Så var första arbetsveckan efter semestern (nästan) avklarad. Första dagen kunde ju ha börjat bättre. Vädret var sådär, jag fick ont i fogarna väldigt fort, och jag fick punktering på cykeln. Välkommen tillbaka!   Men sedan resten av veckan har gått och känts bra tycker jag. Haft ont i fogarna klart, men det är inte så att jag inte kunnat uthärda. Känns bra att vara igång och jobba igen och träffa alla goa arbetskompisar.   

Nu är jag ledig imorgon, men sedan ska jag jobba resten av helgen samt på måndag nästa vecka. Börjar ju med min tuffaste vecka så här direkt efter semestern..   

Men efter denna helgen ska jag sedan inte jobba tre helger på raken.. Sweet!    Är ledig enligt schema nästa helg, helgen efter det har jag tagit semester eftersom att vi ska ner till Trellebog och fira min mamma som fyllt 60, och helgen efter det är jag ledig enligt schema. Jag klagar inte..   

Nu på lördag kan man säga att jag har fullt upp. Jobbar först hela dagen, 7-15, sedan på kvällen ska jag på tjejkväll hos en kompis. Ska bli riktigt trevligt.    Kommer dock tyvärr inte kunna vara allt för långvarig på tjejkvällen eftersom att jag ju ska upp innan tuppen för att jobba sedan dagen efter. Men kan ju vara med till 22:00/22:30 iaf. *ler* Hur som helst ska det som sagt bli riktigt trevligt. Vi har tjejkväll allt för sällan. Killarna är mycket duktigare på att se till att ordna "herrmiddag" som dem så fint kallar det. Har nog det 3-4 gånger om året om inte oftare. Vi har tjejträff kanske 1-2 gånger om året. Synd.   

Övrigt då.. Lilltjejen har kommit underfund med att det är väldigt roligt att sparka på mammas blåsa.. På nätterna är det (ännu så länge..) inte så farligt. Går på toa kanske 1-3 gånger/natt, och det är lika ofta som jag brukar springa även när jag inte är gravid. Vissa nätter går jag inte på toaletten alls. Men på dagarna! Ibland flera gånger om dagarna känner jag plötsligt att jag får en rätt ordentlig kick på blåsan, och så måste jag springa på dass.. Skitunge! *ler*   <-- lilltjejen
I övrigt är det väldigt mysigt att vara gravid nu. Ja, om man bortser från foglossningen klart. Men magen är precis lagom stor och jag känner av lilltjejen varje dag. Har känt sparkarna varje dag enda sedan v.17 (har moderkakan i bakvägg), och dem blir bara starkare och starkare och kommer oftare o oftare om dagarna, för varje dag. Mysigt!      

Med lite blandade känslor inser jag att semestern nästan är slut nu. Ja på sätt och vis är den redan slut, är ledig denna helgen enligt schema, så egentligen tog semestern slut igår och idag och imorgon är jag "bara" ledig. Låter bättre med semester.   
Det ska bli skönt att komma igång och arbeta igen och komma in i lite mer normala och vanliga rutiner igen och att träffa alla arbetskamraterna. Men, en veckas semester till tycker man nog aldrig hade skadat oavsett hur lång semester man haft.   

Med lite blandade känslor inser jag även att det bara är drygt 3 månader kvar att jobba innan jag, om allt går som planerat, ska gå hem på graviditetspenning (som det heter nu för tiden. När jag var hemma när jag var gravid med Milo hette det havandeskapspenning) och sedan inte jobba mer på mer än ett år. Jag är rätt trött om dagarna fortfarande, och har fortfarande problem med fogarna och ischias, så på det viset ser jag fram emot och längtar efter att få gå hem. Men samtidigt känns det tråkigt och vemodigt att veta att jag from. november inte ska jobba mer öht på mer än ett år. Kommer sakna mitt arbete och mina arbetskamrater väldigt mycket känner jag. Har inte bestämt mig för hur länge jag egentligen ska vara hemma med lilltjejen. Milo började på dagis när han var typ 1 år och 1 vecka gammal. Känner att det egentligen är lite för tidigt för ett barn att börja på dagis, så skulle vilja vänta med att sätta donnan på dagis tills hon är 1½ år egentligen. Så det blir väl kanske att jag är hemma med henne tills hon är 1 år och 3 månader, och Fredrik i tre månader. Fast är tveksam till om Fredrik skulle klara av att vara hemma i tre månader utan att klättra på väggarna.. haha    Jaja, vi får se hur vi gör.
Har även funderat på om jag det sista halvåret innan jag ska börja jobba igen, ska gå in och jobba mina helger. Fast, det räcker nog med dem tre sista månaderna... *flinar*       Jaja, det är ju inte som om att jag måste bestämma mig nu på direkten. *ler*


