Jaha.. Det verkar som att det blir sjukskrivning trots allt.   
Jag skulle prata med chefen om att få mitt schema/mina arbetsuppgifter anpassade, igår, men hon var hemma för vård av barn. Men kvinnan som jobbar tillsammans med henne just nu och som, som jag förstått det, ska ta över efter att hon slutat ett litet tag tills vi får en ny chef, var där. Så jag pratade med henne ist.

Jag fick intrycket när jag pratade med henne att hon var förstående, men att det tyvärr är väldigt svårt att anpassa arbetsuppgifterna eftersom att vi har ett så stort område och med många tunga vårdtagare. Och det visste jag ju egentligen, men samtidigt så är det ju absolut inte omöjligt. Sa som det var att om jag bara kan vara på "Gasverket" där jag ju egentligen tillhör sas, så hade det varit lättare att anpassa mina uppgifter eftersom att det är ett lite lättare område.
Men hon ansåg ändå att det är väldigt svårt att anpassa arbetsuppgifterna. Fick känslan av att hon var förstående men inte ville göra något ändå för att "det är så svårt". (?)

Jag sa då som det var att jag vill inte sjukskriva mig, jag vill kunna jobba till november då jag ska gå hem på graviditetspenning, men att om dem inte kan anpassa mina uppgifter får jag tyvärr prata med min bm. om sjukskrivning, för att jag förlorar för mycket på att ta ut karensdagar då och då för att jag tvingas vara hemma från jobb några dagar pga att dem inte kan anpassa mina arbetsuppgifter. Senast förra veckan var jag ju hemma i tre dagar pga att jag fick så ont i fogarna och problem med ischiasen, efter att ha varit ute på promenad med en vårdtagare i rullstol. Sa detta till henne också.
Hon sa då att hon förstod mig, men att hon då rekomenderar sjukskrivning.

Så igår ringde jag till mvc för att få tid till att prata med en läkare om sjukskrivning. Hade först tänkt vänta till torsdag nästa vecka då jag ska in på vanligt besök/kontroll hos min bm, men tänkte att "om jag nu ändå ska sjukskriva mig för att dem inte kan anpassa mina arbetsuppgifter, är det lika bra att ta tag i det direkt". Tur var väl det, för att dem har tydligen väldigt dåligt med tider till deras läkare.   Så först den 4 okt ska jag dit och prata med läkaren. Sedan får jag väl se vad läkaren säger. Om han tycker att jag ska bli sjukskriven på heltid och direkt, eller om han tycker att jag ska börja med att bara bli sjukskriven på halvtid. Frågan är ju bara om det skulle göra någon nytta öht att bara bli halvt sjukskriven? Det är ju ett tungt arbete oavsett om man jobbar heltid eller halvtid. Ja jag får se vad han säger helt enkelt.

Det känns jätte trist om det nu blir sjukskrivning. Det var ju inte det jag ville egentligen. Men samtidigt har jag faktiskt börjat vänja mig vid tanken och tycka att det känns helt ok, nu dem sista dagarna. Jag har ju dividerat med både mig själv och med Fredrik, fram och tillbaka huruvida jag bör sjukskriva mig eller inte rätt länge nu. Har ju ont, haft det länge nu, och vissa dagar (senast igår) har jag ont hela dagarna på jobb även när jag har ett lätt schema. Och jag har märkt att även om jag har svårt att sitta längre stunder utan att/innan det gör ont, så klarar jag av det bättre de dagar jag varit ledig, än de dagar jag jobbat.
Och i ärlighetens namn har jag dem 2-3 sista veckorna undrat hur jag egentligen ska ORKA jobba enda till november. Har ju inte bara ont, jag känner mig väldigt trött i både huvud och kropp, också.
Så även om jag EGENTLIGEN vill jobba till november, så har det faktiskt dem senaste dagarna börjat kännas helt ok detta med sjukskrivning. Blandade känslor minst sagt.

Under denna graviditeten känns det som att jag inte gjort mycket annat än att gnälla. Jag är trött på att höra mig själv gnälla och jag förstår om andra också är trötta på att jag gnäller. Jag vill inte hålla på och gnälla. Men samtidigt är det väldigt skönt att få gnälla av sig när man är trött och har ont som jag är/har varje dag. Hoppas att det kanske ska bli lite bättre sedan när jag går hemma på graviditetspenning och inte jobbar och sliter på fogarna, och har större chans att vila när jag känner att jag behöver det.

