Imorgon ska vi äntligen få se vår lilla prinsessa på ul igen       Troligtvis sista gången innan vi får träffa henne "irl" (in real life). *ler* Jag/vi skulle ju egentligen göra tillväxtultraljudet på mvc den 11 nov, men eftersom att läkaren på förlossningen ändå ville/tyckte att vi skulle göra en till flödeskontroll ca 4 veckor efter förra flödeskontrollen, så sa han att han kunde göra ett tillväxt ul på samma gång också. Han sa att vi kunde göra som vi ville, om vi ville göra tul'et på mvc den 11:e ändå. Men det tyckte vi kändes onödigt. Även om jag absolut inte hade haft något emot att få se vår lilla prinsessa både den 11:e och nu den 25:e, så känns det som att vi gjort så många ul redan, så det kändes bara "dumt" och onödigt att göra tul'et den 11:e, om han ändå skulle passa på att göra det samtidigt som flödeskontrollen, två veckor senare.

Det kändes lite tråkigt på ett vis ändå, att ställa in ul'et den 11:e, med tanke på vilket häftigt datum och tid det var.. Vi skulle alltså dit och se vår prinsessa på ul den 11/11-11 kl.11:00    Men men, jag tänkte lite extra på lillan den 11:e kl.11:00 ist.   

Jag hoppas att vi även ska få reda på en beräknad födelsevikt imorgon. Om han tror att hon kommer väga strax under 4 kg eller strax över 4 kg. Att hon kommer väga runt 4 kg är jag nästan 100 på, men vore kul att få en liten fingervisning på om hon kommer väga strax över 4 kg som sin bror, eller om hon kommer bli åtminstone lite mindre än sin bror. *ler*

Annars går mina tankar och känslor om förlossningen fortfarande väldigt mycket upp o ner. Ena dagen känner jag att "Jo jag ska minsann trotsa min oro och rädsla och köra på vaginalt!" Nästa dag känner jag inte mig fullt lika tuff och säker.. Så ja.. Vi får se hur det känns efter att vi pratat med läkaren imorgon och med bm'an på KLARA gruppen på tisdag helt enkelt. Får ju ta reda på mer om när dem senast måste ha mitt beslut också.

För att prata om lite annat också så blir det en lång och trevlig dag både för mig (förhoppningsvis) och Milo imorgon skulle man kunna säga. Jag (och Fredrik) ska få se lillan på ul, och Milo får träffa och leka med sina kompisar på dagis. Sedan vid 14:00 tiden ska jag och Milo in till Landskrona och bada på badhuset där, med min väninnna Marie och hennes Felicia (2 år äldre än Milo). Milo lär vara TRÖTT på kvällen.. hehe    Ja jag med förmodligen om det bara är det. *ler*  På kvällen ska vi äta nachos som ju alltid är lika gott.    Får dock försöka hitta på något annat till Milo då han inte tycker om det. Jo nacho chipsen tycker han om, men inte resten. *ler*
På lördag ska vi först till Fredriks syster och baka pepparkakor och fika med hela fam. Engkvist, sedan på kvällen ska vi ner till Trelleborg och fira min "moster" som fyllt år. Det är dessutom endast 45 dagar kvar till beräknad förlossning, på lörd..    Svårt att fatta..   På söndag är det julpyntning som gäller, Första Advent redan ju!   

Har precis kommit hem från mvc och allt såg bra ut som vanligt.   
Jag har fortfarande inga spår av protein i urinet, och blodtrycket är fortfarande bra. Övertrycket är ju något högt, men det är fortfarande inom det normala sas. Det låg idag på 135/65, vilket det gjorde för två veckor sedan också. Sf-måttet hade "bara" ökat två cm denna gången, sist hade det ju ökat 3 cm på två veckor. Det ligger nu på 32 cm. "Denna bebisen ligger nog också på plus" sa hon, men det visste jag ju redan. Inga små bebisar i denna familjen inte. *ler*   Lillans hjärtljud pickade idag på i 158 friska slag i min. Snabbare än dem brukar ligga på, men absolut ingen fara för det. *ler* (brukar ligga på 152-154)
Jag tog upp smärtan jag upplevde på höger sida i lördags, och hon tyckte att det lät som typiska ligamentsmärtor, dem kan tydligen göra rätt rejält ont så här i slutet när magen blir större och tyngre. Så inget att oroa sig över tyckte hon. Skönt.   

