Alla inlägg under januari 2012

Av Lina - 31 januari 2012 09:36

Idag är det dags för första Bvc besöket och jag tänkte höra med henne om att ev. börja tillsätta ersättning på nätterna då hon inte tycks bli riktigt nöjd. Samtidigt är jag så otroligt kluven. Jag vill ju absolut inte riskera att förstöra amningen när den ju faktiskt FUNGERAR! Något den tyvärr aldrig gjorde med Milo.

På dagarna är det inga problem. Hon ammar bra från ett eller båda brösten, och är sedan lugn och nöjd direkt efter att hon ammat klart. Men vid sista kvällsamningen innan vi lägger henne för natten, och på nätterna äter hon bra från båda brösten, men blir ändå inte riktigt nöjd, utan vill ha mat igen efter bara 5-10 min och kan då ligga vid bröstet nästan lika länge till. Efter sista kvällsamningen sover hon i ganska precis 3h innan hon vaknar och vill äta, men sedan resten av natten vaknar hon var annan timme. Egentligen, så när jag tänker efter så är det väl bara sista kvällsamningen och första natta amningen, som hon inte tycks bli nöjd/vill äta mer efter bara 5-10 min. Andra och tredje natta amningen brukar hon bli nöjd efter att ha ätigt från båda brösten. Eller, åtminstone så hjälper/räcker det att ge henne nappen efter det. Men efter sista kvällsamningen och första natta amningen hjälper det inte att ge henne nappen, utan det är endast bröstet som hjälper.

Är som sagt super kluven. Att hon vaknar var annan timme kan jag stå ut med även om det så klart är jobbigt då man inte är speciellt pigg och glad om nätterna när man bara vill få sova, så länge hon somnar om direkt efter att hon ätigt bra från båda brösten (och fått ny blöja när det behövs). Men detta att hon inte blir nöjd trots att hon ätigt bra från båda brösten gör att jag funderar på om hon kanske behöver lite ersättning också.
Eller nöjd blir hon ju. Men inte förens hon fått äta en ganska bra stund från ett eller båda brösten, 5-10 min efter att hon precis ätigt bra från båda...

Funderar på om man kanske kan ge henne lite ersättning efter första natt amningen, så att hon vid första nattamningen både får bröstmjölk och ersättning? Kanske blir hon både nöjdare och sover bättre/längre då? Typ låta henne äta från båda brösten, sedan byta blöja, och sedan ge henne lite ersättning efter blöjbytet innan jag lägger henne igen? På det sättet blir det ju inte bara flaska sas, och där med kanske det inte "förstör" amningen? Usch, svår fråga detta känner jag! Sedan är det ju så svårt för andra att ge råd också, då alla bebisar är så himla olika.

Gör nog så att jag pratar med min Bvc tant om det idag och hör vad hon har för åsikt om detta, men sedan avvakta i några dagar/en vecka för att se om det kanske blir bättre, och blir det inte det, så börja tillsätta ersättning efter ett av nattamålen först då.

Är ju så otroligt glad över att amningen faktiskt fungerar denna gången, och skulle bli väldigt ledsen om amningen helt plötsligt börjar strula, så därför är det en väldigt svår fråga hur jag ska göra.   

ANNONS
Av Lina - 28 januari 2012 13:30

Vaknade upp i morse av en dov huvudvärk som efter en stund gick över till att jag kände mig konstig o febrig i hela kroppen. 38,9 i örontemp visade det sig..    Sedan i morse har den sedan pendlat mellan 37,7-38,0. Känner mig trött och hängig och till o från känner jag mig lite småfebrig i hela kroppen så idag har soffan varit min bästa vän hela dagen. Så typiskt att jag ska åka på detta just idag. Är bjudna på lite "välkommen till världen Mira firande" hos Fredriks föräldrar ikväll. Hoppas verkligen att jag ska känna mig piggare tills dess. Vore ju något om huvudpersonen och dennes mamma tvingas stanna hemma.    Hade jag inte ammat henne hade ju Fredrik kunnat ta med henne också ner ikväll, om det nu är så att jag inte skulle orka, men nu fungerar ju inte det så bra eftersom att jag ammar henne och hon äter i princip så fort hon vaknar.

