Alla inlägg under december 2012

Av Lina - 23 december 2012 10:58

 

Tänk att imorgon är det julafton igen. Varje år slås jag av tanken att meningen "Nu är det jul igen" är väldigt passade. För att varje år känns det verkligen som att "nu är det jul IGEN". Innan vi fick barn tyckte jag att tiden gick fort, men sedan vi fått barn känns det som att tiden går ÄNNU fortare!



Man blir nästan lite "deprimerad" när man tänker på att tiden med barnen går så fort. Om mindre än en månad blir Milo, vår förstfödde, hela 4 år gammal. Det är mao 4 år sedan jag blev mamma för första gången. WHAT?!? Liksom..


Tyvärr känns det som att jag aldrig riktigt kunnat njuta av tiden med Milo. Eller ja, inte så mycket som jag velat iaf. Visst har stunderna jag njutigt med Milo varit många, men tyvärr har det varit tvärt emot väldigt många gånger också.    Vi fick ju som dem flesta vet vid detta laget ingen bra start alls. Jag fick inte träffa honom "på riktigt" förens dagen efter att han var född. Den korta stund jag fick träffa honom på natten när jag vaknat upp från narkosen kan man knappt räkna då jag var väldigt "dåsig" och rätt "borta" och inte minns så mycket av det tyvärr. Och det första året, framför allt dem första 4-5 månaderna, var jag väldigt sjuk i förlossningsdepression, vilket innebär att jag dem första månaderna större delen av dagarna var arg, ledsen och frustrerad, grät väldigt mycket och mådde inte alls bra. Och sedan kom han in i första trotsåldern redan när han var strax innan 2 år. Och sedan dess har den ena trotsen avlöst den andra och vi har varit ovänner och arga på varandra ett oändligt antal gånger sedan dess.    Vet att detta är fullkomligt normalt, men det gör ju inte att det känns bättre och roligare för det. MEN. Tro mig. Stunderna då vi inte bråkar och han är charmig, söt och faktiskt rätt rolig, passar jag på att njuta så mycket jag bara kan. *ler* Och, även stunderna då vi är ovänner o arga på varandra, försöker jag visa så mycket jag kan ändå, att jag älskar honom mer än ord kan beskriva. Han är ju trots allt min älskade lilla prins o jag skulle inte byta bort honom mot alla "perfekta" barn (som om dem finns..) i världen.   



Nästan precis 3 år senare efter att vi fått Milo, kom lilla Mira till världen. Januari var uppenbarligen en bra månad för oss att få barn i..    (Milo 7 jan, Mira 17 jan) Och om knappt en månad är det ett helt år sedan som hon kom till världen.. ETT ÅR SEDAN!!! *skakar på huvudet och fattar ingenting*

Den första tiden med Mira har varit MYCKET bättre. Jag fick vara vaken och med när hon föddes, och jag har mått bra psykiskt.

(Där har dock varit en period då jag inte mådde alls bra psykiskt,men det var av helt andra orsaker,och jag fick hjälp fort.   )

Så detta första året med Mira känner jag att jag har kunnat njuta riktigt ordentligt,och jag har passat på och mysa så mycket jag bara kunnat, av och med henne. Ändå känns det så här i efterhand som att jag velat kunnat njuta och mysa med henne ÄNNU mer. Hon är ju trots allt vårt sista barn. Det känns helt enkelt som att oavsett hur mycket man myser och njuter av tiden med sina barn, så räcker det inte. Man vill ändå kunna njuta o mysa ÄNNU mer med dem.   




