Detta har jag inte berättat för många, men för ett tag sedan misstänkte jag att jag kanske var gravid. En liten "hoppsan". Inte planerat mao. Dem första dagarna när jag började misstänka det kände jag mig näst in till "vettskrämd". Kände att "NEEEEJ!! Jag vill och orkar verkligen INTE!!!" Försökte prata med Fredrik om det, men han ville först inte prata om det öht, eftersom att han ansåg att "risken att jag skulle vara det var så liten och innan jag visste om jag var det eller inte, var det inte lönt att disskutera det och tänka på det".

Men några dagar senare, efter att jag börjat misstänka det, och dagen innan jag testade mig, gick Fredrik plötsligt med på att prata om det. Och hans åsikt var att OM jag nu var gravid var det nog meningen eftersom att med Milo och Mira tog det ett helt år (inte riktigt ett helt år med Mira, men än dock 10 månader) av aktiva försök, så skulle jag ha blivet gravid utan att vi ens försökt, så var det nog meningen som sagt, mao självklart skulle vi behålla det isf.

Efter att vi pratat om det började mina känslor kring en eventuell graviditet ändras rätt fort. Jag började vänja mig vid tanken på ett tredje barn, och tycka att det kändes helt ok. Eller, egentligen hade jag börjat vänja mig vid tanken på det och tycka att det skulle vara helt ok att vara gravid med en liten trea, redan tidigare på dagen, dvs innan jag pratat om det med Fredrik. Men det var först efter att jag pratat om det med Fredrik och fått veta att han var inne på samma spår som jag, dvs att om jag nu var gravid var det helt ok och självklart skulle vi behålla det, som jag började SLAPPNA AV mer, vid tanken på en eventuell graviditet.

Dagen efter gjorde jag ett graviditetstest, och det visade, egentligen ganska väntat, negativt. Min första, och faktiskt enda, känsla när jag såg det negativa resultatet var endast lättnad. Men jag kunde ändå inte sluta tänka på det. Tankarna kring en eventuell graviditet fortsatte att mala i huvudet, och jag kände en svag besvikelse över att testet hade visat negativt.

Nu har det gått ett tag sedan det negativa resultatet och jag har väldigt blandade känslor. Har dock märkt att enda gången jag känner att jag skulle vilja ha en liten trea, är när det är fint väder ute ("vårkänslor" mao?), och när jag sitter och myser ostört med Mira. När jag sitter och myser ostört med Mira och hon fyrar av än det ena än det andra härliga leendet mot mig, känner jag en sorg. En sorg över att jag inte kommer få uppleva detta fler gånger, med en liten bebis. Med VÅR bebis, ska tilläggas. Pratade om det med Fredrik senast igår kväll, att jag känner en sorg över att inte få uppleva detta fler gånger, att få mysa med en liten bebis. Att jag kanske hade kunnat tänka mig en liten tre om ett par-tre år, samtidigt som  jag tycker det är precis lagom med två barn.

Då sa han något som förmodligen stämmer rätt bra. "Men så kommer du säkert känna även med nästa barn, när du sitter och myser med h*n". Och det är nog sant. Det finns ju faktiskt inget mysigare och mer rogivande än att sitta och mysa med en lugn och nöjd liten bebis. Klart man vill uppleva detta alltid, hur många gånger som helst. Tänker man endast på detta hade man ju lätt kunnat skaffa ett helt fotbollslag. Endast för att man inte vill gå misste om den mysiga bebistiden.

Men sedan växer dem upp och är inte alltid fullt lika mysiga och roliga... Dem kommer upp i trotsåldern tänker jag på då. Denna jobbiga och tålamodsprövande trotsåldern.. Och sedan tonåren.. Ojojoj, dessa tonåringar! hehe   

Nej, det ÄR nog precis lagom med två barn trots allt. Som sagt, jag kommer sakna denna tid med en liten bebis som luktar gott (oftast  ), och som tycker om och vill mysa, som är så liten och fullständigt oskyldig. Kommer sakna det något oerhört mycket. Men det ÄR precis lagom med två barn. Man ska ju ha ork och tålamod med dem också, och ni som följer min blogg vet ju hur fruktansvärt jobbig jag upplever Milos trots och gränstestande. Och jag misstänker att lilla söta oskyldiga Mira när hon kommer upp i Milos ålder inte kommer vara fullt lika "söt och oskyldig" som hon är nu.. Söt kommer hon alltid vara, precis som Milo, och oskyldig är väl alla barn, men ja.. Ni förstår vad jag menar. *ler*    Nej, att gå igenom trotsåldern och tonåren med två barn räcker långt för min del. *ler*

Vi tänker båda dessutom lite som så att "vi har haft turen att få två friska barn. Varför utmana ödet med ett tredje barn? Vi har dessutom fått ett barn av varje kön, så vi kan väl inte vara med än nöjda?" Dessutom har vi båda två tvillingar i släkten, så skulle vi bli gravida en tredje gång finns ju faktiskt även "risken" att det blir tvillingar.. Absolut inget fel på tvillingar, men det är rätt stor skillnad på att planera och vilja ha 3 barn, och sedan plötsligt behöva tänka om och planera för att ha FYRA barn, varav dem två yngsta är lika gamla och kräver lika mycket på samma gång.. hehe   

I onsdags satte jag i alla fall in en spiral som nu inte behöver bytas förens om fem år, och den får faktiskt bli på plats, och när dem 5 åren gått kommer det hamna en ny spiral där uppe.