Annars har jag FORTFARANDE en grym beslutsångest angående hur jag egentligen vill göra med förlossningen. Ena stunden känns det som helt rätt beslut att välja planerat snitt. Men sedan nästa stund kan jag känna att "nej, planerat snitt känns inte helt rätt ändå, jag VILL ju genomgå en vaginal förlossning EGENTLIGEN". Detta är ju dessutom troligtvis sista chansen att få uppleva en vaginal förlossning, då detta troligtvis är sista graviditeten. Beslutsångest deluxe, minst sagt.   
Har frågat runt vad folk har för upplevelser egentligen, och jag har fått höra lika mycket positivt om planerat snitt, som om vaginal förlossning. Detta gör ju inte det lättare att fatta ett beslut precis. *ler* Dem flesta som genomgått en vaginal förlossning säger att det är det häftigaste dem varit med om i hela sitt liv, att det finns ingen härligare känsla än att föda fram sitt barn och sedan få upp det på bröstet direkt.
Men sedan har jag som sagt hört minst lika mycket positivt om planerat snitt också. Sedan säger "alla" att det är bara jag själv som kan bestämma hur jag vill göra. Och det vet jag ju, det förstår jag själv också. *ler* Men har man då beslutsångest deluxe så behöver man (jag) höra både positiva och negativa aspekter om båda sätten. Som jag sa till Fredrik igår och till min bm på mvc idag, att det är ju fullt normalt att vara nervös och orolig inför sin förlossning, det är nog alla. Men har man då gått igenom en sådan förlossning som jag gjorde, så är man ju ännu mer nervös och orolig. Tror att man då tolkar in för mycket i allt när man varit med om en sådan förlossning som jag var med Milo. Som Fredrik sa, att huvudvärken jag hade för en vecka sedan och värken jag hade i sidan i helgen är säkert fullt normalt att känna under en graviditet, men har man då "min historia bakom sig" så tolkar man direkt detta som "varningssignaler" att något kan vara fel/på G, även om det förmodligen inte är det.
Ska bli skönt att träffa läkaren på fredag iaf, och KLARA gruppen på tisd. Jag behöver verkligen det!

Jag har funderat, funderat och åter funderat. Fredrik och jag skulle prata mer om hur vi egentligen vill göra med förlossningen igårkväll efter att vi sett klart filmen vi påbörjat. Men efter filmen var jag så SJUKT trött att jag kände att det var bättre att prata mer om det idag ist. Men trots att jag var "riktigt jäkla trött" kunde jag inte slappna av och somna för att tankarna och funderingarna snurrade runt som värsta stormvinden i huvudet på mig. Och jag har fortsatt tänka och fundera hela förmiddagen idag också, enda sedan jag slog upp ögonen i morse typ.

Och jag har kommit fram till att jag nog vill ha planerat snitt trots allt. Just för att slippa denna osäkerhet, rädsla och oro. Tror jag kan slappna av mer i vetskapen om när det kommer hända och att det kommer hända under ordnade former sas. Visst, sedan vet man ju aldrig om hon vill ut innan det planerade snittet så att det blir "oroligt och rörigt" ändå sas, det vet man ju aldrig som sagt. Men får man ett datum då man vet att "den dagen kommer hon ut" och att det händer innan allt värkarbete och smärta sätter igång, så kan jag nog slappna av mer. Då kommer jag förhoppningsvis inte känna mig lika rädd och osäker. Kommer förhoppningsvis kunna släppa tankarna som rör runt det i huvudet på mig.