På tal om det så har hon dem två sista nätterna börjat vakna var annan timme och velat äta, i stället för var tredje. Jag som trodde att det var tvärtom, att det skulle bli fler timmar mellan amningarna på nätterna ist för färre, ju äldre dem blev.. *ler smått* Får hoppas att det bara är något tillfälligt så att det snart kan bli lite fler timmar mellan amningarna. Även om hon somnar om direkt efter att jag ammat henne, så blir det ju ändå att man får stiga upp och ta henne, och sedan äter hon oftast minst en halvtimme varje gång. Och var annan gång, ibland varje gång, hon ammat får jag byta blöja på henne också. Så totalt sett blir det ju inte många timmars sömn när hon vaknar så här ofta. Missförstå mig rätt, jag vet att det är så här det är att vara spädbarnsmamma (och jag vet att där är dem som har det värre)  och jag klagar inte i dess bemärkelse då amningen fungerar så bra och hon som sagt somnar om direkt (för det mesta) efter att hon ätigt. Men ändå.. Någon timme mer hade det inte gjort något, om det varit mellan amningarna på nätterna. *ler*

Annars så trillade hennes navelsträng äntligen av igår.    Den har suttit fast bara i en liten tråd/sena dem 2 sista dagarna, men igår trillade den alltså slutligen av. Igår var hon 10 dagar gammal. Har för mig att den trillade av redan efter 5-6 dagar med/på Milo. Vi hade tänkt passa på att ge henne hennes första bad idag nu när navelsträngen trillat av, men vi får se om jag orkar. Nu ska jag iaf passa på och slänga mig i soffan igen. Fredrik och Milo gick ut för en stund sedan, så får passa på att vila ordentligt nu när här är lite lugn och ro i huset. *ler*   

ANNONS
Av Lina - 24 januari 2012 20:36

 

Ja herre jissanes.. Våran lilla Mira har redan hunnit bli en vecka gammal!      

Första veckan som två barns mamma har fullkomligt flygit iväg och jag har inte alls hunnit med. Tänk att det redan är en hel vecka sedan man hörde hennes allra första skrik och man svämmade över av glädje och lycka, både att hon äntligen var här, och att den jobbiga och långa förlossningen äntligen var över.


Ja något jag glömde berätta i förlossningsberättelsen är att vi efteråt fick reda på att det var en himla tur att jag aldrig han få några krystvärkar.. Det visade nämligen sig när dem gjorde kejsarsnittet på mig att min livmodervägg var så tunn att hon inte behövde använda kniv öht för att få ut henne, utan behövde bara använda händerna i princip. Detta innebär att om jag fått krystvärkar hade min livmoder med stor sannolikhet brustit och det hade blivet ännu ett urakut snitt, och jag hade ännu en gång gått miste om födelsen av vårt barn pga att dem hade fått söva mig.    Så jag är VÄLDIGT glad över att vi begärde snitt när vi gjorde det, och är väldigt glad över att jag inte hunnit få några krystvärkar innan jag till slut fick det där snittet (vi bad ju om det redan vid 04:00, men fick det först vid 10:30). Skulle jag bli gravid igen, kommer det bli planerat snitt två veckor innan bf. för att jag inte ska hinna få några värkar. Men naa.. Det lär nog inte bli fler graviditeter här. *ler* Som det känns just nu hade jag nog kunnat tänka mig ett tredje barn om ett par år, men en tredje graviditet orkar jag verkligen inte med! Och, i ärlighetens namn, så även om jag i nuläget hade kunnat tänka mig ett tredje barn, så ÄR två barn precis lagom. Det är precis vad jag känner att jag orkar med. *ler*

Hur som haver..

