Nu har jag bara 10 arbetsdagar (med kvällens pass) kvar innan jag äntligen går på SEMESTER! Jag har längtat efter semestern i princip enda sedan jag blev gravid. Sedan jag började må dåligt av graviditeten, rättare sagt. Även om jag mått helt ok dem två sista veckorna, så känner jag ändå mig trött och ständigt lite små sjuk. Det är därför jag längtar efter semestern så mycket. Känner att jag är i väldigt stort behov av den just nu. Trivs fortfarande jättebra på jobb, så det är inte därför, utan det är just pga att jag mår som jag gör just nu, att jag känner väldigt stort behov av att gå på semester några veckor. Men, veckorna brukar ju gå fort, och ska man räkna veckor har jag ju bara 1½ arbetsvecka kvar. Skönt!

Man kan säga att jag kommer fira att jag ska gå på semester tillsammans med en del av mina arbetskamrater. *ler* På fredagskvällen på min sista arbetsdag ska vi nämligen ut och äta tillsammans i Malmö. Ska bli riktigt trevligt.   Kommer dock förmodligen inte vara med så länge. Dels är jag ju inte så kvällspigg numera (har jag väl inte varit innan i heller dem sista åren, men det har blivet värre sedan jag blev gravid), och dels ska vi bort på lördagen också. Då ska vi visserligen "bara" på grillkväll hos mina föräldrar vilket inte kräver att jag måste vara fullt lika social och pratsam som jag känner att jag måste/vill vara med arbetskamraterna på fredagen. Men ändå. *ler* Aja, vi får se, beror ju helt på hur trevligt jag har.   

Nu ska jag snart börja göra mig i ordning och köra till jobb. Ska jobba 16-23 idag, är sedan ledig på fredag, och jobba 7-14 på lörd-sönd. Hoppas på en lugn kväll som ändå går fort.   

Idag har jag äntligen gått 12 fulla veckor, dvs gått in i vecka 13, och den största risken för missfall har nu minskat. Jätteskönt!   

Jag är mycket mer nojjig denna gången känner jag. Var inte det precis i början, men dem sista 3-4 veckorna har jag känt mig mer nojjig. När jag var gravid med Milo trodde jag att jag skulle vara MINDRE nojjig under andra graviditeten eftersom att jag ju då vet mer vad det är som händer. Men jag tror att det är just detta som gör att jag faktiskt är MER nojjig denna gången. Visst, jag känner mig lugnare på ett vis, just att jag vet mer vad som känns som det ska och vad som inte känns riktigt ok sas, men samtidigt vet jag ju också mer om vad som faktiskt kan hända, och just detta gör mig nojjig. Sedan känner jag också att om något skulle hända så jag får missfall, orkar vi verkligen "gå på det igen" då? Självklart kommer vi göra det, men.. Ja jag vill inte tänka tanken bara. Nu när vi sett vår lilla "böna" på ul har jag fäst mig mer vid den, pratar mer med den och smeker mig mer på magen som ett tecken på att jag älskar den och hoppas att den mår bra. Och, jag upplevde "vår resa" till denna graviditeten som väldigt frustrerande och jobbig, och då behöva gå igenom det en gång till..   Inget jag skulle se fram emot. Visst, skulle vi någon gång få för oss att försöka oss på en liten trea får man ju gå igenom det igen, men då är man ju inställd på det på ett helt annat vis. Men, i nuläget är det inget vi planerar. Vi känner båda två att två barn är precis lagom. Ska ju orka med och ha råd till att hålla alla barnen också. *ler* Och, så som jag mått och delvis mår, under denna graviditeten.. Gå igenom detta en gång till? Uj.. Nej, det är inget jag känner just nu, att jag skulle orka med. Ständigt illamående, kräka, fruktansvärd trötthet.. Och dessutom redan fått problem med foglossning och sedan igår även ischias.. Visst, vad gör man inte för sin lilla familjemedlem men.. Ne.. Får bli en liten sladdis om en 5 år eller något sådant i så fall. *skrattar*   (men mamma, nej, det är inte lönt att du börjar hoppas på något..   )