Jag ringde Fredrik för en stund sedan och berättade vad jag funderat ut och bestämt mig för. Och som vanligt får man ett bra och välgenomtänkt svar från honom..    Han sa att det är så han tänkt hela tiden också, och det är detta han skulle föredra. MEN. Att han vet ju även om att jag VILL genomgå en vanlig vaginal förlossning EGENTLIGEN. Hade det inte varit för rädslan och oron hade jag inte ens behövt fundera på hur jag ville ha det. Så han tyckte att vi skulle prata med förlossningsläkaren på fredag och sedan med bm'an på KLARA gruppen igen, innan jag bestämmer mig. Han vill ju inte att jag ska fatta några förhastade beslut sas, så att jag kanske ångrar mig efteråt och kanske kommer åka på en depression igen av något slag, för att jag åter igen gått misste om en vaginal förlossning. Och detta vill ju inte jag i heller. Jag vill inte behöva känna att jag ångrar mig och jag vill inte riskera att åka på en depression igen som jag gjorde efter det akuta snittet med Milo.
Så man skulle kunna säga att jag har bestämt mig, mer eller mindre, kanske... *skrattar*   

Usch, jag känner att jag behöver verkligen komma och prata med KLARA gruppen snart igen. Jag känner nämligen att jag blir mer och mer osäker på hur jag egentligen vill ha det, ju närmare förlossningen jag kommer. Planerat snitt eller vaginalt? Jag VILL ju gå igenom en vaginal förlossning EGENTLIGEN, även om jag vet hur ont värkarna gör. Men ju närmare förlossningen jag kommer, ju mer känner jag att VÅGAR jag ge mig på det EGENTLIGEN? Känner mig verkligen super nervös och faktiskt ganska RÄDD, ju närmare förlossningen jag kommer. Hade det som jag varit med om dem 1-2 sista veckorna inte hänt, hade jag nog inte varit så osäker och rädd men nu...

För.. En vecka sedan var det nog? Eller 1½? Veckorna och dagarna går så fort och jag är så trött och har så mycket i huvudet nu för tiden, att dagarna flyter ihop och jag håller knappt reda på vad som hände när numera.. Men för runt en vecka sedan, hade jag ju som jag skrev i bloggen, en dov huvudvärk som inte riktigt ville ge med sig, samt flimmer för ögonen. Efter undersökning på förlossningen visade ju detta dock sig inte vara något tecken på havandeskapsförgiftning, allt såg bra ut. Men trots detta, så var det ju ändå något som fick mig att bli nervös inför hur det egentligen kommer gå under förlossningen denna gången?

Igårkväll fick jag plötsligt "obehagligt ont" i höger sida, strax ovanför höften och in mot magen. Det var en dov molande värk som satt i hela tiden i ett par-tre timmar, och som ungefär var annan-var tredje minut smärtade till rätt bra i några sekunder. När det smärtade till var magen rätt hård och lillan rörde inte sig. Den sista halvtimmen-timmen försvann den ihållande dova värken, och det gjorde bara ont när jag rörde på mig och när jag stod upp. Dock så var det en värk som när jag rörde på mig och stod upp, gjorde "ganska bra ont", kändes riktigt obehagligt. Men efter ett par-tre timmar försvann det iaf. Både den dova ihållande värken och "smärtan".
När jag vaknade i morse och steg upp, kände jag den där dova värken på samma ställe igen, men bara väldigt svagt, och det släppte rätt fort. Sedan dess har jag inte känt av detta alls. Bara varit väldigt trött, men det är jag ju alltid nu för tiden, dvs jag har inte varit tröttare än jag varit nu dem sista veckorna. Vet i tusan vad detta kan ha varit? Kanske skulle jag ha ringt in till förlossningen direkt igår när det pågick? Jag mailade iaf "min" bm på KLARA gruppen om det så fort vi kommit hem (detta hände när vi var hos min bror i Småland), så får jag se vad hon säger om det när hon läst det. Händer det igen kommer jag dock ringa förlossningen direkt och höra med dem vad det kan vara, och försäkra mig om att det inte är något jag bör åka in på koll för. Denna händelse gjorde ju inte mig mindre nervös och orolig inför kommande förlossning..   

