Jahapp, så har man gått över tiden med två dagar nu då (eller ja, snart iaf. Dagen har ju precis börjat *ler*). Vet att två dagar inte är mycket jämfört med dem som gått över både en, två och nästan tre veckor. Men, hur synd jag än tyckte/er om dem och inte avundas dem öht, så hjälper ju inte det mig precis. (missförstå mig rätt) Vill bara att hon ska ut NUUU!!! Jag har (som alla vet) upplevt hela denna graviditeten som väldigt jobbig, både psykiskt och fysiskt, så detta "tålamod" som många säger åt mig att försöka ha, försvann ut genom dörren för lääängesen.   
Vill inte ha ont längre, vill inte vara trött längre (inte av denna anledning iaf *ler*), vill inte känna mig gnällig och tråkig längre, vill inte känna mig stor och klumpig längre, vill ha tillbaka min vanliga kropp, och givetvis vill jag träffa vår lilla gymnast NU!!

Imorgon är det dags för ytterligare ett besök på förlossningen. Känner mig som värsta stamkunden där efter att ha varit där var tredje vecka sedan v.28, och ännu oftare dem två sista veckorna. *ler smått*
Ska vara där kl.11:00 och det är jag väldigt glad för, så att jag slipper gå och våndas hela dagen imorgon. När vi pratade om tiden i tisdags, så pratade bm'an först något om kl.14:00, och då kände jag "neeej!! Klockan två??!!! Ska jag behöva gå och våndas hela dagen??!"    Men, sådan tur är hittade dem en tid till mig kl.11:00 Puh! Mycket bättre!    Nu hoppas jag bara att Milo inte ska vakna strax innan 07:00 som han gjort nu dem två sista dagarna, utan att han ska låta oss (Fredrik är ledig imorgon) sova till 08:00 åtminstone, så att förmiddagen går fort. *ler*

Känner mig väldigt nervös inför morgondagen. Inte för själva undersökningen i sig, även om den är väldigt obehaglig, utan för vad undersökningen ska visa. Är super nervös för att den ska visa att min tapp fortfarande inte mognat något öht. Och denna ovetskap om vad som kommer hända om tappen fortfarande inte är mogen. Vad händer då? Kommer dem skicka hem mig utan att någonting har hänt, precis som i tisdags, eller kommer dem skriva in mig och försöka sätta igång mig trots allt? Kommer dem erbjuda planerat snitt, och hur känner jag egentligen inför det?

Jag tog upp disskutionen med Fredrik igår, och hans första spontana svar var att "ja vad finns det för några val om du inte är mogen? Vi vet ju båda två att du vill föda vaginalt.." Men efter vidare disskutioner där jag bla. sa att "ja, jag vill ha en vaginal förlossning egentligen, och jag är rädd att jag kommer ångra mig om jag väljer planerat snitt, MEN, jag vet inte hur länge till jag klarar av och orkar vara gravid". Så kom vi fram till att vi avvaktar och ser vad undersökningen visar och vad dem erbjuder, men att vi kanske ska överväga att begära planerat snitt trots allt, om inget hänt imorgon. Så vi får helt enkelt se vad undersökningen visar imorgon, och vad dem kommer med för erbjudande sas. Är som sagt väldigt glad över att vi fick en så pass tidig tid imorgon, annars hade jag verkligen gått och våndats hela dagen imorgon.    Räcker att jag gör det idag. *ler smått* Nu hoppas jag bara att fredagen den 13:onde ska visa sig vara en turdag...

Eller ännu bättre.. Att förlossningen startar av sig själv under dagen eller natten idag, så kroppen själv kan bestämma åt mig innan morgondagen. *ler*

Går i funderingarna på om vi ska begära planerat snitt om ingenting har hänt på fred. Men jag är SÅÅÅ himla kluven!! Jag VILL ju verkligen ha en vaginal förlossning denna gången! Men samtidigt vet jag inte hur mycket mitt psyke klarar av. Klarar jag av att gå över tiden med mer än en vecka om så skulle bli fallet? Min största fasa är att första tiden med lillan ska bli lika jobbig psykiskt som den var med sonen. Det är det absolut sista jag vill!! Vill att första tiden med lillan ska bli hundra gånger bättre än den första tiden med sonen var. Frågan är; om jag bestämmer mig för att härda ut och vänta tills förlossningen sätter igång naturligt, kommer första tiden med henne bli bättre eller sämre då? Likadant tvärtom; om jag, trots att jag vill ha en vaginal förlossning egentligen, beslutar mig för att begära planerat snitt, kommer första tiden bli bättre eller sämre då? What to do, what to do?! :-|

Ja igår var en stor dag skulle man kunna säga, men inte så stor som jag hade hoppats.

Igår var det självaste Bf dagen, men ingen bebis ännu, och är alltså inne på övertid nu.   

Var först på Mvc på vanligt bm. besök. Det gick bra som vanligt. Undertrycket spökar fortfarande lite, men det är inte farligt högt ännu sas. Låg igår på 140/80. Sf måttet hade inte ändrats något sedan i torsdags när jag var där på en extrakoll, utan låg fortfarande på 36 cm. Och jag hade ingen äggvita i urinen.    Lillan var pigg som vanligt, och hennes hjärta slog på i 156 slag/minuten.   

