Är så grymt kluven och skulle verkligen behöva en massa åsikter och råd.

Jag vill verkligen gå igenom en vaginal förlossning om det går, pga hela känslan och upplevelsen. Och jag vill ju helst inte föda barn i slutet av december. Det kan inte vara speciellt kul att fylla år "sist" av alla och att fylla år mitt i alla högtidsdagarna kring jul och nyår. Men samtidigt.. Är det verkligen värt att chansa? Med tanke på hur det slutade förra gången och att jag denna gången under hittills hela graviditeten har haft problem med en öm livmoder? En vän till mig sa att hennes läkare sagt att om man har snitt sedan innan är dem extra observanta pga ärr på livmodern, att om man har det kan livmodern brista under en vaginal förlossning, och då blir det akut snitt. Och DET är det absolut sista jag vill vara med om igen. Kanske beror min ömma livmoder på att jag har ett ärr på livmodern, och då är det ju egentligen jäkligt dumt att chansa och ta en vaginal förlossning.. Men samtidigt...... Åh det är så kluvet och svårt!

Samtidigt får jag ju ta Fredriks känslor och åsikter i åtanke också. Han vill ju verkligen inte chansa. Han vill verkligen inte riskera att bli lämnad ensam en gång till när dem i illfart far iväg med mig.. Hade jag inte varit på sjukhuset när det hände, så HADE jag faktiskt kunnat dö.. Det är så Fredrik känner också. Han sa "förra gången kunde du faktiskt ha dött, vill du verkligen chansa o råka ut för det igen? Det  vill inte jag iaf". Och jag håller med honom. Det vill jag ju inte.

Men är riskerna att det ska hända så stora egentligen? Kanske, kanske inte..

      Vi pratade på jobb idag om graviditet och hur stora vi var, och då kom jag att tänka på denna bilden. Och den väcker en hel del känslor och minnen kan jag säga. Mest dåliga tyvärr. Min förlossning gick ju inte riktigt som den skulle. Jag hade havandeskapsförgiftning, och det i samband med att jag inte fick någon form av bedövning gjorde att mina krafter tog totalt slut långt innan jag börjat få krystvärkar.   

Jag minns inte så mycket av min förlossning tyvärr. Minns att jag i slutet var så trött att jag somnade och började snarka (Fredrik berättat) mellan varje värk, och då hade jag värk ungefär en gång var annan minut. Det enda jag fick då för att få nya krafter var en glass.. En glass som Fredrik fick mata mig med för att jag var så slut på krafter att jag knappt ens orkade öppna munnen..
Sedan minns jag att jag plötsligt började få ryckningar i kroppen, minns att jag tyckte det kändes som att jag inte kunde kontrollera mina ben, och jag hade flimmer för ögonen. Efter detta minns jag inte mer. Klockan var då 20:20. 20:41 var Milo ute med akut kejsarsnitt.

Börjar nästan gråta när jag sitter här och berättar om det. Oron för hur denna förlossningen ska gå kommer också fram. En sak är i alla fall säker, denna gången ska vi se till att personalen på BB vet vad jag gick igenom under förra förlossningen, och se till så att jag får smärtstillande!

Idag fick jag ett samtal från försäkringskassan. Dem hade äntligen fått papperna från min arbetsgivare om utlåtande om omplacering. Så där nästan 1½ v efter att min chef skickat dem.. Bättre sent än aldrig, eller vad då?   
Men det var inte (bara) därför hon ringde, utan hon ringde för att hon påbörjat mitt ärende, och ville komplettera mina uppgifter lite. Ville veta mer exakt vad för sorts lyft och förflyttningar det egentligen är jag gör, hur ofta jag åker iväg på larm etc. Så jag förklarade så noga och ingående jag kunde, samt att jag poängterade att jag har både foglossning och ischias, och att jag fått detta bekräftat av min bm. Jag flikade även in att jag under förra graviditeten hade havandeskapsförgiftning, så att även om risken är mindre denna gången, så finns ju risken att jag kan få det igen. Tänkte att det kunde vara bra att hon hade det i tankarna också, när hon beslutar om mitt ärende. Var även ärlig och sa att jag hoppas att jag får det godkänt, för att jag tror inte att jag kommer klara av att jobba in i det sista oavsett, som det känns i fogarna just nu, så att jag i så fall förmodligen får prata med läkaren och bli sjukskriven, men att jag ju helst inte vill detta. Så nu hoppas jag bara att chanserna att jag ska få min ansökan om graviditetspenning godkänd, ska vara stora. Håll tummarna! Är skönt att veta att hon påbörjat mitt ärende redan, så förhoppningsvis får jag besked inom en väldigt snar framtid. Men det vet man klart aldrig... Hade varit skönt att veta att/om jag fått det godkänt, då är det nog lättare att kämpa på dem dagar då fogarna bråkar ordentligt.