Nu har det gått ett par dagar sedan vi fick reda på att det troligtvis är en liten tjej som gömmer sig i magen. Som jag sa till Fredrik igår kväll, att "det känns konstigt att kunna kalla bebisen för hon redan". *ler* Med Milo fick vi ju inte reda på att "han var en han" förens i v.32 *ler* På första ul'et ville han absolut inte visa upp sig. *ler* Tror visserligen att det berodde mycket på bm'an som gjorde det ul'et. Hon gjorde verkligen bara det hon skulle göra sas och ingenting annat, gjorde inga ansträngningar öht att försöka få han att visa upp sig, trots att vi sa att vi gärna ville ha reda på könet. Aja, det kan ju kvitta. *ler*
Jag tycker att det känns konstigt på något vis att det är en liten flicka i magen ska erkännas. Tror att jag hade ställt in mig på en pojke mer än jag trodde, och sedan är det väl så att har man redan en pojke sedan innan är det lättare att tänka sig in i att det är en pojke till, än att det är av det andra könet. Förstår ni hur jag menar? Ska hur som helst bli roligt och underbart att få en liten prinsessa i familjen. Som en bekant till mig sa "jag har en prins och en prinsessa, detta måste göra mig till drottning". hihi    Men det kommer nog vara annorlunda med en flicka. Nu kan man ju pojkar sas. *ler* Har mycket spännande saker att se fram emot helt enkelt.   

Nu har vi varit på rul och allt såg jättebra ut!      
Hon vågade inte sätta sitt liv på det men troligtvis väntar vi en... *trumvirvel* ... FLICKA!!!   
Hon var som sagt inte helt säker, men man kunde tydligt se tre streck där nere och hon kunde inte se några "tecken" på att det är en pojke. Man kunde inte se några pungkulor alls. Vi blev framflyttade en dag från den 9 jan till den 10 jan. Skönt att det var på det hållet iaf. *ler*   
201 g kärlek och en riktigt livlig och fin liten krabat.   

Är SÅ glad nu!!    Självklart hade jag varit jätteglad även om det visat sig vara en pojke också, men det ska ju erkännas att jag gjorde ett extra glädjeskutt när hon sa att det såg ut att vara en flicka *ler* Det är ju ingen hemlighet att jag ville ha en flicka. *ler* Ska dock FÖRSÖKA att stilla min glädje LITE fram tills vi gjort 3D ul'et där man kan se tydligare och bättre om det verkligen är en flicka. *ler* Men jag kan ju säga direkt att nästa gång jag kommer till en klädaffär, kommer jag inte kunna gå därifrån utan åtminstone en söt liten flickbody..      

