Alla inlägg under juni 2012

Av Lina - 29 juni 2012 08:26

 

Det är så roligt att följa Miras utveckling nu och att lära känna henne. Hon pratar jätte mycket, och hon har ett speciellt sätt att prata på när hon börjar bli hungrig och trött. Minns inte att jag kunde höra på Milos prat när han började bli hungrig när han var i Miras ålder. Har för mig att han oftast gick från att vara lite smågnällig till att börja skrika. Dvs han pratade inte när han började bli trött o hungrig, utan han mer gnällde. Så man visste ju att och när han var trött o hungrig ändå, men han visade det på ett helt annat sätt än Mira gör. Men Mira gnäller alltså inte, utan hon PRATAR på ett speciellt sätt när hon börjar bli trött o hungrig.    Mira gnäller och skriker ju också efter ett tag om hon inte får något att äta så klart, men hon är lite mer "tålmodig" än vad Milo var. *ler* Hon kan prata på sitt speciella sätt ett bra tag, innan det går över till gnäll o skrik. *ler* Kul att se vilka olikheter det är mellan dem.



Mira har även blivet väldigt intresserad av saker som är framför henne. För bara några veckor sedan brydde hon inte sig speciellt mycket om saker som var framför henne, men nu dem 3-4 sista veckorna eller hur längesen det nu kan ha varit som hon började med det, pillar hon på ALLT som hamnar framför henne. *ler* Kan alltså numera inte ens sitta och skicka sms eller liknande med mobilen, när jag har henne i famnen, för att då vill hon pilla på (och smaka på så klart   ) mobilen hela tiden. hihi    Hon kan även sitta och pilla med, smaka på och "slå" med sina skallror bredvid oss eller på en filt på golvet, ganska långa stunder åt gången. *ler* Så kul att se hur intresserad av sina leksaker hon blivet.   



Hon har även blivet jätteduktig på att sitta själv utan stöd. På bara ett par veckor har hon gått från att sitta väldigt osäkert och "vingligt" till att kunna sitta så bra att man vågar gå ifrån henne korta stunder när hon sitter själv. Hon trillar inte ens när hon blir så glad att hon "spritter" med armarna. *ler* Hon tappar så klart balansen en kort stund när hon "spritter" med armarna, men i dem flesta fallen hittar hon balansen direkt igen så att hon inte trillar.    Men, sedan sitter hon ju så klart inte helt 110% bra sas, utan hon tappar fortfarande balansen i mellan åt, framför allt då när hon "spritter" med armarna (hela hon spritter till hon hon blir glad över något *ler*). Så därför kan man ännu inte lämna henne sittandes själv på golvet allt för långa stunder och för långa sträckor sas. Framför allt kan man ännu inte låta henne sitta på ett golv utan en (tjock) filt under henne utan uppsikt. Sitter hon på en tjock filt är det ju inte lika farligt om hon skulle trilla. Även om hon så klart blir rädd o ledsen när hon gör det oavsett. *ler*

Hon älskar iaf att sitta på en filt på golvet o pilla med sina leksaker. Att ligga ner är inte lika roligt. *ler*



Igår vände hon sig från mage till rygg för första gången - två gånger!    Milo var 4,5 månader när han vände sig första gången, (Mira är drygt 5,5 månad nu) så när det gäller detta var Milo tidigare. *ler* (han var å andra sidan också lite rundare så han hade väl lite lättare att rulla runt.. hihi      ) Dock har hon inte velat göra det fler gånger sedan dess. Får lägga henne på magen idag igen när hon sovit klart sin fm. lur och se om hon vänder sig igen.



Vi har inte börjat med smakportioner på allvar ännu, men hon får lite mat på/från mitt finger varje gång vi äter något som är ok för henne också att äta sas, så att hon ändå får smaka på mat innan hon börjar med smakportioner på allvar. Lingonsylt är kanske inte helt oväntat, det hon hittills har verkat gilla bäst.    Har även börjat ge henne majskrokar och smörgåsrån. Det tog några gånger innan hon fick smak för det sas, men nu verkar hon gilla åtminstone majskrokar, ganska bra.   