Så nu känner jag som sagt mig väldigt osäker på hur jag egentligen vill ha det. Pga oron och rädslan.
Är glad att jag/vi ska träffa förlossningsläkaren nu på fredag och få gjort både flödeskontroll och få pratat lite med honom. Om inte bm'an från KLARA gruppen hört av sig angående mitt mail innan dess, måste jag försöka komma ihåg att ta upp detta som hände igår, med honom, och höra med honom vad det kan ha varit och berott på. Och sedan ska jag träffa KLARA gruppen på tisdagen veckan efter (29:onde).

Har faktiskt inte pratat om mina tankar och känslor angående detta med Fredrik. Vet inte varför egentligen. Antar att det är för att jag vet att även om han "sk. gått med på" att vi ska försöka oss på en vaginal förlossning under förutsättningarna att allt går annorlunda till denna gången (bättre kontroll på mig och snabbare smärtstillande), så vill han egentligen ändå att vi ska begära planerat snitt. Så på något vis tror jag att jag inte sagt något om detta till honom är för att han då kommer känna ännu mer att han vill ha planerat snitt, och kanske kommer försöka påverka mig innan jag ens själv vet vad jag egentligen vill. Dumt att tänka så, jag vet. Måste prata med honom om detta ikväll. Vill ju inte hålla han utanför detta/mina känslor och tankar egentligen. Det är bara dumt, jag vet.
Kan det inte bara vara över så jag slipper gå och tänka på och oroa mig över detta?

Jag hade inte tänkt packa BB väskan förens runt 3-4 veckor innan bf. Men efter igår fick jag en liten tankeställare.. Kanske man borde packa väskan redan trots allt?..

Igårkväll hade jag en molande huvudvärk som kom o gick som i vågor i ett par timmar innan kvällsmaten, och när vi satt och åt kvällsmat fick jag plötsligt flimmer för ögonen. Det satt bara i några sekunder, men dock. Visste inte om jag skulle ringa in till förlossningen eller inte. Trodde ju själv att det var för att jag inte vilat fullt så mycket som jag egentligen borde igår, och jag är väl inte så där jätte duktig på att komma ihåg att dricka ska erkännas. Fredrik tyckte att jag kunde avvakta och gå in och lägga mig på soffan och vila.
Så jag gjorde det, men kunde inte riktigt släppa oron. Den där oron "tänk om..?" ni vet. Så till slut beslutade jag mig för att ringa in till förlossningen och höra med dem. Det var bm'an som jag/vi pratar med på KLARA gruppen som svarade när jag ringde, och hon trodde väl egentligen heller inte att det var någon fara, men sa åt mig att ta två panodil/alvedon och lägga mig ner o vila i ett par timmar, och sedan höra av mig igen. Sagt och gjort. Två timmar efter att jag tagit två alvedon och legat i soffan och vilat i ett par timmar, och bara varit uppe på toaletten en gång hade den dova huvudvärken fortfarande inte släppt. Jag hade inte haft mer flimmer för ögonen, men huvudvärken hade som sagt inte släppt. Ringde och meddelade detta. Hon trodde fortfarande inte att det var någon fara, men hon tyckte ändå att för att både hon och jag skulle kunna sova riktigt gott i natt, och för att hålla koll på mig med tanke på min "historia", att jag skulle komma in och få kollat trycket och urinet (så att där inte var något protein). Sagt och gjort.

Kom väl in runt 21:50. Först kände hon lite på magen, och sedan fick jag ligga med en CTG kurva i en kvart-tjugo min för att se så att allt såg bra ut med lillan. Jag skulle trycka på en knapp varje gång jag kände lillan. Hon tyckte INTE om den där saken som låg och tryckte på magen, så det blev en hel del knapptryckningar kan jag säga.. *skrattar*    Unge med attityd redan tror jag minsann!   
Efter att jag legat där i som sagt en kvart-tjugo minuter kom bm'an in igen och tog mitt blodtryck. Och det var fullt normalt; 130/70. Sedan fick jag kissa i en mugg så hon kunde kolla så att jag inte hade protein i urinet. Och det hade jag inte!    Så allt såg bra ut mao. Men hon var tvungen att prata med en doktor först innan hon släppte hem oss. Så där fick vi sitta och vänta i säkert en kvart-tjugo min innan hon kom tillbaka och meddelade att även läkaren kunde konstantera att allt såg bra ut, så det var bara till att åka hem igen. Skulle försöka vila så mycket jag kan, och om detta händer igen skulle jag höra av mig igen. Kom väl därifrån runt 23:15.