Sedan jag (vi) fick barn första gången har jag även äntligen fått ett fast arbete! Dagen då chefen kallade in mig och berättade att hon ville erbjuda mig en fast anställning, är helt klart en av dem bästa dagarna i mitt liv! SOM jag längtat efter att slippa alla dessa ovissa timanställningar o mindre vikariat. Som jag längtat efter att slippa allt detta med att "aldrig" riktigt veta om och när man ska jobba från dag till dag. Äntligen något FAST arbete att kunna gå till varje dag! Det är ju en helt annan trygghet med ett fast arbete. Att inte ha något fast schema, att många dagar inte veta om det är lönt att planera något eller inte eftersom att man inte vet om man skulle bli inringd till att jobba, stod mig långt upp i halsen. Var riktigt trött o less på det. Så när jag såg arbetsannonsen om detta jobbet så valde jag att söka det trots att jag alltid sagt att hemtjänsten inte är något för mig, och trots att Lund är en bit att köra. Ångrar det inte en sekund nu så här i efterhand. *ler* Jag minns att dagen dem ringde och berättade att dem fått min ansökan och gärna ville träffa mig, satt jag i bilen och hade precis parkerat utanför ett av dem äldreboendena jag var mest och arbetade på, under min tid som timanställd på Bemanningen i Landskrona. Minns känslan när jag lagt på luren efter att ha pratat med dem; chockad, glad, nervös och exhalterad på samma gång. *ler* Jag fick gå på två intervjuer hos dem innan dem erbjöd mig ett vikariat. (första var med bara chefen o hennes "assistent" och andra gången var sjuksköterskorna med) Tjänsten jag sökt var egentligen en fast tjänst, men eftersom att jag hade så liten erfarenhet av hemtjänsten (nästan ingen alls), fick jag först bara ett vikariat på ett halvår, för att jag skulle ha chansen att känna om detta var något för mig, och för att dem skulle kunna lära känna mig först. Knappt ett halvår senare var jag fast anställd. *ler* Jag upptäckte rätt fort att hemtjänsten "visst det var något för mig". *ler* Trivdes jättebra och längtade inte alls tillbaka till äldreboenden. Och chefen och mina arbetskamrater trivdes (uppenbarligen *ler*) bra med mig.       Han jobba där i ca 1½ år innan jag blev gravid och senare sjukskriven pga foglossningen. *ler* Dvs han vara fast anställd i ett år, innan jag gick hem på sjukskrivning och senare havandeskapspenning och sen mammaledighet. *ler* Jag är glad att jag han jobba där i totalt 1½ år innan jag "gick hem", för att då han jag komma in i gemenskapen på jobb riktigt bra, och det känns jätteskönt.   

Nu är det mindre än ett halvår kvar innan innan jag ska gå tillbaka till jobb. Den 1 april nästa år är mitt livs sista mammaledighet slut.. Känns tråkigt och skönt på samma gång. *ler* Ska bli skönt att komma in i lite mer normala rutiner igen, och det ska bli skönt att komma in i gemenskapen på jobb igen. Men samtidigt så kommer det självklart kännas lite tråkigt och vemodigt att inte längre kunna gå hemma och mysa med barnen hela dagarna och kunna planera och göra vad man vill varje dag utan att behöva tänka på att man ska jobba. *ler* Det ÄR rätt mysigt o bekvämt att gå hemma. *ler* Men, samtidigt blir det rätt långtråkigt i längden ändå. Så det känns bra att jag snart ska tillbaka till jobb igen ändå. *ler* Men givetvis ska jag passa på och njuta RIKTIGT ordentligt nu dem sista månaderna. *ler*



Om drygt en vecka går vi alltså in 2013. Nytt år och nya möjligheter. Ska bli spännande att se vad 2013 har att erbjuda.

ANNONS
Av Lina - 10 december 2012 10:27

                                                  
          

                                                  
                               

För 3 dagar sedan blev Milo 3 år och 11 månader gammal, och om en vecka blir Mira 11 månader gammal. Detta innebär att det är nästan 4 ÅR sedan vi blev föräldrar för första gången, och nästan 1 ÅR sedan vi blev tvåbarns föräldrar.