Ibland kan jag känna mig otacksam som inte gör annat än att gnälla. Jag är ju trots allt gravid med vårt efterlängtade och redan älskade lilla mirakel i magen. Det är inte alla som ens kan bli gravida. Men har man ont i fogar både fram och bak så att man varken kan stå, gå eller sitta för länge utan att det gör ont, är det svårt att inte gnälla. Och känner man sig trött i både huvud och kropp varje dag, är det svårt att inte gnälla. Jag har dessutom svårare för att andas denna gången. Känns som att jag andas väldigt tungt, har känt detta dem 2-3 senaste veckorna. Och jag är ändå bara gravid i v.24, började känna av det redan runt graviditetsvecka 21-22. Dvs redan runt v.20-21 enligt barnmorskornas uträkning som ju endast räknar hela veckor. Och dem första veckorna mådde jag ju heller inte bra. Då hade jag inte ont, men mådde illa konstant och var SJUKT trött. Denna graviditeten har alltså minst sagt varit jobbig. Sedan att jag vet att där är dem som har det MYCKET värre under sina graviditeter det vet jag. Men det hjälper ju inte mig.

Känns SÅ tråkigt att redan känna sig trött på att vara gravid.    Jag har ju längtat efter denna graviditeten, och jag vill kunna bara NJUTA av denna graviditeten. Vet ju hur fruktansvärt fort en graviditet faktiskt går, och detta är min sista graviditet. Och tro mig, jag njuter av att känna sparkarna (kanske inte när hon sparkar på en nerv eller blåsan, men iaf..   ), och jag tycker det är supermysigt med denna runda och fina bebismagen. Skönt att för en gångs skull vara stolt och vilja visa upp sin "tjocka" mage ist för att "skämmas" över den. *ler* Så visst njuter jag OCKSÅ även om jag gnäller väldigt mycket och även om jag är trött på att vara gravid redan. Men påminn gärna mig OM jag någon gång skulle få för mig att vilja bli gravid igen, hur jobbig jag tyckte denna graviditeten var och hur fort jag blev trött på att vara gravid. *ler* Det är annars SÅ himla lätt att glömma allt det jobbiga och bara tänka på allt det underbara och mysiga. Tur är väl det om man vill ha fler barn, men både jag och Fredrik är rörande överens om att två barn är fullt tillräckligt!

Jag måste verkligen säga ifrån på jobb om att jag inte klarar av promenader med vårdtagare som sitter i rullstol längre. Enda sedan i tisdags när jag hade en promenad med en vårdtagare i rullstol har jag haft väldigt ont i fogarna fram samt varit stel i ichiasnerven.   Att jag satt still på en trästol mer eller mindre hela dagen på jobb igår när vi hade planeringsmöte hjälpte väl inte till precis..

Skulle ha jobbat idag, ledig imorgon, men jag kände redan sent i natt/tidigt i morse när jag var uppe på toaletten att jag nog får stanna hemma från jobb och vila idag, om jag ska orka/klara av att jobba i helgen. Är som sagt ledig imorgon, så hade först tänkt ignorera att jag har ont i fogarna och känner mig stel i ichias nerven och köra till jobb ändå idag. Men så tänkte jag att med tanke på hur ont det gjorde i fogarna igår när jag på rasten gick ett halvt kvarter (en runda på mindre än fem minuter när man inte har ont..), och hur det kändes när jag var uppe på toaletten i natt, samt när jag gick upp i morse efter att klockan ringt, så hade jag förmodligen känt mig helt handikappad efter mitt arbetspass idag. Och imorgon kan jag ju inte vila speciellt mycket, eftersom att då är ju Milo också hemma hela dagen. Så därför bestämde jag mig för att stanna hemma från jobb idag. Passa på att vila när Milo är på dagis. Så Fredrik lämnade han på dagis i morse, sedan ska jag hämta honom vid den tiden jag skulle ha hämtat honom om jag jobbat idag, dvs vid 15:30. Så har jag hela dagen på mig att bara vila.

Ska jobba hela helgen samt på måndag. På lördag har jag bett om att få kompa en halvtimme, för att vi ska på dop kl.16:00 Om jag inte kunnat kompa hade jag inte varit hemma förens 15:30.. Mindre än en halvtimme på mig att göra mig i ordning och ta oss till kyrkan, mao.. Nu slutar jag 14:30 ist, så då har jag åtminstone 40 min på mig att göra mig i ordning. Rätt stressigt det med, men duschar jag imorgon så att jag på lördag bara behöver platta och snygga till håret samt sminka mig, så går det ju. *ler*

Om två veckor ska vi äntligen på 3D ultraljudet! SOM jag LÄNGTAR!!    Hoppas hoppas att lilltjejen ska vara lika samarbetsvillig som på rutin ultraljudet och hjärtgranskningen, så att vi kan få riktigt bekräftat att det verkligen är en liten flicka i magen *ler* Vi har pratat om att vi ska till Ullared så fort vi fått det bekräftat, men tyvärr får jag vänta ytterligare 2-3 veckor efter 3d ul'et, innan vi kan åka till Ullared, eftersom att Fredrik åker till Frankrike med sitt jobb på söndagen (2/10) och är borta i två veckor. Den som väntar på något gott eller...   