Första veckan som två barns mamma har gått jättebra. Ja det är ju egentligen bara fred-idag som jag varit tvåbarns mamma på allvar sas. Dem första dagarna var jag ju inlagd på BB och hade bara Mira att se efter.

Det har ännu så länge inte varit några problem alls med avundsjuka av något slag från Milos sida. Han är jättestolt över sin lillasyster och älskar henne väldigt mycket. Som jag nog skrev i gårdagens inlägg så pussar och klappar han på henne så fort han får chansen i princip, och han vill hålla henne "hela" tiden. *ler*   


Hon sover fortfarande väldigt mycket om dagarna, men vakenperioderna blir allt fler för varje dag. Trots att hon sover större delarna av kvällen, så somnar hon om direkt efter sista målet innan vi lägger oss, och sover ganska precis tre timmar, innan hon vaknar och äter nästa gång.

Det är inte mycket hon skriker i heller, och dem få gånger hon gör det, är hon väldigt lätt tröstad. Hon är en alldeles perfekt bebis helt enkelt..    Gäller att passa på och njuta så länge hon är så här snäll, för att vem vet, rätt vad det är så tycker hon väl att sova på nätterna är överskattat. *ler*   


Jag är så glad och tacksam över att allt är så annorlunda denna gången. Starten med Milo var ju allt annat än bra och jag kan ännu idag ha dåligt samvete över att jag var så lätt irriterad och arg på honom den första tiden, även om jag vet att det var för att jag inte mådde bra psykiskt pga att jag var så sjuk i havandeskapsförgiftning precis innan han "anlände", och pga förlossningsdepression. Önskar att jag kunnat spola tillbaka tiden och sett till så att det inte han gå så långt som det gjorde, så att vi kunnat få en bättre start tillsammans. Men, jag vet ju att det är totalt omöjligt hur mycket jag än önskar det, och jag vet ju att han inte på något sätt tycker sämre om mig som mamma för det. Han minns ju inte själv den första tiden (hoppas jag), och efter att jag väl börjat må bättre har det bara blivet bättre och bättre.


Denna gång har jag fått den start jag önskar att jag fått med Milo, allt från kärlek vid första ögonkastet till att känna mig totalt och obeskrivbart lycklig, över att ha blivet mamma (igen). Den kärlek jag kände för Mira från allra första ögonkastet, och som bara blir större för varje minut som går hur omöjligt det än känns som att det borde vara, fick jag inte för Milo förens han var över tre månader gammal. Även detta kan jag ännu idag ha väldigt dåligt samvete över.    Detta dåliga samvete är inget som gnager i mig jämt och ständigt. Hade det gjort det hade det ju inte gått att leva ett normalt liv. Men någon gång då och då sköljer det dåliga samvetet över mig, även om jag vet att det inte var mitt fel.


Så denna gången njuter jag i fulla drag över dessa underbara känslor som svämmar över i kroppen på mig, och min enda önskan är att tiden ska sakta ner och gärna stanna ett litet tag, så att jag kan njuta ännu mer.   

Av Lina - 23 januari 2012 13:30

 


Är där någon som kan vara snäll och trycka på STOP knappen? Idag är det precis en vecka sedan jag blev igångsatt och imorgon blir lilla Mira en hel vecka gammal..    Tiden har gått så otroligt snabbt!


Jag/vi kom hem i fredags och ännu så länge har allt fungerat jättebra. Mira äter, sover och sköter magen som hon ska, och det fungerar jättebra med Milo. Milo är en riktigt stolt storebror, har visat sig vara det från dag ett och är fortfarande. Han vill hålla henne hela tiden, och klappar och pussar på henne så fort han får chansen.   


