med Milo kändes det så overkligt, så även om jag försökte och pratade och "smekte" på magen när jag var gravid med han med, så kändes det så konstigt att göra det med han, att det inte blev att jag gjorde det så mycket som jag trodde att jag skulle göra, innan jag blev gravid. Denna gången känns det verkligare och mer naturligt på något vis, så därför har det blivet att jag pratat med och smekt magen mycket mer denna gången.
Men i övrigt känns det som att jag varken har kunnat eller hunnit njuta så mycket som jag ville, av denna graviditeten. Dels för att tiden gått så fruktansvärt fort, och dels för att jag väldigt tidigt denna gången började må dåligt. Först började jag må illa redan runt v.7 Och det var ett riktigt jobbigt och ihärdigt illamående som satt i från det att jag steg upp på morgonen, tills jag gick och la mig på kvällen.    Var dessutom så GRYMT trött att jag lätt hade kunnat sova bort dem första veckorna, 24h/dygnet mer eller mindre. Sedan runt v.12 började jag få problem med foglossningen, och det har bara blivet värre för varje vecka. Så som ni förstår, inte helt lätt att njuta av graviditeten, när man mår så här och har så här ont. Känns jätte trist verkligen.    Att rädslan och oron inför förlossningen, pga hur förra slutade, dessutom började göra sig påmind för några veckor sedan, har ju heller inte gjort det lättare att njuta av graviditeten.   
När jag säger att detta är sista graviditeten, är det många som säger "jaja, så sa jag med...." Men denna graviditeten har varit så jobbig, och med tanke på att man ju inte blir yngre precis, så misstänker jag att om jag skulle bli gravid en tredje gång, så lär inte nästa graviditet bli speciellt rolig den i heller.. Så jag har sagt till Fredrik mer än en gång att "om jag någon gång skulle få för mig att jag vill ha ett tredje barn, SNÄLLA, påminn mig om hur jobbig denna graviditeten var och hur trött jag var på det". *ler*    Nej och dessutom så känns det verkligen som att två barn är precis lagom. Jag känner att jag ska orka och ha tid med dem också.

Med detta tar jag och avslutar bloggen för idag och slänger mig raklång i soffan en stund.