                                                  
         ****

Idag är jag ledig från jobb, och vilket strålande väder jag har fått på min lediga dag!   Sitter på altanen under parasollen och både Milo, Armani (hunden) och Mozart (katten) springer fritt omkring i trädgården (skönt med en katt som man kan ha löst i trädgården utan koppel och utan att han rymmer. Men under uppsikt så klart..). Gillar mitt liv just nu kan jag säga.      
Imorgon och på torsd är det dock jobbedags igen. 7-15 imorgon och 16-23 på torsd. Ledig på fredag, och skulle ha varit ledig på lörd-sönd också, men har bytt med en kollega, så ska jobba 7-14 både lörd-sönd.
Ikväll är det bilträff med gamla bilar och grillning, hos mina svärföräldrar. Brukar vara rätt trevligt. Och detta året kommer även mina föräldrar upp, så det ska bli extra trevligt ikväll.   
På fredag ska vi på en examensfest hos Fredriks kusin. Hon och hennes familj vet inte om ännu att jag är gravid (om inte någon annan i familjen berättat det eller om dem sett det på facebook, vill säga), så ska bli spännande att se hur fort och hur dem reagerar på min mage som redan nu ser ut att vara i runt v.18-20 *ler*
Helgen har vi inget planerat vad jag vet just nu, mer än att jag ska jobba på dagen dårå.

Nehe.. Nu börjar min mage kurra ordentligt. Lunchtajm tror jag minsann!

Ja "3 ska bli 4" lyder rubriken idag, och det är precis som det låter.. Vår lilla familj ska utökas med en ny liten familjemedlem.      
Jag är i vecka 12 nu, går in i v.13 på tisdag. Beräknat förlossningsdatum är i nuläget (kan ju ändras efter rutin ultraljudet vi ska på den 11 aug) den 9 januari 2012. Två dagar efter Milos 3 års dag.. hehe   

Jag började skriva på en blogg där jag skrev om vår "resa" till denna graviditeten. Har dock aldrig lagt upp den. Hade planer på att sedan fortsätta skriva om graviditeten i den. Men sedan tänkte jag att dels så kommer det nog bli lite för mycket för mig att ha två bloggar att uppdatera med hyfsat jämt mellanrum, och dels så känner jag att en del av det jag skrev i den bloggen.. Innehållet.. KAN tyvärr missuppfattas för/av en del är jag rädd för av/efter tidigare erfarenhet. Skrev rätt mycket om mina känslor och vissa ord och meningar kan man missuppfatta om man vill, om ni förstår vad jag menar. Även om jag varit väldigt noga hela tiden med att poängtera att allt jag skriver är vad jag kände just då och är absolut inget som man ska ta personligt. Men som sagt, jag vet av tidigare erfarenhet att där tyvärr är dem som blir irriterade och ledsna, dvs tar det personligt, ändå. Så därför väljer jag att inte lägga upp dem inläggen/den bloggen, och ska i stället i detta inlägget försöka beskriva vår väg till plusset lite kortfattat. (dessutom antar jag att dem som följer denna bloggen är intresserade av mer än bara mina vardagshändelser, dvs även av hur min graviditet framskrider?   ) 

Vår resa började redan i juli förra året. Jag trodde och hoppades att det skulle gå fortare att bli gravid denna gången. Med Milo tog det sig på 12:e försöket. Jag vet att 1 år är fullkomligt normalt och inte så värst lång tid EGENTLIGEN. Men när man så gärna vill bli gravid och ens vänner dessutom blir gravida till höger och vänster utan att ha behövt kämpa något nämnvärt mycket (som jag fått uppfattningen av i alla fall ska understrykas), är ett år en väldigt lång tid.
I alla fall. Denna gången vägde jag 8 kg mindre än när jag blev gravid med Milo, så bara detta faktum gjorde att jag trodde att det skulle gå fortare att bli gravid denna gången. Det, och att jag ju varit gravid en gång tidigare för inte SÅ längesen, så kroppen borde ju veta vad som händer och vad den ska göra. Trodde jag ja. Månad efter månad kom den där förbaskade mensen, och känslorna gick väldigt mycket upp och ner som värsta berg och dal banan. Ena månaden tog jag det rätt lugnt att mensen kom så det inte blev något den månaden i heller. Besviken så klart, men tog det ändå med ro. Nästa månad blev jag så ledsen och frustrerad att jag bara ville krypa ner under täcket och stanna där. Och när man då ett flertal gånger under våra försök fick reda på att vännerna var gravida med syskon till sina barn som är i samma ålder som Milo, så var man nästan redo att bara strunta i det och ge upp. Jag kände mig uppgiven helt enkelt. Självklart jätteglad för deras skull, men ändå.. Uppgiven. Ledsen. För vår egen skull.