Huvudbredd: 42 mm
Bukdiameter: 43 mm
Lårben: 27 mm
Vikt: 201 g
Vecka: 18+1

Som vanligt går man och tänker på mycket om dagarna. Men dagens tankar går väl främst åt morgondagens ul. Längtar som en TOK efter att äntligen få se vår lilla krabat på bildskärmen. Se hur mycket den växt och om den är lika aktiv och livlig som det känns som att den är.   Samtidigt är jag nervös också. Egentligen är jag väl inte så nervös över att något ska vara fel, även om oron för det så klart finns där i bakhuvudet. Men det känns inte som att något är fel. Det jag är mest nervös över är faktiskt om vi ska få reda på könet eller inte. Vill så gärna få veta imorgon, om det är en liten flicka eller pojke som gömmer sig där inne. För mig känns det så mycket mer personligare på något vis att kunna kalla den för han eller hon ist för för "den". Och på något vis känns bebisen.. Verkligare.. På något vis, om jag vet att det är en flicka eller pojke. Men, samtidigt är jag nervös över min egen reaktion om vi får reda på könet imorgon. Det jag är nervös över är min reaktion om det visar sig vara en pojke. Jag vet ju att jag kommer älska vår lilla bebis över allt annat oavsett om det är en pojke eller flicka, och jag vet ju att även om jag så hade fått fem pojkar, skulle jag inte vilja byta ut någon av dem för alla flickor i världen. Så egentligen har jag ju inget att vara nervös över. Men jag vill så gärna ha en flicka. Har alltid velat ha en flicka. Därför är jag nervös över att jag kommer bli besviken om det visar sig att det är en pojke. Och blir jag det kommer jag känna mig som en jätte dålig mamma.    Vet att jag bara kommer känna mig besviken en kort stund om det nu visar sig vara en pojke, sedan kommer det kännas så självklart på något vis, och som jag skrev ovan skulle jag inte vilja byta ut någon av mina pojkar för alla flickor i världen. Men ändå.. Är det någon som fattar vad jag menar och hur jag känner? *ler*

Tänker även mycket på hur Milo kommer reagera på sin lillebror/syster, och hur vi ska klara av två barn. Funderar mycket på hur jag ska klara av och orka med två barn helt själv. I dagens läge är det jag som tar hand om vår son mest. Jag säger inte att Fredrik inte tar hand om honom och gör sin del, självklart gör han det. Han är världens bästa pappa och jag skulle inte vilja ha någon annan pappa till mina barn. Men sanningen är ändå den att det är jag som tar hand om honom mest. Och snart har jag/vi TVÅ barn att ta hand om.. Vet att jag kommer klara det och att Fredrik kommer göra vad han kan för att hjälpa till mer, men ändå.. Man kan inte låta bli att vara nervös o orolig för hur det ska gå ändå. Antar att alla två (och fler) barnsföräldrar haft dessa tankar mer än en gång? *ler*

Nu börjar det närma sig med stormsteg.. En sak som jag ser fram emot med nervositet, spänning och glädje, och en annan sak jag ser fram emot med ja.. Både glädje och lite.. Suckande? På samma gång..

Det jag ser fram emot mest och som är "närmaste inom räckhåll" är rutin ultraljudet (rul.). På torsdag kl.10:30 ska vi äntligen få se vår lilla "böna" igen.    Ska bli roligt att se hur mycket som har hänt sedan första ul'et i v.11    Vi hoppas även att den ska vilja visa upp sig för oss.    Skrev på facebook och bad folk gissa på vad dem tror att det är för en liten krabat som gömmer sig i magen, och 5 av 8 tror att det är en pojke. *ler* Själv vet jag inte riktigt vad jag tror egentligen. Tror att det är en flicka, men det är ingen direkt KÄNSLA jag har, utan det är mer som jag TROR, för att denna graviditeten har varit så annorlunda mot första, att jag mått så mycket sämre denna gången, och alla jag känner som jag en flicka och en pojke säger att dem mådde mkt sämre när dem var gravida med flickan än när dem var gravida med pojken. Och det är alltså både vänner som fått flicka som förstabarn och vänner som fått flicka som andrabarn, som säger det. Så vi får se.. Ska bli spännande hur som helst.    Bara för det vill den väl inte visa upp sig på torsdag utan gör precis som bror sin och ligger med benen upp mot magen hela tiden så att det inte går att se.. *ler smått*   
Men, jag kommer ju bli glad oavsett om det är en pojke eller flicka, men jag ska erkänna att jag väldigt gärna skulle vilja ha en flicka. Inget fel på att önska så länge båda könen är lika varmt välkomna, eller hur? *ler*

Det andra som börjar närma sig med stormsteg är att jag nästa vecka börjar jobba igen efter 4 veckors semester. Och detta ser jag som sagt fram emot med både glädje och lite suckande. *ler* Ska bli skönt att komma tillbaka till jobb och träffa alla arbetskamraterna och komma in i sina vanliga rutiner igen, men en veckas semester till hade inte gjort ont någonstans.. *ler*  Det som känns jobbigast med att komma tillbaka till jobbet är väl egentligen det att det inte är någon lätt vecka jag kommer tillbaka till. Börjar direkt med min tuffaste vecka då jag jobbar 7 dagar av 8, veckan som börjar med en 7-16 tur och slutar efter jobbehelgen med en 7-16 tur. Ingen mjukstart direkt med andra ord.. Ska bli "spännande" att se vad mina fogar tycker om en så tuff start efter 4 veckors ledighet. *ler smått*

Måste skriva av mig lite om en kommentar jag fick igår av en väninna som faktiskt gjorde mig ledsen och irriterad, och höra vad ni anser om detta.

