Idag för 10 månader sedan var jag riktigt nervös. Skulle på 4:e undersökningen (eller om jag hade varit på fler tom? Minns inte) på sjukhuset för att se så att jag fortfarande inte hade havandeskapsförgiftning på G och för att se om jag öppnat mig tillräckligt mycket för att dem skulle kunna göra en hinnsvepning. Var då 6 dagar över tiden och dem hade sagt att dem inte ville att jag skulle gå över tiden för mycket pga riskerna för havandeskapsförgiftning, eftersom att jag hade det under förra graviditeten.

Efter undersökningarna visade det sig att jag fortfarande inte hade hf. på gång tack och lov. Men det visade även sig att jag fortfarande inte var öppen riktigt så mycket som det behövdes för att dem skulle kunna göra en hinnsvepning. Så jag ställde in mig rätt fort på att "jahapp.. Då är det väl bara att gå hem igen utan att någonting har hänt. Undrar hur många dagar "inte för många dagar över tiden", är för dem?" Kände mig minst sagt frustrerad och trött. Trött på att vara trött och ha ont och känna mig stor och orörlig, och frustrerad över att ingenting hände och att vi inte fick några ordentliga svar på hur länge dem tänkte låta mig gå över tiden.

Satt och väntade på "min" bm som jag pratade med i "KLARA gruppen" (Aurora) och försökte hålla tillbaka tårarna och försökte hålla mig vid gott mod trots att jag "visste" att vi snart skulle köra hem igen med samma status som för några dagar sedan. Graviditeten stod mig minst sagt upp till öronen.
När bm'an kommer in frågar hon först hur det är med mig. "Jovars, trött på allt så klart men det går.." Och fick fram ett litet leende. Då säger hon "vad säger du Lina, ska vi sätta igång dig nu?"  Både jag och Fredrik blev helt ställda, var ju inte alls beredda på detta. Trodde ju inte att det skulle gå eftersom att jag knappt öppnat mig något?! Men det visade sig att även om jag inte öppnat mig så mycket, så hade läkaren tyckt att min tapp var mjukare än den var på senaste undersökningen, så om man började försiktigt med en halv dos, skulle det inte vara några problem med en igångsättning.

Ställda men lättade på samma gång svarade vi självklart JA båda två. *ler* Fick lite tid att förstå vad som precis hänt och en chans att gå och äta lite samt ringa våra föräldrar innan dem satte igång mig. Det behövde vi nog båda två för att vi var ju som sagt beredda på att få köra hem igen. Var inte alls inställda på att det skulle bli någon bebis inom dem närmaste dygnen. Helt plötsligt blev det väldigt verkligt. Vi var på väg att bli två barns föräldrar..

Gick ner och åt och ringde våra föräldrar som nog blev lika lättade och nervösa som vi. *ler*

Igångsättningen visade sig inte ha någon större effekt mer än att jag hade jäkligt ont. Nästan ett helt dygn efter igångsättningen hade jag fortfarande bara öppnat mig 3 cm, så på egen begäran blev det till slut ett snitt. Vilket i efterhand visade sig vara en himla tur. Min livmodervägg var så tunn att dem inte behövde använda en kniv för att komma in till Mira, utan kunde bända isär livmodern med fingrarna. Hade jag fått krystvärkar hade livmodern med största sannolikhet brustigt och det hade blivet ett urakut snitt och jag hade åter igen inte fått vara med när vårt barn kom till världen..

Men, det slutade bra till slut och jag fick vara med när vår dotter kom till världen. Fick dock fråga Fredrik om det var en flicka eller inte, för att även om dem visade upp henne så var där så mycket blod och jag såg så suddigt, så för min del hade det lika gärna kunnat vara en bebis med sn*** dem visade upp.   

Och allt detta var för 10 månader sedan. Imorgon den 17 november kl.10:41 är det hela 10 månader sedan Mira kom till världen. Milos lilla syster, vårt andra barn. Vi har varit 2 barns föräldrar i hela 10 månader. Snart ett år. Ofattbart. Underbart.