På eftermiddagen kl.13:00 var det sedan dags för besöket på förlossningen. Och det enda positiva med det besöket var läkaren vi fick. En ganska ung kvinnlig läkare som var väldigt lugn, trevlig och förstående, och förklarade allt hon skulle göra både innan och under undersökningen. Hon sa att det är viktigt att kroppen är redo innan en eventuell igångsättning, men att det även är viktigt att det fungerar för oss som familj sas, också.
I alla fall så fick vi sitta och vänta i nästan en hel timme innan vi fick komma till henne. Skulle alltså vara där kl.13:00, men blev inte inkallade förens strax innan 14:00.   
Och undersökningen visade.. Ja man skulle kunna säga att det kändes som att vi suttit i väntrummet i en hel timme för INGENTING!    När vi gjorde hinnsvepningsförsöket för en vecka sedan kunde bm'an bara få in fingerblomman, dvs jag var inte öppen alls och hinnsvepningen lyckades inte. Och igår.. Samma sak! Läkaren kunde bara få in fingerblomman. Trots mycket sammandragningar varje dag under veckan som gått hade det alltså inte hänt någonting öht!    Det kändes verkligen som ett slag i magen. Jag var helt säker på att NÅGONTING hade hänt iaf. Jag trodde väl inte att det hänt så mycket egentligen, men NÅGONTING var jag säker på hade hänt. Typ att jag åtminstone öppnat mig så pass att det skulle gå att göra en svepning. Så att då få beskedet att det verkligen inte hade hänt någonting öht.. Ja jag kände mig nedslagen och väldigt besviken helt enkelt.   
Vi fick i alla fall en ny tid på fredag för en ny bedömning samt samtal om hur vi ska gå vidare. Dem vill helst inte sätta igång mig så länge livmodertappen inte är alls mogen pga att en igångsättning innan tappen är mogen kan göra så att värkarna kommer för tätt för fort, och detta kan stressa ärret från förra kejsarsnittet för mycket. Så förstod jag henne iaf. Så vi får väl se vad undersökningen visar på fred och vad vi/dem kommer fram till efter det. Känns som att vi under dessa dagarna innan fredag får börja fundera på ett eventuellt kejsarsnitt trots allt. Varken dem eller vi vill ju att jag ska gå över tiden med för många dagar, så har tappen då fortfarande inte mognat något på fred, så.. Ja då känns det som att planerat snitt förmodligen kommer vara ett av förslagen som kommer komma upp på fredag, och då gäller det ju att vi har tänkt igenom det tills dess.

Jag bestämde iaf mig för igår att from nu ska jag FÖRSÖKA att inte känna efter så mycket. Det känns som att jag bara lurar mig själv ändå. Ska försöka att bara vara och ta alla eventuella symptom och sammandragningar med en klackspark sas, dvs inte ta så allvarligt på dem och inte tolka in så mycket i dem. Försöka slappna av och ta dagen som den kommer helt enkelt. Tror att jag behöver det för att öht orka med dessa sista dagarna. Har därför bett alla genom facebook, och nu även här genom bloggen, att INTE fråga mig hur det känns och hur det går. Jag tror att det är lättare att inte känna efter så mycket om man inte får frågan då och då hur det går och känns. Jag vet och uppskattar att alla frågar av ren välvilja för att dem bryr sig och är intresserade (och nyfikna, antar jag *ler*), men varje gång någon frågar hur det känns och hur det går, så blir det ju per automatik att man känner efter hur det egentligen känns, och "vips" så har man plötsligt hur många symptom som helst och är säker på att förlossningen ska sätta igång vilken dag som helst. Tror man. Och då känns det som att man bara lurar sig själv och blir allt mer o mer besviken och less för varje dag som går utan att någonting egentligen har hänt.
Men jag lovar självklart att så fort någonting konkret händer så kommer jag uppdatera om läget både här och på facebook.   

Imorgon är en stor dag. Efter månader av jobbig graviditet är äntligen den beräknade förlossningsdagen kommen!
Som det känns just nu kommer hon inte kika ut varken idag eller imorgon, men det känns ändå som en stor dag imorgon.   

Sedan att det just nu känns som att hon varken kommer kika ut idag eller imorgon vet man ju faktiskt aldrig. Det är ju faktiskt mycket möjligt att förlossningen helt plötsligt börjar sätta igång vilken minut som helst. Har ju haft mycket sammandragningar dem sista dagarna, och dem har börjat göra ont allt oftare. Även om sammandragningarna och det onda är allt för korta och osammanhängande för att sätta igång något på allvar sas, så är det ju ändå livmodern som övar sig.