Men till slut, efter (nästan) tio månaders kämpande (för kämpa kan man verkligen säga att vi gjort, har verkligen gjort riktigt seriösa försök varje månad) var det ÄNTLIGEN vår tur!!    Jag testade positivt den 1 maj, två dagar innan jag skulle ha haft min mens. Plusset kom fram rätt fort, men först tänkte jag att "nej det är bara som jag tyckte mig se, inbillar mig". Men sedan blev strecket plötsligt starkare och jag blev alldeles till mig.   Sprang ut till Fredrik som stod i köket, tog tag om hans arm och sa "älskling du måste komma och titta, jag tror att jag är gravid.." Precis som när jag plussade med Milo, log han bara lite och sa "älskling, hoppas nu inte för mycket, det är så svagt.." Och så gav han mig en stor kram. *mummel* Karlar!   "Men detta plusset är mkt starkare än det första jag tog när jag var gravid med Milo" "Joo, men hoppas ändå inte för mycket ännu". Glädjeförstörare..   
Dagen efter testade jag mig med ett digitalt test och så klart kom det ju upp "Gravid" rätt fort i rutan. *ler*    Då sa han "ok då, man får väl börja tro på det nu", och så log han och gav mig en kram och puss. *ler*

Dem första veckorna av graviditeten var riktigt hemska. Redan runt v.7 började jag kräka varje morgon, mådde sjukt illa KONSTANT, hela dagarna, och tröttheten ska vi inte tala om. Har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag hade kunnat sova 24h/dygnet och ändå vakna upp och vara trött..
Efter att ha mått illa konstant i mer än två veckor fick jag utskrivet tabletter mot illamåendet som heter Lergigan comp. Hade först provat med både Postafen och något som heter "seaband", men inget av dem hjälpte. Men Lergiganen hjälpte verkligen! Plötsligt mådde jag inte illa längre! Ni anar inte hur skönt det kändes! Kräkte dock fortfarande om morgnarna. Tills jag kom underfund med att om jag tog tabletten på kvällen precis innan läggdags, i stället för på morgonen, så kräkte jag inte morgonen efter och mådde heller inte illa på hela dagen. Illamåendet kom då först runt 15:00-16:00 på eftermiddagen. Den fruktansvärda tröttheten satt dock i ett tag till. Det är först nu den sista veckan som tröttheten börjat lägga sig så smått, jag har heller inte kräkt eller mått speciellt illa den sista veckan, trots att jag inte tagit någon Lergigan.    Förutom nu dem 3 sista dagarna då illamåendet börjat komma tillbaka igen tyvärr.    Dock ej lika intensivt och heller inte konstant. Tröttheten sitter fortfarande i, framför allt på kvällarna från runt 18:00, men den är inte lika jobbig och jag är lite piggare om dagarna. Jag började få problem med fogarna redan för 2-3 veckor sedan. Den första 1-1½ veckan bara lite grand lite då och då efter en lite större ansträngning. Men den sista 1-1½ veckan har jag haft rätt mycket problem med dem. Får nu ont i dem så fort jag gjort rörelser som dammsugning och liknande rörelser, och om jag sitter för länge. Både fogarna fram och bak. Jag hoppas inte att det ska bli värre, vill inte behöva bli sjukskriven från jobb. Så fort jag börjar känna att det blir lite för jobbigt, så kommer jag prata med dem på jobb och be dem försöka anpassa mina arbetsuppgifter så att jag inte behöver ta några städ, för att undvika att min foglossning ska bli värre. Min bm. har redan sagt till mig att skulle min foglossning bli värre och om dem inte kan anpassa mina arbetsuppgifter på jobb, får hon/läkaren sjukskriva mig. Hoppas som sagt inte det ska behöva gå så långt. Men, nu känns det som att jag går händelserna i förväg. Min foglossning behöver ju inte bli värre, den kanske tom, går tillbaka om ett tag. Hoppas det i alla fall. *ler*