Igår kokade jag hennes nappflaska, då jag så smått tänkte börja introducera vatten till henne. Hon äter fortfarande var annan - var tredje timme, vilket ju är ganska mycket när hon är över 5 månader, så jag misstänker att hon nog är mer törstig än hungrig egentligen vissa gånger. Visst fördelen med att hon äter så ofta är att hon inte äter så långa stunder åt gången, så amningarna går oftast ganska fort. Vilket är bra när man har en 3 åring vid sidan om som vill ha uppmärksamhet. *ler*

Smakportioner och välling tänkte jag inte börja med på allvar förens hon blivet 6 månader. Vill dra ut på amningen ett tag till känner jag. *ler*  Men när hon blir 6 månader ska hon (bebisar) ha åtminstone ett mål "riktig" mat om dagen enligt bvc, så då blir det ju per automatik att man drar ner på amningen. Men innan dess vill jag helamma så länge det går. Är därför lite "anti" mot att pumpa ut mjölk o ge henne från flaska nu innan hon fyllt 6 månader. Vill inte riskera att hon "får smak för flaskan" innan hon fyllt 6 månader. Efter att hon fyllt 6 månader är det ingen katastrof om hon börjar vägra bröstet för att hon fått smak för flaskan. Då har jag ändå fått helamma henne i ett halvår utan problem, och det är jag supernöjd över!   

ANNONS
Av Lina - 21 juni 2012 19:35

    

Idag var jag på 5 månaders kontroll med Mira. Hon hade ökat riktigt bra både i vikt och längd på en månad, denna gången. För en månad sedan vägde hon 6685 g och var 62,5 cm lång. Idag vägde hon 7660 g och var 65 cm lång. Hennes huvudomfång hade ökat 1½ cm och är nu 42,5 cm. Efter att vi vägt och mätt henne var det dags för dem hemska vaccinations sprutorna. Hon blev SÅ ledsen först när hon fick den ena, och sedan minst lika ledsen när hon fick den andra.    Gjorde SÅ ont i mammahjärtat när hon blev så ledsen.    Hon blev inte alls lika ledsen när hon fick 3 månaders vaccinationen. Men tror det är dels för att hon är lite äldre nu, och dels för att hon sovit o vaknat bara en stund innan, efter att bara ha sovit i knappt en kvart, och hon var lite småhungrig. Hade hon sovit lite längre och ätigt precis innan hade hon säkert tagit sprutorna åtminstone lite bättre.



När jag var där tog jag även upp problemen jag upplever att jag har med Milo. Något jag nog inte berättat för så många är att när Milo håller på och bråkar och klättrar på mig och drar i mig, så kommer alla dem känslor jag hade när jag hade förlossningsdepression, upp till ytan igen. Och detta skrämmer mig, då det är jobbiga och obehagliga känslor. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Och för att klara av att hantera Milos humör och bråk, måste jag först klara av att hantera mitt eget humör, mina egna känslor jag får när han håller på så. Och det känner jag att jag bara precis på gränsen klarar av. Jag började nästan gråta inför bvc "tanten" när jag berättade detta. Så hon tog givetvis mig på allvar direkt och föreslog att hon skulle skicka en remiss till deras psykolog, så att jag kan få prova på att gå dit och prata och se hur det känns.


Jag gick där när jag hade förlossningsdepressionen, men då upplevde jag inte att det hjälpte mig så mycket. Men jag tror att det kommer kännas bättre denna gången då jag nu drygt 3 år senare har lite mer perspektiv på det, hur jag mådde då. Och när jag hade förlossningsdepressionen tror jag att jag själv inte tog det riktigt på allvar. Inte så mycket som jag nog egentligen skulle ha gjort. För att jag mådde verkligen inte bra psykiskt då. Inte alls. Och det är som sagt exakt samma känslor jag hade då, som kommer upp till ytan igen allt mer och mer ju fler veckor som går som Milo trotsar och klättrar på o drar i mig känner jag. Att det gör det tror jag själv måste betyda att jag inte bearbetade känslorna så mycket som jag hade behövt, när jag hade dem första gången. Så därför känns det bra att få en remiss till att komma till psykologen igen.


Hon gav även mig en hel del bra råd om hur jag/vi ska hantera Milos humör som vi ska försöka med ett tag nu. Hon tyckte sedan inte att jag skulle ta tag i några projekt nu, som att försöka gå ner i vikt. Det tyckte hon att jag skulle vänta med tills det lugnat ner sig bättre här hemma med mina egna känslor och med Milo. Så Viktväktarna får vänta. Men ut och promenera och annan motion ska jag iaf försöka bättra mig med. Detta borde jag ju bli åtminstone lite piggare av.