Så det var inga tecken på havandeskapsförgiftning sådan tur är. Men även om det ännu inte finns några tecken på hf. så fick jag ändå mig en tankeställare. Kanske borde jag inte vänta enda tills det bara är 3-4 veckor kvar till bf innan jag packar BB väskan, och kanske borde jag tänka en extra gång på planerat snitt trots allt? Ja, om detta händer fler gånger, kommer jag iaf börja tänka på planerat snitt på allvar iaf.

Det är väldigt skönt att gå hemma och inte behöva tänka på att man ska upp innan tuppen för att jobba ska jag erkänna. Framför allt nu när jag fått in rätt sköna rutiner. Dem dagar Milo är på dagis stiger vi upp runt 07:30/07:40. Jag äter en lätt frukost tillsammans med Milo, sedan byter jag om på honom, och runt 08:20 kör jag honom till dagis. När jag kommer hem äter jag ett eller två knäckebröd (eller vanlig smörgås beroende på vad jag är sugen på) och dricker en kopp kaffe, och ser på tv i en timmes tid. Sedan sitter jag vid datorn i en timmes tid, småpular här hemma i lugn och ro (småstädar och tvättar, plockar), sätter mig vid datorn igen, lägger mig i soffan och sträcker ut mig ordentligt o ser på tv, småpular ev. lite igen, och hämtar sedan Milo på dagis. Gör allt i min egen takt och i den mån jag känner att jag klarar av saker med foglossningen helt enkelt, och ser till så att jag ligger ner och vilar "på riktigt" åtminstone en liten stund, varje dag. De dagar Milo är hemma stiger vi upp när han vill upp skulle man kunna säga. Men brukar tala om för honom att innan 07:15 tänker jag minsann INTE stiga upp, så vaknar han innan dess får han antingen ligga i min säng och se på tv en stund eller leka inne på sitt rum. *ler* Brukar sedan äta frukost i lugn och ro, sedan får han se på tv i ett par timmar på förmiddagen medan jag dricker kaffe och "kollar datorn" i lugn och ro. Efter det brukar jag stänga av tv'n och plocka fram lite av hans leksaker så får han leka för sig själv medan jag småpular lite i hemmet. På eftermiddagen brukar jag försöka se till så att vi kommer ut i trädgården i en eller ett par timmar beroende på väder. Sedan får jag erkänna att det blir en hel del tv tittande för oss båda två resten av em. Är så trött och har så mkt problem med fogarna just nu, att jag känner att jag ORKAR faktiskt inte så mycket mer just nu.

Så som sagt.. Det är väldigt skönt att gå hemma. Men samtidigt så saknar man ju så klart sina arbetskamrater och dem rutinerna man har när man jobbar. Jag är oerhört tacksam och glad över att jag har ett fast arbete att gå till.

Men, det är inte bara skönt att gå hemma om dagarna. Framför allt inte ensam. När jag går hemma ensam så hinner jag ju tänka en hel del. Ibland FÖR mycket. Funderar mycket på förlossningen. Både förra förlossningen som ju inte gick så bra, och denna, hur denna kommer gå. Kommer då och då att tänka på den hemska tanken att om jag inte varit inlagd några/ett par dagar innan, så HADE det kunnat vara så att jag inte funnits här idag. Faktiskt. Min hjärna svullnade ju upp under förlossningen och jag fick ett kraftigt krampanfall. Jag vill inte veta hur det hade kunnat gå om jag varit hemma när detta hände. Men då och då, nu när jag går hemma ensam många dagar, så kommer den tanken ändå. Tänk om jag varit hemma när detta hände? Hade jag levt idag då? Hade Milo levt idag då? Risken är rätt stor att vi inte hade gjort det. Väldigt skrämmande tanke.    Vet att det bara är dumt att gå omkring och tänka på sådant som KUNDE HA HÄNT men som faktiskt INTE HÄNDE. Men har man varit med om en sådan förlossning och om man då dessutom går hemma ensam flera dagar i veckan, så är det nästan omöjligt att INTE komma i dessa funderingarna/tankarna, då och då.    Är väldigt glad över att vi fått en tid till till att komma och prata med KLARA gruppen, och att vi snart ska träffa förlossningsläkaren igen där han kommer gå igenom flödet och berätta mer om risker och vad man kan göra för att förhindra att något sådant händer. Hade jag inte haft någon att prata med detta om hade jag förmodligen INTE mått så bra idag känner jag. Det har inte varit så farligt innan. Inte alls faktiskt. Men nu när det börjar närma sig så kommer dessa tankarna allt oftare. Som sagt.. Det är inte bara skönt att gå hemma...