Jag är så oerhört glad och lättad över att amningen fungerar helt utan problem och hoppas verkligen att det ska fortsätta så. Med Milo fungerade ju amningen aldrig riktigt, och det tycker jag är väldigt tråkigt då jag så gärna ville amma honom i åtminstone ett halvår. Men han fattade aldrig riktigt gallopen sas, och att jag mådde dåligt psykiskt hjälpte ju knappast till.


Denna gången är ALLT annorlunda. Vi fick en mycket bättre start denna gången o jag mår bättre denna gången, är en lugnare och gladare mamma, och Mira har fattat bröstet direkt från dag ett. Det var bara allra första amningen efter förlossningen som jag behövde hjälp att lägga till henne, annars har jag klarat av det själv. Tom. dem första dagarna när jag hade ont och var (kände mig) näst in till orörlig pga snittet har jag klarat av att lägga till henne själv. Känns lite som en revange. En väldigt skön känsla.   

Hon vaknar och äter ganska precis en gång var tredje timme på nätterna och sover bra där i mellan. Amningen tar allt från 30 min till lite mer än en timme, om nätterna. Likadant på dagarna. Bortsett från att hon ibland på dagarna vissa amningstillfällen bara äter i 5-10 min åt gången.


Har inte varit ute på någon barnvagnspromenad ännu. Dels pga vädret och dels för att det inte riktigt har hunnits med. Hela helgen har bara sprungit iväg. Milo är ledig från dagis idag och imorgon, men på onsd ska han dit igen, och om inte förr så tänkte jag försöka få till en liten promenad då. Kommer nog kännas konstigt att gå med en barnvagn framför mig igen. *ler* (barnvagn med liggdel och inte sittdel, vill säga *ler*)


Av Lina - 21 januari 2012 11:00

I måndags den 16 januari hade vi en tid till förlossningen/obstretiska mottagningen kl.09:00 Visste egentligen inte mycket alls om vad som skulle hända denna dag. Om jag bara skulle bli undersökt (igen) och sedan bli hemskickad med en planerad kejsarsnitts tid, eller vad som skulle hända. Lämnade Milo på dagis kl.08:00 och visste inte när jag skulle träffa han nästa gång. Samma dag eller någon dag senare? Så man kan säga att jag sa hej då till honom med lite blandade känslor.

Hade som sagt en tid kl.09:00, men kom inte in förens runt 09:30-10:00 någon gång. Dem tittade först på henne med ultraljud och allt såg bra ut med henne som alltid.    Sedan gick vi in i ett annat rum där dem undersökte mig för att se om jag börjat öppna mig något. Men som väntat vid detta laget hade det fortfarande inte hänt något. Jo, tappen hade börjat mjukna, men den hade inte öppnat sig något. Började prata om igångsättning och blev sedan skickad till ytterligare ett annat rum där jag fick sitta med CTG-kurva en stund. Efter att ha suttit där en stund fick vi sedan prata med läkaren igen och fick besked på att dem skulle sätta igång mig, men eftersom att jag inte hade börjat öppna mig ännu och pga mitt förra snitt, så skulle dem börja med en låg dos.

Vi fick först gå ner till cafeterian och äta lite lunch och meddela våra föräldrar om vad som hände. Åt lunch i lugn och ro och gick sedan upp igen och blev visade till ett rum där vi skulle vara under förlossningen. Rum nummer 15 med havsutsikt fick vi.    Vid 12:30 tror jag klockan var, startade igångsättningen. Fick igångsättningsgel och fick sedan ligga ner i en timme med CTG-kurva för att det inte skulle rinna ut och så att det skulle börja värka.
En knapp timme senare började värkarna sätta igång och kom ganska tätt. Men ännu gjorde dem inte speciellt ont, men visst kändes dem. Fick ut och gå en runda i korridorerna och när vi sedan kom tillbaka till rummet fick jag prova sitta på en pilatesboll. Satt på den och spelade kort på sängen till runt 15:40. Då körde Fredrik hem om för att äta och träffa Milo. Dem undersökte mig innan Fredrik körde för att se om det börjat hända något, men ännu hade det inte börjat hända något, så det blev planerat att nästa gel skulle sättas kl.18:00