I vilket fall så passar jag på att njuta av graviditeten nu när jag äntligen mår hyfsat bra. *ler* Magen kom väldigt tidigt denna gången. Redan 4-5 dagar innan beräknad (inte) mens, dvs ett par-tre dagar innan det ens var möjligt att få ett plus på ett graviditetstest, började min mage svullna upp på kvällarna. Det var tom. så att Fredrik som aldrig ser sådant annars, såg det.. På dagarna dröjde det några veckor innan det började synas, men som sagt.. På kvällarna svullnade magen verkligen upp DIREKT. Sedan dröjde det inte länge innan magen började svullna upp allt tidigare på dagarna och nu dem två sista veckorna har den varit svullen hela dagarna. Det är dock fortfarande ingen 100%'ig graviditetsmage, ser fortfarande mest bara tjock ut i vissa kläder.

Vi var på ett tidigt ul för ungefär en vecka sedan. Är fortfarande väldigt faccinerad över hur mycket man kunde se och hur rörlig den var, trots att den då endast var 36 mm stor.. *ler*   Det var helt underbart att se den sprattla rundor och se det lilla hjärat slå.    Längtar som en tok till nästa ul.   

Så var det söndag igen och min lediga helg är snart över för denna gången. Men jag klagar egentligen inte så mycket, för att om bytet på jobb går igenom kommer jag vara ledig hela nästa helg också.    Vi ska på bröllop på fredag och på lördag har jag semester. Och så söndagen är då bortbytt (om det godkänts). Även om bytet av någon anledning inte skulle gå igenom är jag ju ändå ledig fred-lörd och jobbar bara till kl.15:00 på söndag, så det känns helt ok ändå.   

Veckan som kommer bjuds mest på jobb känns det som. Ska jobba 7-16 imorgon, 7-15 tisd-torsd. På fredag är jag alltså då ledig, och kl.14:00 börjar bröllopet. Det är ett barnfritt bröllop så Milo får fira midsommar med sin farmor och farfar detta året. Har han säkert inget emot.    Ska erkännas att det ska vara rätt skönt att inte behöva se efter Milo på bröllopet. Man kan ju faktiskt slappna av på ett helt annat sätt när man inte behöver se efter sitt barn på samma gång, så är det ju. Är glad att jag fick semester på lördagen, inte så kul att behöva tänka på att jag ska upp innan tuppen dagen efter bröllopet. Då hade jag inte kunnat slappna av lika mycket ändå, med eller utan Milo att se efter.

Vad har egentligen hänt denna helgen då? Vi var på Centersyd igår och inhandlade bla lite saker till toaletten där uppe som vi relativt nyligen invigt. På eftermiddagen var vi en liten sväng hos Fredriks syster och "snusade på nytillskottet" i deras familj. En liten Maja som efter 14 dagars övertid äntligen kikade ut den 16 juni. *ler* Riktigt söt är hon! Och MASSA mörkt hår! *ler* Eller liten och liten, hon var minsann större än Milo var när han föddes. *ler* Men å andra sidan så föddes Milo bara en dag efter beräknat datum (med igångsättning pga havandeskapsförgiftning). Hade jag också gått över två veckor med honom vill jag knappt veta hur stor han hade varit! haha    Men, hon vägde strax över 4,3 kg (Milo vägde 4,3 kg precis. Så hon var inte mycket större), och även om det kanske låter rätt mycket, så var hon ju så LITEN ändå. Sötnos var/är hon. *ler*   På kvällen trotsade vi vädret och grillade. Det blev grillspjut med potatisgratäng (färdigköpt) och kokt sparris. Mums!

Idag har jag varit rätt trött hela dagen så idag har jag mest bara tagit det lugnt och lekt med Milo. Jag somnade på soffan i förmiddags, och det som hände precis innan jag vaknade igen har jag aldrig varit med om tidigare, och det var faktiskt riktigt otäckt.    Precis innan jag vaknade "på riktigt" så drömde jag att jag vaknade och satte mig upp på soffkanten, och gick förbi Milo som satt på golvet och såg på filmen "Bilar", och in på toaletten. Sedan upprepade denna proceduren sig säkert 4-5 gånger innan jag till slut vaknade på riktigt. Det kändes som om jag var med om en "out of body experience". Riktigt otäckt!

Ingen spännande rubrik kanske, svårt att komma på bra rubriker tycker jag. *ler* Tänkte i alla fall försöka mig på en uppdatering av bloggen, första "riktiga" inlägget.   