Övrigt..

Idag var första dagen som Milo inte sovit middag på dagis. Läggningarna kan ta upp mot 30-40 min vissa kvällar när han varit på dagis hela dagen och sovit middag där. Så vi har bestämt oss för att prova ta bort hans sovstund även på dagis. (sover ju inte middag när vi är hemma hela dagen längre, inte gjort detta på lite mer än ett halvår nu, och det fungerar jättebra) Första dagen hade det fungerat jättebra iaf. Han hade hållit igång och varit pigg och glad hela dagen, hade inte somnat något på soffan alls, som dem sa att vissa gjort dem första veckorna efter att dem slutat sova middag. Så nu hoppas vi bara att det fortsätter så, och att han kommer ha lättare för att komma till ro och somna om kvällarna hädanefter. Lär behöva lägga han redan vid 19:00 ist för 20:00 hädanefter, men det gör ju inget. Han behöver all sömn han kan få om han ska orka med en hel dag på dagis utan middagsvila. *ler*

PS. Gick in i v.23 - 22+0, idag! DS

Hjärtgranskningen gick BRA!      

Han kollade verkligen hjärtat från alla håll och kanter, och allt såg ut precis som det skulle. *ler* Vi fick även lyssnat på hjärtljuden, så nu har Fredrik också fått höra hennes lilla hjärta slå.     Och lilltjejen var samarbetsvillig som vanligt och låg stilla under hela undersökningen.    Hoppas hon är lika samarbetsvillig sedan när hon kikar ut.. hihi        Såg att hon sparkade till med benen då och då, men annars låg hon stilla som sagt. Ja jag kände inga sparkar varken under eller efter undersökningen. Det var inte förens runt en timme senare som hon började kännas aktiv där inne. *ler*

Tyvärr fick vi inte se så mycket mer än hjärtat. Några snabba bilder från sidan när han tittade på hjärtat från sidan, men han zoomade inte in så man kunde få en tydlig bild på hela henne, utan det var hjärtat han koncentrerade sig på. Och det var ju vad jag väntat mig, det var ju trots allt därför vi var där. Men man kunde ju ändå inte låta bli att hoppas litegrand att han skulle ge oss några fina bilder på skärmen på hela henne. *ler*   Var sugen på att fråga om han kunde/ville bekräfta att det är en flicka, men det kändes dumt att göra det eftersom att det trots allt inte var därför vi var där. *ler* Men jag var bra sugen som sagt.    Aja, nu är det ju knappt en månad kvar tills vi ska på 3D ul'et där vi lär få det bekräftat. *ler*

Hur som helst är det skönt att ha fått det gjort och att allt såg bra ut. Är även glad att jag lyckades få Fredrik att förstå att jag faktiskt kände mig mer än bara nervös inför undersökningen, så han följde med.   

Imorgon är det dags för hjärtgranskningen av lilltjejens hjärta. Allt såg ju bra ut på rutinultraljudet, så jag är väl inte speciellt orolig egentligen, men man kan ju inte låta bli att vara lite nervös och små orolig ändå. TÄNK OM dem skulle hitta något fel på hennes hjärta? Jag ska dessutom dit själv, Fredrik tyckte inte att han behövde följa med eftersom att allt ju såg bra ut på rul'et. Men TÄNK OM dem hittar något fel ändå? Då lär Fredrik få komma till lasarettet så jag kan få prata och krama av mig med honom först innan jag vågar sätta mig i bilen ensam och köra någonstans.. Usch, hemska tanke om något skulle vara fel på vår lilla flickas hjärta..   

Så var det alltså fredag igen.. Jag förstår verkligen inte vart veckorna tar vägen. Men visst, just nu gör det inte så mycket att tiden går fort. Jag känner mig rätt trött och sliten redan, trots att jag bara är i v.22 Så just nu bara lääängtar jag till november då jag ska gå hem. Får jag inte graviditetspenningen godkänd kommer jag bli grymt besviken och ledsen. Känner att jag verkligen skulle behöva gå hem ett par månader innan, känner att jag behöver det mer denna gången än jag gjorde när jag var gravid med Milo. Just nu känns det nästan som att jag hade behövt gå hem redan nästa månad, men samtidigt vill jag inte gå hem FÖR tidigt. Ska ju vara hemma i mer än ett år sedan, så kommer vara hemma länge nog ändå känns det som. *ler*