Strax innan 18:00 kom dem in och undersökte mig igen, men ännu hade inget hänt. Där emot så satte undersökningen igång dem riktigt onda värkarna, så dem beslutade att vänta med att sätta ny gel. Fredrik kom tillbaka bara några minuter efter att dem undersökt mig, så han var sådan tur är på plats när dem onda värkarna satte igång. Dem gjorde riktigt ont och jag fick prova på lustgas. I början tyckte jag väl egentligen inte att den hjälpte så där jätte mycket, men det var bättre än inget alls sas. Sedan höjde dem gasen efterhand som jag vande mig vid den, och där med hjälpte den lite bättre också.

Vid 23:00 fick jag till slut ryggbedövning och vilken lättnad! Värkarna kom fortfarande tätt, men dem var hanterbara iaf och jag behövde ingen lustgas, kunde tom. ut och gå en runda i korridorerna igen.
När vi kommit tillbaka till rummet igen satte jag mig på pilatesbollen igen och vi spelade kort. Efter en stund kom dem in och undersökte mig, och har för mig att jag hade börjat öppna mig lite då, men inte mycket alls. 1-1½ cm kanske.

Resten av natten fortsatte värkarna komma tätt och gjorde riktigt ont. Tror att jag fick 4 påfyllningar av EDAN, men det var bara första och sista dosen som hjälpte mot smärtan, dem andra doserna gjorde bara att värkarna kom med lite längre mellanrum.

Vid 04:00 hade jag fortfarande bara öppnat mig 3 cm och jag var så trött både fysiskt och psykiskt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Bad då om att få bli snittad i stället, men blev nekade med anledningen att dem bara hade en förlossningsläkare inne, det var mitt i natten, och det var enligt dem inte "medecinskt givande" (eller vad dem nu använde för ordval). Så det var bara att bita ihop och fortsätta kämpa trots att jag hade täta värkar som gjorde riktigt ont och var riktigt trött. Det blev dock för mycket för Fredrik ett tag där som förmodligen fick "flashbacks" från hur förra förlossningen slutade och tyckte det var riktigt jobbigt att se mig ha så ont och vara så trött.   

Vid 07:00 den 17 jan kom morgonpersonalen och då började det äntligen dras i lite trådar kändes det som. Vid 08:00 fick vi prata med en annan förlossningsläkare (samma läkare som undersökt mig dem 2-3 sista gångerna innan igångsättningen) som tyckte att jag verkligen hade kämpat länge nog (var då FORTFARANDE bara öppen drygt 3 cm..), och sa att vi skulle få kejsarsnitt. Har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv! Ja, jag ville egentligen ha en vaginal förlossning, men efter att ha kämpat med värkar i över 15 h och på alla dessa timmar endast öppnat mig 3 cm, orkade jag inte ens tänka tanken på att få ännu ondare som man ju får vid riktiga krystvärkar. Och, det allra viktigaste hade ju hela tiden ändå varit att jag skulle få vara vaken och med, och att om det skulle bli kejsarsnitt skulle jag som sagt få vara vaken och med, och det skulle gå lugnt till sas. Och jag hade ju verkligen KÄMPAT!