Dagens Bvc gav väldigt mycket med andra ord. Nästa gång jag ska dit är på Miras 6 månaders dag den 17 juli, och då är det dags för läkarbesök.

ANNONS
Av Lina - 15 juni 2012 08:26

Jag hade bestämt mig för att gå med i viktväktarna igen när Mira blivet 6 månader. Mao runt den 17 juli. Sa detta till Fredrik och han tyckte det lät positivt, men han tyckte det var bättre att vänta till aug-sept. Han går ju på semester drygt två veckor senare, och då är det kanske inte så roligt och lätt att vara med i viktväktarna. Semester innebär ju en hel del campande och grillande. Varken lätt eller roligt att hålla på och räkna points och tänka på vad man äter då.. Och jag känner mig själv så pass väl att jag inte kommer vilja eller ha lust att hålla på och hålla koll på vad jag äter osv, när vi är iväg på semester. Då vill jag slappna av och inte behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Bättre isf att bli medlem på Fredriks första jobbdag efter semestern.



Men som Fredrik sa, vi har ju massa viktväktarrecept hemma, jag kan ju börja laga den sortens mat igen redan nu. Då blir det ju lite grand som att gå med i viktväktarna ändå, eftersom att det ju blir lite hälsosammare mat. Bra uppvärmning inför när jag sedan ska bli medlem på viktväktarna igen dessutom    Bara att jag inte tänker lika mycket på hur mycket jag äter och vad jag äter där i mellan sas. Så from. torsd (vi veckohandlar och gör veckomatlista varje torsd) nästa vecka kommer det endast vara viktväktarrecept på matlistan. Med undantag för helgerna då man ju gärna vill unna sig något lite extra.    Och börjar jag då gå ner i vikt tack vare detta, är jag säker på att motivationen för att börja träna och röra på mig mer, också kommer att komma tillbaka.    

Av Lina - 14 juni 2012 12:34

Det känns just nu som om jag är inne i en bubbla som jag behöver komma ut ur men inte orkar. Det går inte en dag som jag inte känner mig trött och allmänt hängig. Jag är trött på att känna mig så varje dag, men jag är också för trött för att orka ta tag i och göra något åt det. Jag vet att "botemedlet" heter "kost och motion", men jag har verkligen noll ork och motivation just nu. Har planer på att börja på viktväktarna igen då detta fungerade bra för mig när jag var med där precis innan jag blev gravid med Mira. Men detta kostar ju pengar, och så länge jag inte har motivation känns det som att slänga pengarna i havet att börja på vv nu.



Just nu är det enda jag vill när Milo är på dagis, är att mysa mysa mysa, med Mira när hon är vaken, och när hon sover är det enda jag vill att sitta framför tv'n eller datorn och ta det lugnt. Disk, tvätt och allt sådant tar jag tag i endast för att jag måste, för att det inte ska se ut som ett bombnedslag här hemma. När Milo kommer hem går all min energi åt till honom. Jag älskar Milo mer än ord kan beskriva, men just nu tar han verkligen all min energi. Han kräver uppmärksamhet precis H E L A tiden, och detta tar väldigt mycket på ens ork och tålamod. Om jag inte ska bli fullkomligt vansinnig och slita av allt mitt hår måste jag aktivt underhålla honom hela tiden. Underhåller jag inte honom aktivt så gör han allt han inte får göra, han springer omkring och skriker, han är elak mot djuren, han bokstavligen klättrar PÅ mig, han drar i mig, han blir arg för minsta lilla (mest när han är trött dock) osv. Ja, han tar väldigt mycket energi från mig minst sagt. Så där blir liksom ingen energi över till att ta tag i kosten och motionen just nu. Även om gudarna ska veta att jag hade behövt det. Inte för att jag är "super tjock", men jag HAR ju en del överviktskilon att brottas med, och framför allt så behöver jag det för att bli piggare om dagarna.



När jag ser andra gå ner i vikt, och man ser att dem blir smalare, snyggare och piggare, så tänker jag att "jag vill också gå ner i vikt och känna mig smalare, snyggare och piggare. Jag vill vara lika motiverad och duktig som dem". Så då tvingar jag iväg mig själv på en promenad, och tycker verkligen att det är jätteskönt. Men sedan kommer orkeslösheten ikapp mig igen. Frågan är liksom, ska man TVINGA iväg sig själv på träning och viktväktarmöten, eller ska man bara försöka ta det lugnt och låta motivationen komma av sig själv? För att den kommer ju komma tillbaka, det vet jag. Frågan är bara hur lång tid det tar och vad som krävs?