När jag var gravid med Milo kände jag att jag nog hade kunnat jobba i nästan en månad till, dvs bara gå hem 1-1½ månad innan beräknat. Graviditeten känns jobbigare denna gången av många anledningar.
Jag jobbar mer denna gången. Med Milo var jag ju bara timanställd och jobbade för det mesta inte mer än ca 3 dagar i veckan. Ibland upp mot 5-6 dagar, men i snitt jobbade jag bara 3-4 dagar i veckan då. Och vissa dagar bara så korta pass som 3-4h. Nu jobbar jag ju 85% varje vecka. När jag var gravid med Milo hade jag ju inga barn sedan innan, så då kunde jag slänga mig på soffan och bli liggandes där och bara ta det lugnt när jag ville och hur länge jag ville. Det kan jag ju inte denna gången med en liten 2½ åring som vill bli underhållen i jämna mellanrum. Kortfattat kunde jag vila mycket mer när jag var gravid med Milo.

Denna gången har jag även fått problem med foglossning mycket tidigare, samt att jag denna gång även har fått problem med ischias, vilket jag inte hade med Milo. Så jag är ju mycket mer sliten denna gången av den anledningen också. Med Milo började jag känna av foglossningen först runt v.21, men det var inte förens dem 5-6 sista veckorna som det var riktigt jobbigt, innan och fram tills dess var det inte alls farligt egentligen, mer bara att jag kände av dem sas. Denna gången började jag känna av foglossningen redan runt v.12, och ischiasen bara kort därefter, och det känns som att det blir värre för varje vecka.    Men visst, sedan är det ju så också, att det är olika från dag till dag och hur jobbigt schema jag har på jobb, hur pass ont jag har. Igårkväll var det riktigt stelt och jobbigt i lederna hela kvällen, att jag hade fått lite cykelavstånd till vårdtagarna gjorde ju inte det bättre.   

Men samtidigt som denna graviditeten är jobbigare än första, försöker jag ändå njuta mer denna gången. Dels så vet jag ju nu hur himla FORT graviditeten går, och dels så är detta sista graviditeten. På något vis är det lite lättare att njuta denna gången också, på det viset att med Milo kändes det så himla overkligt och konstigt och jag visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss eftersom att jag aldrig varit mamma tidigare. Denna gången känns det lite verkligare eftersom att jag denna gången vet ungefär vad vi har att vänta oss sas.

Något som också är annorlunda denna gången förutom att jag då har mått och mår sämre denna gången, är SPARKARNA! Dessa lite smått obehagliga men ändå så underbara och mysiga sparkar.   Denna lilla donnan är SJUKT aktiv jämfört med Milo. *ler* Milo var också ganska aktiv i magen, men inte ALLS lika aktiv som denna lilla är. Det är verkligen STOR skillnad på hur aktiva dem är. *ler* Ändå är det ingen skillnad på hur min moderkaka sitter. Den satt i bakvägg med Milo, och det gör den denna gången också. Jag har ju förutom att jag började känna sparkarna tidigare denna gången, börjat känna av dem varje dag, tidigare denna gången. Jag tror inte det var förens runt v.24-25 eller något sådant som jag började känna av dem varje dag när jag var gravid med Milo. Nu har jag känt sparkarna varje dag redan sedan v.17 Som sagt, det är lite smått obehagligt dessa sparkar, men samtidigt är det en underbar och mysig känsla. *ler*   

Över till annat innan jag avslutar inlägget för denna gången.
Efter ikväll är jag riktigt långledig, och det ska bli SÅ skönt och behövligt! Jag har som jag nämnt i tidigare inlägg tagit semester imorgon och på sönd eftersom att min mamma ska fira sin 60 års dag, och vi ska köra ner med husvagnen (svågerns husvagn pga att NÅGON *hrm*, lånade ut vår..) för att inte behöva köra hem mitt i natten. Även om jag inte dricker något ska det bli skönt att slippa tänka på att köra hem mitt i natten, och så ska det bli himla mysigt att äta frukost tillsammans med både mina och Fredriks föräldrar (som ska köra ner med sin husbil) på sönd.    Inte så ofta vi har möjlighet till det ju, så det ser jag fram emot.   
Jag hade väl egentligen inte behövt ta semester på sönd eftersom att jag inte börjar jobba förens kl.16:00, men jag tyckte det kunde vara skönt att vara ledig på söndag också, slippa stressa öht och slippa tänka på att jag ska köra till jobb på em. Har ju semesterdagar att ta ut som jag ju inte kommer utnyttja till jul då jag ju ändå redan är hemma då. *ler*
Sedan är jag ledig enligt schema på månd-tisd. Så fyra härliga dagar på raken är jag ledig efter ikväll. Sweet!