Vid 10:20/10:30 blev jag äntligen nerrullad till operationssalen där jag först fick ligga ute i korridoren en stund innan dem körde in mig till operationssalen.
Narkosläkaren hette Fredrik roligt nog, en lugn och mycket trevlig läkare som såg ut att vara i 40 års åldern. När narkosen började värka mådde jag illa och spydde, men sedan släppte det och det kändes endast väldigt konstigt, att inte ha någon känsel från en bit ovanför midjan och ner. *ler*

När dem sedan började snitta mig så gjorde det absolut inte ont öht (som det ju inte ska göra i heller *ler*), men det kändes VÄLDIGT konstigt! Jag kände riktigt hur dem/hon "karvade" i mig och drog och hade sig, men hade som sagt inte ont och såg inget eftersom att dem hängt en skynke för. Efter vad som kändes som en halv evighet men som i själva verket nog inte tog mer än kanske 10 min eller något, hörde vi plötsligt det mest underbara ljud i hela världen.. Lilla Mira var äntligen ute och hon skrek direkt.    Jag har aldrig i hela mitt liv gråtigt riktiga glädjetårar, men när jag hörde hennes skrik kom glädjetårarna över mig och jag har aldrig känt ett större lyckorus i hela kroppen (dem delar av kroppen jag hade känsel i... haha   ). Min första fråga var sedan "ÄR det en flicka?" *ler*    Fick till svar att "det får ni själv kolla efter" och så höll dem upp henne för oss. Herre gud vilken bedårande och vacker "varelse"!    Sedan tog dem bort handduken och visade könet, och visst var det en flicka allt!   

Sedan tog dem med henne ut och Fredrik fick följa med för att klippa navelsträngen. Efter att Fredrik klippt navelsträngen och dem gjort alla undersökningar dem brukar göra på en nyfödd kom dem tillbaka in och Fredrik fick sitta bredvid mig med henne i sin famn så vi fick sitta och titta på och klappa henne medan dem sydde ihop mig.

Blev sedan när allt var klart upprullade till vårt rum vi haft på förlossningen, och jag fick ha henne i min famn på vägen upp. Där fick jag ganska så direkt prova ha henne på bröstet och amma henne för första gången, och det gick jättebra! Efter att jag legat och ammat henne och vi myst med henne en stund kom dem in igen och vägde och mätte henne, och vi fick den "berömda brickan" med härliga smörgåsar, "bubbelvatten", kaffe och juice. Och självklart; en flagga.   


Lillan var minsann inte så liten.. 4400 g (100 g mer än Milo) och 53 cm. Och helt perfekt så klart!   
Och detta är hur lillan kom till världen. Världens finaste tjej och två väldigt stolta och glada föräldrar!  

Av Lina - 15 januari 2012 10:19

Aldrig (inte på väldigt länge iaf) har jag längtat efter att en helg ska vara över fort så mycket som jag velat att denna helgen skulle vara det. Men nu är det äntligen söndag och denna helgen är nästan slut. Skönt! Steg upp strax efter 09:00, klockan har redan hunnit bli 10:30, och kl.14:00 ska jag på Tupperware party. Så denna dag ska väl förhoppningsvis vara över innan jag hunnit fundera så mycket. *ler* Skrämmande egentligen att man går och längtar ihjäl sig efter att dagen ska vara över.. *ler smått*   


Men som dem flesta vet så ska vi på (ytterligare) ett besök på förlossningen/obstretiska mottagningen, imorgon. Men, denna gång ska vi om allt går som tänkt, för "en gångs skull" inte gå därifrån utan svar och utan att någonting har hänt. Imorgon ska vi förhoppningsvis gå därfrån med ett datum om när hon är här hos oss. Har det inte hänt något SKA vi gå därifrån med ett datum och tid för planerat snitt, och har det börjat hända något ska vi antingen gå därifrån med en lyckad hinnsvepning bakom oss, eller så kommer vi stanna där och bli igångsatta (alt. gå därifrån med en tid för igångsättning). Jag kommer i alla fall stå på mig ordentligt imorgon. Jag tänker inte gå därifrån imorgon utan några godkända svar eller utan att någonting har hänt. Jag klarar inte av att gå därifrån ytterligare en gång utan att någonting har hänt. Det kändes som att jag höll på att bryta ihop när vi gick därifrån i fredags, så en gång till.. Nej det får minsann vara nog nu!