Gillar inte detta alls. Hade EN rullstolspromenad idag, och efter den promenaden sa och säger mina fogar AJ AJ AJ   
Jag har ju fått ett intyg från min bm. om att jag har foglossning och ischias, och att det skulle hjälpa o vara bra om jag kunde få anpassade uppgifter så som mindre promenader och städ. Men hittills har jag inte känt att jag behövt lämna intyget då jag dem 2-3 sista veckorna har fått ganska lugna och bra scheman. Men efter denna promenaden undrar jag om jag inte ska ta det där samtalet med och lämna det där intyget till min chef trots allt. Kan dem inte anpassa schemat så undrar jag om det inte får ta och bli sjukskrivning snart ändå.   

Visserligen känns det som att jag ännu så länge klarar av "vanliga promenader", dvs promenader med vårdtagare som går själv och inte sitter i rullstol (så länge det inte är mer än 1 promenad eller max 2 korta, per dag), men det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag inte klarar av det i heller.    Två av mina arbetskamrater frågade mig idag när dem såg hur trött jag var och hur ont jag hade efter promenaden hur länge jag egentligen kommer orka. Det undrar jag själv också just nu.    Om det kommer kännas så här efter "vanliga promenader" också numera, så kommer jag nog inte orka så länge till. Om dem inte kan anpassa mitt schema som sagt.

Men så är problemet att jag VILL JU INTE sjukskriva mig egentligen. Jag VILL kunna jobba fram till november då jag ska gå hem på graviditetspenning. Jag vill kunna jobba fram tills dess eftersom att sedan kommer jag ju vara hemma i mer än ett år, och det känns länge nog bara det. Skulle jag då gå hem på sjukskrivning redan nu i sept eller okt blir det ju ännu längre. Men, sedan vet jag ju att jag i detta läget måste tänka på både mig själv och bebisen i första hand. Mår inte jag bra lär ju bebisen påverkas på något vis den med.

Denna graviditeten är helt klart mycket jobbigare än första.   

Fick ett riktigt TREVLIGT brev från försäkringskassan idag...

Min ansökan om graviditetspenning blev GODKÄND!!!      

Så den 10 november är min sista arbetsdag på lite mer än ett år.. Känns konstigt, trist och otroligt SKÖNT på samma gång. *ler* Otroligt skönt att det blev godkänt. Hade som ni vet inte klarat av att jobba enda in i det sista oavsett pga fogarna, så nu när jag vet att jag bara ska jobba fram till den 11 november (10:onde) känns det lättare att härda ut när fogarna bråkar, för att nu har jag ett mål att sikta på, nu när jag vet att den 10 nov är min sista arbetsdag. Så drygt två månader kvar bara nu.   

Samtidigt känns det lite trist och konstigt att jag inte ska jobba på mer än ett år. Kommer sakna mina arbetskompisar och jobbet i sig väldigt mycket. Får hoppas att mina arbetskompisar tänker på mig när/om dem ska ut och äta eller liknande, så jag får följa med även om jag är hemma och är mammaledig. *ler*

Är så grymt kluven och skulle verkligen behöva en massa åsikter och råd.

Jag vill verkligen gå igenom en vaginal förlossning om det går, pga hela känslan och upplevelsen. Och jag vill ju helst inte föda barn i slutet av december. Det kan inte vara speciellt kul att fylla år "sist" av alla och att fylla år mitt i alla högtidsdagarna kring jul och nyår. Men samtidigt.. Är det verkligen värt att chansa? Med tanke på hur det slutade förra gången och att jag denna gången under hittills hela graviditeten har haft problem med en öm livmoder? En vän till mig sa att hennes läkare sagt att om man har snitt sedan innan är dem extra observanta pga ärr på livmodern, att om man har det kan livmodern brista under en vaginal förlossning, och då blir det akut snitt. Och DET är det absolut sista jag vill vara med om igen. Kanske beror min ömma livmoder på att jag har ett ärr på livmodern, och då är det ju egentligen jäkligt dumt att chansa och ta en vaginal förlossning.. Men samtidigt...... Åh det är så kluvet och svårt!