Kom på för en stund sedan att det ju faktiskt är den 10 november idag.. Och jag har ju bf. 10 januari.. Så detta innebär ju att det idag är precis två månader kvar till bf om man räknar från den 10-10:onde. Shit pommfrites! TVÅ MÅNADER?! Vart tog dem andra månaderna vägen?!    Det kan ju tom. vara så att det bara är 1½ månad kvar tills liten kikar ut, det vet man ju aldrig.. Visst, sedan kan det även vara så att det är 2½ månader kvar tills liten kikar ut, men även om så blir fallet så känns det ändå RIKTIGT nära nu!

Att det är så här nära nu ger lite blandade känslor. Men allra mest känns det faktiskt SKÖNT. Som ni vet har denna graviditeten varit rätt påfrestande för mig, så jag har varit trött på att vara gravid rätt länge nu. Det enda jag INTE är trött på, är att känna sparkarna och buffarna. Även om dem ibland kan göra rätt bra ont och tom. kännas lite obehagliga ibland (när hon håller på med något "där nere"), så finns det inget mysigare än att ligga och känna och se magen röra på sig åt alla håll och kanter av alla buffar, sparkar och allt vad hon nu håller på med där inne *ler* Ibland (rätt ofta) är det en stor upphöjning på ena sidan av magen, så hon ligger nog med rumpan uppåt rätt ofta. *ler*
Men i övrigt är jag mest bara trött på att vara gravid. Kan tom. känna mig trött på den stora magen i mellanåt. Eller inte magen i sig egentligen. Tycker det är fint och vackert med en tydlig och fin bebismage, och tycker det är väldigt skönt och roligt att för en gångs skull vara "tjock" på ett fint sätt och av en bra anledning. *ler* Det jag är trött på med magen är att pga att den är så stor (inte större än en normal bebismage i denna veckan, men ändock stor), så känner man sig så otymplig och klumpig. Framför allt när jag ska ta mig ur soffan och sängen. Man kan ju inte påstå att man tar sig ur soffan och sängen speciellt graciöst.. *skrattar* Har +- 9 veckor kvar till bf och magen har inte slutat växa ännu, och jag har känt mig som en strandad val i flera veckor redan. *skrattar o ler smått*   

Sedan längtar jag ju så klart även som en TOK efter att få se vem det är som gömmer sig där inne. Att det är en flicka vet jag ju redan efter att ha sett det på 3 ul, men jag vet ju ändå inte vem hon är. Hur hon ser ut och vad hon är för en liten människa, för en liten personlighet. Kommer hon vara lik sin bror till både sätt och utseende, eller kommer dem att vara som natt och dag?