Håll tummarna för oss imorgon kl.09:00

Av Lina - 14 januari 2012 11:02

I natt fick en väninna till mig sin efterlängtade dotter. (stort GRATTIS till er!   ) Hon var beräknad en dag efter mig. Är SÅÅ glad för hennes skull, men samtidigt SÅ avis! Vill också ju!!!!  Man längtar inte mindre nu liksom.. *ler*   

Men förhoppningsvis har vi vår lilla sessa här hos oss senast på onsdag. Tror tyvärr inte att det kommer bli något planerat snitt redan på måndag. Enligt en vän som fick planerat snitt för inte så längesen så ska man både vara fastande och ha tvättat sig med en speciell sorts "svamp" innan snittet, och inget av detta fick vi info om igår. Men jag tänkte åka dit fastande på måndag ändå för säkerhets skull. Det kan ju vara så att dem var lite förvirrade o hade mycket att tänka på när vi var där igår, så att dem helt enkelt glömde bort att tala om för mig att jag skulle vara fastande på måndag fall i att det skulle bli snitt då. Det vet man ju inte, vet ju hur mycket dem har att göra och tänka på, framför allt på/inför helgerna när dem har mindre personal. Sedan att sådana "fel" inte ska få förekomma på ett sådant ställe egentligen, men dem är ju trots allt inte mer än människor. Så därför tänkte jag åka dit fastande för säkerhets skull, och ta med mig en smörgås eller drickyoghurt att äta/dricka där så fort jag får reda på att/om det inte blir något snitt samma dag.


Även om det känns bra att slutligen ha fattat ett beslut som vi båda känner att vi vill hålla fast i nu, så kan jag ändå inte låta bli att ha lite blandade känslor. Känns som att jag "bara ger upp", och det är en rätt tråkig känsla så här i slutet.    Men jag klarar inte av detta velandet och ovissheten längre. Det tar också väldigt mycket på krafterna och psyket. Att ena dagen känna att "nej jag SKA bita ihop och klara detta", och sedan nästa dag känna att "nej jag KLARAR INTE AV DETTA längre!! Måtte det bara ta slut snart!" Och så då inte veta när det kommer ske och inte veta vad man kommer få för besked på nästa besök på förlossningen/obststetriska mottagningen. Att gå därifrån varje gång med beskedet att det fortfarande inte hänt ett dyft och inget blivet gjort. Igår var tredje undersökningen som visade samma sak, att ingenting hade hänt, och jag var nära att bryta ihop där och då. Så därför fattade vi beslutet tillsammans att om det fortfarande inte har hänt något på måndag så ber vi om planerat snitt, för att jag klarar inte av detta velande och ovissheten längre, det tar för mycket på mina krafter. Och jag ska ju orka vara en bra mamma åt Milo, samt orka vara en bra mamma åt båda mina små sötnosar sedan när hon väl anlänt.
Och, jag klarar inte av att ha ont längre. Varje morgon numera har jag bara lust att somna om direkt och sedan sova bort hela dagen för att slippa ha ont. Kan knappt röra mig i sängen längre, för att det gör SÅ ont i hela bäckenet och fogarna.

Så ja, kanske "ger jag bara upp", "snubblar vid målsnöret", kanske är jag "svag" i vissas ögon som inte klarar av att vänta tills hon väljer att kika ut naturligt (nu tänker jag absolut inte på några speciella personer, utan på människor runt omkring en i ren allmänhet), men det accepterar jag. För att jag har verkligen inte haft en lätt graviditet denna gången, även om där är dem som haft en hundra gånger jobbigare graviditet än jag, så har denna graviditet varit väldigt jobbig och påfrestande för MIG. Så därför vet jag, även om jag själv fortfarande har lite blandade känslor, känslor som att jag "bara ger upp", att jag HAR kämpat länge nog nu! Så även om det var en vaginal förlossning jag ville ha egentligen, så känner jag mig ändå nöjd med vårt beslut. Det allra viktigaste för mig har ju trots allt hela tiden varit att jag skulle vara vaken och med hela tiden, och det kommer jag ju vara nu vid ett planerat snitt. Och, sedan vet man ju inte om det blir en vaginal förlossning trots allt. Kroppen sätter kanske igång av sig själv ikväll, i natt eller under dagen imorgon. Och blir det så så är det ingen som blir gladare än jag. Men har det då fortfarande inte hänt något tills på måndag, så känner jag mig väldigt nöjd med vårt beslut.