Som rubriken lyder: "Vem har rätt att gnälla"?
Jag gnällde igår på att jag var/är trött på min växvärk. Har i princip enda sedan jag blev gravid (inte riktigt, men känns så ibland) haft mycket problem med sk. växvärk. Har i princip varje dag antingen "mensvärk", vilket inte känns så farligt, mest obehagligt även om jag vet att det är normalt och inget att vara orolig över. Eller så har jag ont vid livmodern och ut mot äggstockarna. Vissa dagar gör det så ont att det är jobbigt att gå och att stå för länge. Förutom detta har jag även mycket problem med ischias och foglossning. Har börjat inse att jag nog lika bra kan vänja mig vid tanken på att det förmodligen kommer bli sjukskrivning för min del. Hoppas inte och kommer jobba så länge jag känner att jag orkar och kan, men har som sagt börjat vänja mig vid tanken på att det nog är lika bra att inse att det förmodligen blir sjukskrivning oavsett om jag vill det eller ej.

I alla fall. Igår gnällde jag som sagt på att jag var trött på min växvärk. Då jag inte vill "lämna ut" någon skriver jag inte mer än så om vart och vem.
Fick i alla fall till svar av väninnan att jag inte skulle gnälla, att jag "vet ju att jag längtat efter detta". Blev lite ledsen eller mest "stött" egentligen, till att börja med, av hennes svar. Skrev tillbaka att man har väl rätt att gnälla lite ibland om man har ont även om man längtat efter graviditeten, och att jag ju har längtat efter graviditeten och det kommande barnet, inte efter smärtan. Till svar på detta får jag att "ibland får man inte det ena utan det andra och att det bara är att gilla läget". Så mao. om jag nu blir sjukskriven är det bara att gilla läget när jag går här hemma och har ont, eftersom att jag ju "längtat efter detta". Jaha?

Jag kan förstå dem som kämpat länge efter en graviditet och fått genomgå missfall och ivf och allt vad många tyvärr tvingas genomgå för att få sin efterlängtade bebis, att dem kan bli irriterade på andra gravida som gnäller på att dem har ont, att dem kan tänka "sluta gnälla, du är åtminstone gravid". Men samtidigt, att där är dem som fått gå igenom mycket för att ens bli gravida, gör väl inte smärtan mindre jobbig för dem som blivet gravida utan större problem, mindre jobbiga? Ska man bara bita ihop, le och gilla läget trots smärta, bara för att där är dem som fått kämpa längre för att ens bli gravida?
Vi fick kämpa i 10 månader innan vi blev gravida denna gången, och i ett helt år för att bli gravida med Milo, och visst, det är inte alls länge om man jämför med många andra, men vill man något och man försöker och försöker, så jämför man inte precis med andra, att andra har det svårare gör ju inte det mindre jobbigt för mig personligen, eller hur? Jag lider självklart med alla som får kämpa i flera år med att bli gravida, och som tvingas genomgå missfall etc, och jag önskar inget annat än att det ska bli deras tur snart. Men det gör ju inte mina egna bekymmer mindre jobbiga för mig. Ska jag då inte få lov att gnälla av mig lite då och då när jag tycker det är jobbigt o har ont?

Igår kom vi hem från Kolmården där vi varit sedan i måndags tillsammans med våra kompisar Micke och Johanna och deras son Hugo.
Vi var inne på djurparken hela tisdagen och hela onsdagen. Två härliga och mysiga dagar. Enda tråkiga är att jag fick rejält ont i fogarna i slutet av dagarna där.    Tack vare foglossningsbältet var det inte så farligt att gå under dagen. Fogarna kändes av så klart, men det var överenskomligt sas. Men den sista timmen kändes det rejält i fogarna.   Det onda släppte dock sådan tur är efter att jag legat och vilat en stund i sängen när vi kom tillbaka till campingen.