Hur sjutton kan tiden gå så FORT?! Jag tycker inte att det känns som att det var fem år sedan vi började försöka bli gravida första gången. Vi gjorde vårt första försök att bli gravida med Milo på vår bröllopsresa till Usa i april 2007 (vi gifte oss i juli 2006 men åkte inte på vår bröllopsresa förens i april året där på). Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort att bli gravida. Först i april året där på fick vi det där efterlängtade plusset på graviditetstestet. Minns att det var ett väldigt jobbigt och frustrerande år. Det var inte bara jobbigt att vi inte lyckades trots seriösa försök varje månad, det var även jobbigt för att alla vännerna plussade "till höger o vänster" medan vi fortfarande kämpade. Man var självklart glad för deras skull, men samtidigt SÅ frustrerande! Varför lyckades dem men inte vi? Men, ett år senare var det alltså äntligen vår tur, och det gågna året var glömt.   



Minns att graviditeten med Milo var obeskrivbar men samtidigt ingen dans på rosor. Det var en obeskrivbar känsla att för första gången i ens liv känna ett litet foster växa i magen. Att få gå på sitt första ultraljud och få se sin lilla bebis på en liten tv skärm. Se hur magen blev allt större och rundare, känna dem första rörelserna, första gången jag kunde ta tag i hans fot (eller vad det var   ) osv. Helt obeskrivbart!    Men, som sagt, det var inte bara en dans på rosor. Jag började må illa och kräka rätt tidigt. Redan runt v.9 började jag kräka. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag tror inte det var förens runt v.21 jag slutade kräka helt. Dem sista veckorna var det inte varje dag, och oftast inte mer än max 2 gånger om dagen, men dock. På detta viset mådde jag sämre när jag gravid med Milo än när jag var gravid med Mira.


Dem 2-3 sista månaderna hade jag både rätt stora problem med foglossning (foglossningen började inte förens runt v.21 när jag var gravid med honom), och ett spökande blodtryck. Dem 3-4 sista veckorna tror jag det var, fick jag med mig stickor hem för att testa mitt urin varje dag för att hålla koll så jag inte hade något protein i urinet, med tanke på mitt spökande blodtryck och pga det risken för havandeskapsförgiftning. Det var inte förens några/ett par dagar innan "bf" dagen den 6 jan, som testet visade att jag hade protein i urinet. Det var dock så pass svagt och lite att jag först hade tänkt avvakta med att ringa in till BB till dagen efter. Så här i efterhand är jag rätt glad att jag valde att ringa in ändå. När vi kom in var mitt blodtryck väldigt högt (hur högt kommer jag inte ihåg just nu, men tillräckligt högt för att dem inte skulle vilja skicka hem mig), och mycket riktigt hade jag protein i urinet. Dock inga stora mängder. Dagen efter var mitt blodtryck fortfarande alldeles för högt och jag hade fortfarande spår av protein i urinet. Ändå valde dem att inte sätta igång mig förens den 6 jan, på själva "bf" dagen. Hur det sedan slutade har jag berättat om tidigare. Min havandeskapsförgiftning bröt ut ordentligt och om jag inte varit inlagd hade det troligtvis inte slutat så bra som det till slut ändå gjorde..


Den första tiden med Milo var allt annat än lätt tyvärr. Alla blir nog rätt chockade första gången dem får barn, över hur jobbigt det faktiskt är i början innan man vant sig och kommit in i fungerande rutiner. Men ovanpå detta hade jag även förlossningsdepression. Har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag grät och var arg, ledsen och frustrerad varje dag. Hade svårt att ta till mig Milo ordentligt. Han kändes mest bara som ett "jobbigt måste" som hängde på likt ett plåster. Jättejobbig känsla.   Jag har försökt släppa detta, men fortfarande, efter snart 4 år har jag dåligt samvete över detta.    Vet att det inte var mitt fel. Jag mådde inte bra. Jag var ganska svårt sjuk i depression. Men det gör inte att jag får bättre samvete för det.   Sådan tur är har det bara blivet bättre och bättre när jag väl var av med depressionen.    Jag ska inte säga att vi kommer bra överens alltid. Jag brukar säga att vi är så lika varandra att vi ibland krockar rätt ordentligt. *ler smått* Men, trots allt så är han min älskade lilla prins som jag inte skulle vilja byta ut för alla pengar i världen. Älskar honom mer än ord och handlingar kan beskriva och räcka till.   