Av Lina - 13 januari 2012 14:38

Var på vad som känns som "femtioelfte" undersökningen på förlossningen idag. Idag fick vi komma in i tid, men inte för att träffa en läkare, utan först till en bm. som kände på magen och sedan satte en ctg kurva på mig. Sedan fick jag sitta där med ctg kurvan i en halvtimme ca, och efter runt 20 min kom hon in igen och tog mitt blodtryck. Låg som det gjort dem 3-4 sista veckorna på 140/80-85. Efter att jag suttit med ctg kurvan i ungefär en halvtimme fick jag gå o kissa i en mugg så dem kunde kolla mitt urin. Fortfarande inga spår av äggvita. Skönt!


Vid 12:00 tiden fick vi slutligen träffa läkaren som åter igen kunde konstantera att INGENTING hade hänt.. Tappen är alltså FORTFARANDE inte mogen öht. Kände mig SÅ besviken och frustrerad över att få höra att det fortfarande inte, tre dagar över tiden, hänt ett jäkla skit!    Vi bestämde iaf tillsammans med läkaren att vi ska komma tillbaka igen på måndag morgon för en ny bedöming, och har det fortfarande inte hänt något då, kommer vi planera för planerat snitt. Som vi förstod det kommer vi inte behöva begära planerat snitt på måndag, utan att om det fortfarande inte har hänt något då, så kommer vi få ett planerat snitt. (om vi vill) Det vi i så fall kommer planera på måndag är när snittet kommer ske. Som jag förstod dem så fick vi en tid direkt på morgonen (kl.09:00) för att ev. kunna få ett planerat snitt direkt samma dag. Kanske inte samma morgon, men samma dag. Hon tyckte att det var bra att vänta tills på månd så att vi har hela helgen på oss att prata om det och bestämma hur vi vill ha det, och även för att ge kroppen ytterligare ett par dagars chans att sätta igång själv. Plus att dem har mer personal inne på vardagarna än på helgerna.


När vi gick därifrån började jag nästan gråta av besvikelse och frustration över att åter igen få gå därifrån utan att något egentligen hänt. Fredrik frågade hur jag kände inför planerat snitt, och sa att han ju vet att jag egentligen vill ha en vaginal förlossning. Då sa jag som det var att jag just nu känner att jag ORKAR INTE mer nu! Jag orkar inte med fler undersökningar som inte ger något. Jag orkar inte hålla på och vela fram och tillbaka. Jag orkar inte med denna ovisshet längre. Jag orkar inte ha ont och vara trött längre. Nu får det vara nog, helt enkelt! Så vi bestämde tillsammans att om det fortfarande inte har hänt något på måndag, så kommer vi säga ifrån om planerat snitt.


Ja, jag vill egentligen ha en vaginal förlossning, men det allra viktigaste är ju trots allt, och har varit hela tiden, att jag är vaken och med hela tiden, och hur jag mår både innan och efter. Och som det känns nu så mår jag bara allt sämre och sämre, både psykiskt och fysiskt, ju längre det drar ut på tiden. Så from. nu vill jag inte ha fler råd och åsikter om vilket som är bäst; planerat snitt eller vaginal förlossning. För att nu är det slut på velandet. Nu har jag bestämt mig. Har inget hänt tills på måndag kommer det bli planerat snitt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se