På tal om hennes bror så är han fortfarande väldigt duktig på att vara utan napp. Frågar inte ens efter den längre, det gjorde han bara ett par-tre gånger den första dagen. Och igårkväll lyckades jag tom. få han att somna utan nappen för första gången. Han frågade inte efter den öht. Har märkt att han har fått en vana i sängen när vi lagt honom. När han sitter i sängen och ska lägga sig ner och sova, vill han alltid ha ett glas vatten. Och då tar han ju ut nappen, lägger den vid sidan om sig, dricker vattnet och tar sedan nappen igen. Igår provade jag att bryta den vanan genom att ge han ett glas vatten precis innan vi gick upp till sängen. På det viset kom han inte på att han behövde vatten när han satt uppe i sängen, och tänkte där med heller inte på nappen. FAST... Han frågade faktiskt efter vatten när han satt uppe i sängen trots att han fått det precis innan vi gick upp till hans säng.. Men han accepterade utan att tänka på nappen, när jag sa till honom att han ju fick vatten precis innan vi gick upp.   
Nu var han väldigt trött när jag la han igår, efter att ha varit uppe med tuppen och sedan varit på dagis hela dagen, och sedan hos sin farmor i lite mer än en timme direkt efter dagis, så det KAN ju vara därför han somnade utan att ens tänka på nappen. Ska bli spännande att se hur det går ikväll.    Vi är inte så hårda med honom när han ska sova ännu, utan ber han om nappen när han ska sova, så får han den. Det är bara på dagen vi är hårda med att han bara får ha nappen när han ska sova. Men frågar han inte efter nappen när han ska sova ikväll i heller, så kommer vi prova och se om han kan somna utan nappen ikväll också. Kortfattat; på dagarna får han inte nappen ens om han frågar efter den, när han ska sova ge vi den bara till honom om han frågar efter den. Och till jul SKA han vara HELT nappfri!

Idag var det dags för mvc besök,och det var väl både positiva och negativa nyheter idag skulle man kunna säga. Mest positiva dock.   

Jag var lite rädd för att mitt järnvärde kanske hade gått ner igen, eftersom att jag varit så trött dem 2-3 sista veckorna. Men nej då, det låg kvar på 129 som sist. Helt ok mao.   Hade inga spår av protein i urinet i heller, så ännu en tumme upp där. *ler* Och så fick jag ställa mig på vågen för första gången sedan inskrivningen. Och jag kan ju säga att deras våg är rätt mycket snällare än vår egen här hemma.. Enligt vår våg har jag gått upp 10 kg, men enligt deras har jag faktiskt bara gått upp 8 kg, vilket är jättebra och fullt normalt i denna veckan. Så en väldigt stor tumme upp där skulle jag vilja säga.       Och eftersom att det är deras våg jag vägde mig på vid inskrivningen, så är det ju den jag ska rätta mig efter. Alla vågar visar olika av någon märklig o dum anledning.

Lillans hjärtljud pickade på som det skulle, idag med 154-157 slag/min (det låg på 157 först, men gick sedan ner till 154). Och magen den växer också på så det knakar. Den har växt 3 cm på två veckor, till 30 cm.

Nu till det lite negativa beskedet idag.. Mitt övre blodtryck har ökat ytterligare.   Dem tre sista besöken har blodtrycket spökat väldigt mycket. 110/70, 130/70 och nu idag 135/65. Det är fortfarande absolut inte farligt högt på något vis, så det är ju ingen fara EGENTLIGEN. MEN. Trycket spökade väldigt mycket när jag var gravid med Milo också, och ja hur det slutade vet vi ju.. (havandeskapsförgiftning och akut kejsarsnitt)     Så därför kan jag inte låta bli att känna mig lite orolig över att det verkar som att mitt tryck är på väg uppåt och att det spökar (går upp o ner) igen, som med Milo.    Min bm. sa inget om det direkt, mer än att vi ska fortsätta hålla koll på det, och att jag måste försöka vila så mycket jag kan. Vila är den bästa medecinen för högt blodtryck som hon sa. Jag mailade iaf bm'an från KLARA gruppen och frågade henne om detta var något jag borde oroa mig för. Så får se vad hon svarar. Vi hade ju i princip bestämt oss för att köra på med vaginal förlossning, men just nu känner jag mig inte fullt lika säker på att det känns som rätt beslut faktiskt.    Inte om trycket fortsätter spöka iaf.

Från det ena till det andra men ändå inte.. *ler* Var hos en väninna idag som fick en liten pojke för 1½ månad sedan. Så har fått snusa bebis idag.    Det var supermysigt att få snusa lite bebis idag, och nu längtar man ju inte mindre efter sin egen lilla älskling precis.. *ler* OM vi nu bestämmer oss för planerat snitt trots allt, så blir det runt den 3 januari, så isf är det mindre än 2 mån kvar tills man kan snusa på sin egen lilla bebis...