Av Lina - 12 juni 2012 10:21


Igår var jag med om dem absolut längsta och jobbiga fem minuterna i mitt liv.

Jag var hos mina föräldrar med barnen, och innan vi skulle gå till stan var jag tvungen att amma Mira och mamma skulle passa på att gå ut med hunden. Mamma frågade om Milo ville följa med, men det ville han inte, han ville vara i trädgården. Så mamma gick ut med hunden utan Milo (trodde jag), och jag ammade Mira. Ammade Mira i kanske 5 min innan jag gick ut för att kolla till Milo i trädgården. Har Mira i famnen och tar bara på mig pappas (allt för stora så klart) sandaler och går ut i trädgården. Det första jag ser är att porten ut mot gatan står öppen och trehjulingen står vid porten... Hjärtat började genast slå i 180 och jag sprang ut i trädgården och kallade på Milo. Ingen Milo. Så jag "slänger" Mira i vagnen, springer in och slänger av mig pappas sandaler eftersom att jag ju inser att jag inte kan springa speciellt fort med dem, och drar på mig mina egna skor, och springer sedan ut på "gatan" (med Mira i vagnen) och skriker efter Milo. Ser han ingenstans. Hör inte han. Innan jag springer åt vad jag hoppades var rätt håll (dvs samma håll som han sprungit åt), så får jag för mig att jag måste stänga porten fall i att om han trots allt var i trädgården men gömt sig. Rätt eller fel tänkt? Det tog ju några sekunder extra innan jag kunde springa o leta efter honom, så kanske var det fel? Hur hjärnan tänker o fungerar när man har panik vet man aldrig.


Springer och skriker panikslaget efter Milo och ber till gudarna att ingenting har hänt och att jag springer åt rätt håll. Springer mot parken där jag vet att mamma skulle gå med hunden, hoppades att han skulle ha sprungit dit och sett mamma och hakat på henne. När jag kommer in i parken ser jag rätt fort någon stå och gunga med ett barn på lekplatsen en bit in i parken. Tycker att det ser ut att vara mamma och ber än en gång till gudarna att det är min mamma och att det är Milo som är med henne, och springer dit. När jag närmar mig ser jag att det ÄR dem! Dem ser mig och ser förvånade ut att jag var där.


När dem kommer och möter mig så bryter jag ihop ordentligt och tårarna sprutar som aldrig förut. Ger Milo en stor och lång kram och tårarna går över till tårar av lättnad.


Mamma hade stått utanför och hojtat in att Milo ångrade sig och ville följa med trots allt innan dem gick, men det hade jag inte hört.


Jag har självklart förlåtigt min mamma för längesen, hon hade ju skriket in att Milo följde med, bara det att hon insåg/visste inte att jag inte hade hört det. Jag är bara glad att han var med henne och att allt var bra. Men herre gud vad rädd jag var!!    Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jo, en gång tidigare har jag faktiskt varit minst lika rädd å Milos vägnar..


Tror att han var runt 2 år, så för lite mer än ett år sedan. Jag satt på toaletten när jag hörde att han höll på med ytterdörren. Tänkte att "det är ingen fara, dörren är låst", så jag tog det lugnt. Plötsligt hör jag trafiken utanför.. Milo har lyckats öppna dörren!!! (dörren var av okänd anledning inte låst. Tror att det var för att jag hade sprungit ut och in med sopor tidigare, och glömt att låsa dörren igen efter sista rundan)  Har aldrig dragit upp mina byxor så fort. Sprang ut utan något på fötterna och hinner få tag i han när han är nästan en meter ut på vägen. Samtidigt som jag får tag på honom kommer det en bil från andra hållet. Vill inte veta vad som hade kunnat hända om jag kommit ut bara några sekunder senare och om den bilen kommit från andra hållet...     Min första reaktion var att jag blev jättearg och skällde på Milo, sedan kom tårarna och jag skakade i hela kroppen och kramade Milo hårt hårt. Usch! Ryser bara vid minnet av den dagen!   



Sådana här händelser får en att inse hur himla SNABBT ens liv kan förändras och hur mycket man älskar sina barn.  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se