Samtidigt får jag ju ta Fredriks känslor och åsikter i åtanke också. Han vill ju verkligen inte chansa. Han vill verkligen inte riskera att bli lämnad ensam en gång till när dem i illfart far iväg med mig.. Hade jag inte varit på sjukhuset när det hände, så HADE jag faktiskt kunnat dö.. Det är så Fredrik känner också. Han sa "förra gången kunde du faktiskt ha dött, vill du verkligen chansa o råka ut för det igen? Det  vill inte jag iaf". Och jag håller med honom. Det vill jag ju inte.

Men är riskerna att det ska hända så stora egentligen? Kanske, kanske inte..

      Vi pratade på jobb idag om graviditet och hur stora vi var, och då kom jag att tänka på denna bilden. Och den väcker en hel del känslor och minnen kan jag säga. Mest dåliga tyvärr. Min förlossning gick ju inte riktigt som den skulle. Jag hade havandeskapsförgiftning, och det i samband med att jag inte fick någon form av bedövning gjorde att mina krafter tog totalt slut långt innan jag börjat få krystvärkar.   

Jag minns inte så mycket av min förlossning tyvärr. Minns att jag i slutet var så trött att jag somnade och började snarka (Fredrik berättat) mellan varje värk, och då hade jag värk ungefär en gång var annan minut. Det enda jag fick då för att få nya krafter var en glass.. En glass som Fredrik fick mata mig med för att jag var så slut på krafter att jag knappt ens orkade öppna munnen..
Sedan minns jag att jag plötsligt började få ryckningar i kroppen, minns att jag tyckte det kändes som att jag inte kunde kontrollera mina ben, och jag hade flimmer för ögonen. Efter detta minns jag inte mer. Klockan var då 20:20. 20:41 var Milo ute med akut kejsarsnitt.

Börjar nästan gråta när jag sitter här och berättar om det. Oron för hur denna förlossningen ska gå kommer också fram. En sak är i alla fall säker, denna gången ska vi se till att personalen på BB vet vad jag gick igenom under förra förlossningen, och se till så att jag får smärtstillande!

Idag fick jag ett samtal från försäkringskassan. Dem hade äntligen fått papperna från min arbetsgivare om utlåtande om omplacering. Så där nästan 1½ v efter att min chef skickat dem.. Bättre sent än aldrig, eller vad då?   
Men det var inte (bara) därför hon ringde, utan hon ringde för att hon påbörjat mitt ärende, och ville komplettera mina uppgifter lite. Ville veta mer exakt vad för sorts lyft och förflyttningar det egentligen är jag gör, hur ofta jag åker iväg på larm etc. Så jag förklarade så noga och ingående jag kunde, samt att jag poängterade att jag har både foglossning och ischias, och att jag fått detta bekräftat av min bm. Jag flikade även in att jag under förra graviditeten hade havandeskapsförgiftning, så att även om risken är mindre denna gången, så finns ju risken att jag kan få det igen. Tänkte att det kunde vara bra att hon hade det i tankarna också, när hon beslutar om mitt ärende. Var även ärlig och sa att jag hoppas att jag får det godkänt, för att jag tror inte att jag kommer klara av att jobba in i det sista oavsett, som det känns i fogarna just nu, så att jag i så fall förmodligen får prata med läkaren och bli sjukskriven, men att jag ju helst inte vill detta. Så nu hoppas jag bara att chanserna att jag ska få min ansökan om graviditetspenning godkänd, ska vara stora. Håll tummarna! Är skönt att veta att hon påbörjat mitt ärende redan, så förhoppningsvis får jag besked inom en väldigt snar framtid. Men det vet man klart aldrig... Hade varit skönt att veta att/om jag fått det godkänt, då är det nog lättare att kämpa på dem dagar då fogarna bråkar ordentligt.

Övrigt..

Idag var första dagen som Milo inte sovit middag på dagis. Läggningarna kan ta upp mot 30-40 min vissa kvällar när han varit på dagis hela dagen och sovit middag där. Så vi har bestämt oss för att prova ta bort hans sovstund även på dagis. (sover ju inte middag när vi är hemma hela dagen längre, inte gjort detta på lite mer än ett halvår nu, och det fungerar jättebra) Första dagen hade det fungerat jättebra iaf. Han hade hållit igång och varit pigg och glad hela dagen, hade inte somnat något på soffan alls, som dem sa att vissa gjort dem första veckorna efter att dem slutat sova middag. Så nu hoppas vi bara att det fortsätter så, och att han kommer ha lättare för att komma till ro och somna om kvällarna hädanefter. Lär behöva lägga han redan vid 19:00 ist för 20:00 hädanefter, men det gör ju inget. Han behöver all sömn han kan få om han ska orka med en hel dag på dagis utan middagsvila. *ler*

PS. Gick in i v.23 - 22+0, idag! DS