Sitter ute på altanen och skriver, vi har äntligen blivet färdiga till att skaffa en ordentlig parasoll. Förut kunde man inte sitta här ute utan att svettas ihjäl så fort det blev över +22 grader. Nu är här nästan riktigt behagligt.   Det är visserligen inte SÅ varmt idag, men ändå runt 22 grader i solen.

Skulle jobba till kl.15:00 idag men mådde inte bra så körde hem en timme tidigare. Var redan klar med mitt "schema" då, så kändes bra att ha gjort klart det iaf. Har haft en trevlig tjej bredvid mig idag som ska jobba hos oss i sommar. Känns lite konstigt att ha någon bredvid sig som man ska försöka "lära ut". Är inte så van vid det, bara andra gången sedan jag började i hemvården. Men det gick bra.    Tjejen som gick bredvid mig hade ingen erfarenhet av vården sedan tidigare, men var väldigt duktig ändå. Var inte rädd för att hjälpa till. hehe, det känns fortfarande väldigt konstigt i mellanåt att säga saker som "hos oss" och att jag "är en av dem fasta personalen". *ler* Har varit fast anställd i ett år nu den 1 juli, och det känns ändå fortfarande konstigt och overkligt i mellanåt. *ler* Efter så många år som timanställd och halvt arbetslös känns det väldigt konstigt att äntligen vara fast anställd även efter ett år. *ler* Men väldigt skönt och tryggt. Är oerhört glad över att vara en av dem idag ganska få, som har ett fast arbete att gå till. Men det tog ju också en del år efter att jag tagit studenten.. Bättre sent än aldrig, eller hur var det?   

Imorgon är det fredag igen. Förstår inte vart veckorna tar vägen? Först suckar man och "beklagar" sig över att helgen redan är över och att det är måndag IGEN, men sedan helt plötsligt är det fredag IGEN, och det är helg igen. Förra helgen jobbade jag dock hela helgen, så det var ju ingen direkt "helg" för min del. Men denna helgen är jag ledig. Skönt.   Nästa helg vankas det bröllop. Bröllop 2 av 3 som vi ska gå på denna sommar. *ler* Bröllopet äger rum på själva midsommarafton. Mysigt med ett midsommarbröllop.    Jag skulle egentligen börja jobba kl.07:00 på midsommardag, men har tagit semester. Hade inte varit roligt att behöva stiga upp kl.05:40 dagen efter att man varit på bröllop.    Går bytet igenom, är jag även ledig på söndagen. Hoppas hoppas, hade varit skönt.    Skönt att vara ledig två helger på raken. Kommer dock sedan jobba två helger på raken (om bytet går igenom), ska jobba för en arbetskamrat den 2-3 juli (hon som ska jobba för mig den 26:e och sedan den 9 juli), 07:00-14:00, och sedan min egen helg helgen efter det. Kommer dock vara ledig på lördagen på min helg (åter igen; om bytet går igenom), så det blir ju inte två hela helger i så fall. Och sedan går jag på semester i 4 veckor den 18 juli. På sätt och vis den 16 juli eftersom att jag är ledig den helgen, men officiellt går jag ju inte på semester förens på måndagen. Ska bli skönt med fyra veckors semester iaf.   

Nu kom guben min hem från jobb och efter att ha storhandlat, så får väl avsluta för denna gången och hjälpa honom in med påsarna.

Efter MYCKET funderande och tvekande fram och tillbaka har jag till slut tagit beslutet att ge upp brevväxlingen efter alla dessa år. Känns lite sorgligt då jag hållit på med detta i mer än halva mitt liv. Men jag har insett att jag inte längre har varken ork eller tid att hålla på med det längre. Det var egentligen längesen jag insåg det, men jag har inte VELAT inse det, om ni förstår vad jag menar. En av anledningarna till att jag inte gett upp det tidigare är väl egentligen att jag ju fortfarande tycker om att få skriva av mig lite då och då. Så när jag nu till slut bestämde mig för att ge upp brevväxlingen, så kom jag på att om jag startar en blogg så kan jag ju faktiskt fortsätta skriva av mig lite då och då när behovet kommer krypandes. Kan inte lova att bloggen kommer bli uppdaterad superofta, men jag ska försöka uppdatera den så ofta jag kan.

Välkomna till min nya blogg!