Prata om att nervositeten och oron kommer och går. I tisdags efter ul'et och KLARA samtalet kände jag mig riktigt lugn och trygg. Igår kom jag plötsligt att tänka på att "tänk om Fredrik är på jobb när jag får värkar??! Han har ju en halvtimmes väg hem från jobb, och sedan har vi nästan en halvtimmes väg in till BB". Och "tänk om jag får krampanfall när värkarna sätter igång och jag är ensam hemma? Vad händer då?" Kände mig allt annat än lugn igår mao. Just nu önskar jag VERKLIGEN att mina föräldrar skulle bo typ grannar med oss, så att mamma kan vara här som mentalt stöd när värkarna sätter igång och Fredrik är på väg hem från jobb. I stället bor hon/dem nästan 8 mil bort..   

Just nu känner jag att jag skulle känna mig tryggare om jag kunde få en planerad igångsättning så att jag är på plats när värkarna sätter igång. Planerat snitt vill jag ju helst inte ha, men planerad igångsättning hade inte varit fel alls känner jag just nu. Iom avståndet och risken för krampanfall. Vet ju att även om jag ännu inte har några tecken på havandeskapsförgiftning i nuläget, så kan det ju komma väldigt fort. Och tänk om det kommer när värkarna sätter igång och tänk om jag är ensam hemma då? Inte så konstigt att man har svårt för att komma till ro och somna om kvällarna.. *ler smått* Har haft väldigt svårt för att komma till ro och somna nu två kvällar på raken. Nu i natt vaknade jag dessutom typ en gång i timmen i princip hela natten av att lillan tryckte på blåsan så jag var tvungen att stiga upp och gå på toaletten. Är väldigt tacksam över att vi numera har en toalett på andra våningen så att jag åtminstone slipper gå ner för trapporna och gå igenom halva huset för att komma till toaletten som jag fick göra när jag var gravid med Milo..

Försöker tänka positivt, att "detta kommer jag fixa! Det kommer gå jättebra denna gången!" Och vissa dagar går det jättebra att tänka så, och jag kan tom. se fram emot förlossningen. Andra dagar går det inte alls lika bra. Då känner jag att "vad skönt och tryggt det hade varit om man varit inskriven på BB redan nu så att man garanterat redan är på plats när det väl sätter igång". Men det hade ju så klart inte gått och hade varit allt bra långtråkigt. *ler*

Vet att där säkert är många som tänker "men om du nu är så himla nervös och orolig, varför vill du då inte ha planerat snitt??!" Ja ni, den frågan ställer jag faktiskt mig själv också vissa dagar. *ler* Senast igår.    Jag vill helt enkelt få veta av egen personlig erfarenhet vad det är alla pratar om. Dem flesta säger ju att "det är en SÅ häftig och underbar upplevelse som dem önskar att alla skulle få prova på!" Och, sedan kände jag ju det som att jag "blev snuvad på förlossningen" förra gången, och det vill jag inte bli igen. Jag vill få igen den där förlossningen som jag gick miste om förra gången. Jag VILL helt enkelt genomgå en vaginal förlossning och få uppleva den där häftiga och obeskrivbara känslan, jag vill känna att "JA!! Denna gången KLARADE JAG DET!!" 

Därför försöker jag tänka positivt så mycket jag bara kan. Jag SKA klara det denna gången! Jag ska, jag ska, jag SKA!!!!

Nu ska jag fixa lite tvätt så att jag sedan i lugn och ro kan vila och ta det lugnt resten av dagen innan jag ska hämta Milo på dagis, så att jag orkar med julbordet med jobb ikväll. *ler*