Tror att Milo var runt 1½ år gammal när vi började försöka bli gravida med Mira. Ville ha runt 2,5 år mellan barnen, och trodde att det skulle vara lättare att bli gravida denna gången. Dels var det ju inte SÅ länge sedan jag var gravid sist, så kroppen borde ju veta vad som hände och vad den skulle göra sas. *ler* Och dels så vägde jag runt 8 kg mindre denna gången än vad jag gjorde när vi försökte bli gravida med Milo. Så vi hade alla förutsättningar på vår sida för att lyckas fortare denna gången. Tji fick vi. Det blev åter igen samma visa; månad in och månad ut utan resultat, och vänner som till höger o vänster blev gravida med syskon, medan vi fortfarande kämpade..    10 månader senare fick vi äntligen plus på graviditetstestet! Och när vi räknade ut när bf skulle bli kunde vi inte annat än skratta.. Januari igen!!   



Även denna graviditet var obeskrivbar och mysig på många sätt o vis. Oavsett hur dåligt man mår i övrigt finns det inget som går upp mot att se hur magen blir större och rundare, och känna fler o fler rörelser från den lilla krabaten i magen.    Men inte heller denna graviditet var någon dans på rosor. Tror att det var redan runt v.7 som jag började må illa och kräka. Kräkte dock bara på morgonen denna gången. Det var något fåtal tillfällen som jag kräkte en gång mitt på dagen också. Men detta ILLAMÅENDE!! Gah! Det och TRÖTTHETEN höll på att ta kål på mig! Jag mådde illa HELA dagen från det att jag steg upp på morgonen tills jag gick och la mig på kvällen. Och jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag hade kunnat sova 23h/dygnet och ändå vakna upp och vara minst lika trött. Jag tog varenda lilla tillfälle jag fick, till att sova. Minns att jag satt i trappuppgångarna så fort jag hade 2 min över mellan brukarna, och sov.. haha    Illamåendet och kräkningarna släppte runt v.10-11 när jag fick utskrivet medecin mot illamående, men den envisa och jobbiga tröttheten släppte inte förens runt v.12-13 Lagom till att foglossningen började spöka.. Det ena avlöste det andra mao. Foglossningen blev snabbt värre denna gången. Med Milo kom det succesivt sas och var egentligen inte riktigt jobbigt förens dem 2 sista månaderna. I oktober gick det inte mer. Då hade jag så mycket problem med fogarna och dem kunde inte ordna mycket lättare uppgifter till mig på jobb, så då gick jag till läkaren som sjukskrev mig på direkten.



Även denna gång blev det igångsättning. Mer pga riskerna för havandeskapsförgiftning än att jag hade det, sas. Jag hade lite spår av protein i urinet ett par dagar innan igångsättningen, så hade jag fått gå över tiden ännu mer (dem satte igång mig när jag gått en vecka över tiden) finns risken att jag hade utvecklat hf. även denna gång.



Denna förlossning gick rätt mycket bättre än den första gjorde. Tyvärr slutade även denna förlossning med snitt, men denna gången kunde jag vara vaken och med iaf. Så det känns som att jag fick den "näst bästa" upplevelsen iaf. *ler* Jag fick vara vaken och med. Det var det viktigaste. Och vi mådde båda bra.   

Även den första tiden har varit bättre denna gången. Jag har fått må bra, amningen fungerade direkt, och jag kunde ta till mig Mira direkt.   



Och nu har det alltså gått nästan 4 år sedan vi blev föräldrar för första gången, och nästan 1 år sedan vi fick uppleva den stora lyckan för andra gången. Ofattbart!

  


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se