Kolmården/djurparken var över förväntan för oss alla.    Jag har varit där förut, men det var nog runt 11-12 år sedan, så jag minns inte så mycket av det och en del har ju ändrats där sedan dess. Parken är riktigt stor och med många aktiviteter och mycket att titta på, så åtminstone om man har barn i Milos och Hugos ålder, BEHÖVER man två dagar där inne för att hinna med allt. Vi kände att vi gjorde det i alla fall. Åker helt klart dit fler gånger!

Våra kompisar Nicklas och Helene och deras son Alvin kom upp på onsdagen och sov över tills på torsdagen. Så på onsdagen var vi ett rätt "stort" gäng som gick tillsammans i djurparken. Mysigt!   
På torsdagen körde vi in till Linköping och gick på Flygplansmuséet dem har där. Det var över förväntan för min del faktiskt. När Fredrik först berättade att vi skulle dit, var min första tanke "jeeej, flygplansmuseum!" (inte intressant för mig, med andra ord) Men det var faktiskt riktigt intressant och trevligt måste jag säga. Och inträdet på 50 kr var ju ingenting!   

Sista dagen (eller nästsista om man räknar med gårdagen då vi skulle checka ut) var vi bara på campingen hela dagen. Tog det lugnt i förtältet och barnen var utanför och lekte, spelade bangolf (jag vann över Fredrik för första gången!   ) och badade. En mysig dag bortsett från att Milo var hängig hela eftermiddagen och tom. kräkte en gång stackaren.   Han mådde lite bättre redan dagen efter, men var fortfarande inte riktigt sig själv. Checkade ut ca 11:15 och var hemma vid 19:00 tiden. På vägen hem körde vi inom och hälsade på min bror i Strömsnäsbruk och hälsade på en liten timme. Är ju inte där så ofta bl.a pga avståndet, så jag tänkte det kunde vara kul att passa på att kika inom när vi ändå var i krokarna, och visste att brorsan skulle uppskatta det.   

Det var skönt att få sova i sin egen säng i natt, bortsett från att Milo var orolig hela natten. Blev dock bättre efter lite Alvedon. Misstänker att han hade ont i magen. Men han snurrade rundor väldigt mycket hela natten, och vid 03:00 tror jag klockan kan ha varit, skrämde han hicka på mig rejält när han dunsade ner på golvet.    Ingen skada skedd sådan tur är och han var bara ledsen i knappt två min innan han sedan somnade om.

Under vistelsen pratade Fredrik och jag en del om den kommande förlossningen. Fredrik vill att vi ska begära planerat snitt direkt pga händelsen under förlossningen med Milo, att han inte vill gå igenom det en gång till, och pga att han är rädd att jag inte kommer orka med en vaginal förlossning, med tanke på hur fort jag blev trött och nästan helt slut på krafter, med Milo. Själv är jag väldigt kluven. VILL ju uppleva en vaginal förlossning och hela känslan av att få upp bebisen på bröstet direkt efter att man kämpat för att föda ut den. Men är också osäker på om jag kommer orka? Kommer jag klara av det? Samtidigt tänker jag att jag denna gången är i lite bättre form; har rört på mig mer innan graviditeten denna gången än jag gjorde innan graviditeten med Milo, och jag vägde runt 7 kg mindre när jag blev gravid, denna gången än när jag blev gravid med Milo. Och, om jag inte får havandeskapsförgiftning så tar ju inte det några krafter från mig under förlossningen. Jag tror att havandeskapsförgiftningen är en stor bov i dramat till att jag blev trött och orkeslös så fort under förlossningen med Milo. Ska i alla fall prata med min bm. om mina och Fredriks tankar och rädslor nästa gång jag ska dit, och höra vad hon tycker och säger.
Om ca två veckor (knappt) ska vi äntligen på rutin ultraljudet! Ser fram emot det med spänning och nervositet. Jag är mycket mer nojjig denna gången!

Måste bara berätta att sedan i fredags har bebisens buffar blivet riktigt starka och tydliga. Från lite "fiskfladder" som många gånger varit svårt att avgöra om det var bebis eller bara tarmrörelser till att det känns ungefär som att man blåser upp en stor såpbubbla som sedan spricker. Den har varit riktigt aktiv nu den sista timmen, har nog boxningsmatch där inne.    Mys!