Imorgon ska jag ju dessutom in och göra ett nytt hinnsvepningsförsök på förlossningen. Lyckas det denna gången bör hon vara här inom 48h. Är väldigt nervös inför morgondagen känner jag. Dels för att jag vet att undersökningen, ingreppet eller vad man kan kalla det, är sjukt obehagligt! Åtminstone var den retningen hon gjorde förra veckan väldigt obehaglig, och skulle hon då lyckas denna gången, kan jag inte tänka mig annat än att det kommer kännas ännu obehagligare.. Men, det kommer ju förhoppningsvis vara värt det!
Är även nervös för vad som kommer hända om det inte lyckas imorgon. Kommer dem skicka hem mig utan att något egentligen hänt, för att sedan göra ett nytt försök om någon dag, eller kommer dem skriva in mig och göra en igångsättning? Och om dem nu kommer sätta igång mig, kommer jag vara lika segstartad som jag var med Milo? Kommer igångsättningen riskera att starta en havandeskapsförgiftning, även om risken för havandeskapsförgiftning är just anledningen till att dem inte vill att jag ska gå över tiden för mycket?
Och om hinnsvepningen fungerar, hur lång tid och hur snabbt kommer det dröja innan förlossningen startar? Kommer kroppen sätta igång ordentligt så snabbt att jag inte kommer hinna tänka? Kommer Fredrik hinna komma hem från jobb om han inte är hemma när det sätter igång? På det viset hade det känts tryggast om dem skrev in mig redan imorgon. Ja, imorgon är en stor dag minst sagt!

Ja nu är det riktigt jäkla nära!! Bf. om TVÅ dagar! Och med tanke på att läkarna sagt att dem helst inte vill att jag ska gå över tiden med allt för många dagar, så BÖR det inte vara mer än max fem dagar innan hon är här.. Shit! Jag kommer alltså, om allt går som tänkt och planerat, vara två barns mamma om MINDRE än en vecka!!       Känns läskigt och spännande på samma gång. *ler*

"Alla" säger åt mig att passa på att vila och njuta och umgås med Milo nu dem här sista dagarna, men nu är jag SÅ trött på det att jag knappt vet vad "njuta av den sista tiden" betyder. Har haft en väldigt jobbig "mensvärk" varje dag i mer än en vecka nu, och dem 2-3 sista dagarna har sammandragningarna blivet allt tätare. Och även om dem flesta sammandragningarna är mer jobbiga och obehagliga än onda, så tar dem rätt mycket på "psyket" ändå i form av trötthet och frustration. Och pga att jag upplevt i princip hela denna graviditeten som väldigt jobbig och tröttsam, så har jag inte kunnat umgås och leka med Milo alls på det sätt jag vill och önskar. Så det känns på något sätt som att det kvittar för honom av den anledningen, om lillan är i eller utanför mammas mage.

Igår hade vi kalas för Milo, vilket innebar att jag/vi höll igång hela dagen. Först med alla förberedelser och sedan alla gästerna och paketöppningen, och sedan när gästerna åkt, all uppröjning. Även om Fredrik tog den tyngsta och mesta biten av allt, så var jag ju ändå igång och gjorde en hel del jag med, igår. Och det kändes när alla gått och man kunde slappna av kan jag säga. Var jättetrött och hade en hel del sd hela kvällen, och det kändes som att hon tryckte och nästan "grävde" sig neråt väldigt mycket. Så jag hoppades, och trodde stundtals, att förlossningen skulle sätta igång i natt. Men nope. Vaknade med den vanliga "mensvärken" och min mage blir stenhård så fort jag bara ställer mig upp och står i mer än två min. Men inget mer än så. Suck.   

Annars gick kalaset jättebra igår. Känns tråkigt att inte ha ett barnkalas för alla hans kompisar i år, får ta igen det nästa år. Jag hade inte orkat och klarat av att ha ett så stort kalas nu.
Milo fick iaf en hel del tillbehör till sitt BRIO tåg, kläder, böcker, lego mm. Tror/är säker på att Milo blev väldigt glad över allt han fick. Åtminstone leksakerna. Kläderna var det nog hans föräldrar som blev mer glada över än han.. hehe    

I em. ska vi till Fredriks föräldrar på em fika och barnen ska få plundra granen. Ska bli mysigt även om varken jag eller Fredrik är speciellt pigga idag. *ler*   

hehe, det märks att man är nära bf nu.. Jag steg upp vid 09:00, åt frukost och började sedan städa, då vi ska ha kalas (är det tänkt..) för Milo imorgon em. Så jag loggade in på facebook först strax efter 11:00. Då var där ett par stycken som skrivet i min logg, plus att jag fick ett sms, och frågat om jag ligger och snusar bebis eftersom att jag inte loggat in på Fb ännu.    Ledsen att "göra er besvikna, men ingen bebis på G ännu". *ler*

Inga direkta tecken på att det skulle vara på G i heller tyvärr. Hade varken mensvärkskänsla eller sammandragningar på hela natten, så denna natten har jag fått sova ordentligt (till skillnad från natten innan då jag inte fick sovit många timmar pga ihållande mensvärk och sammandragningar). Men där emot vaknade jag till en enorm mensvärk som satt i en bra bit in på förmiddagen idag. Men inga sammandragningar ännu så länge idag. Inga jag känt av iaf.

Just nu är jag SÅÅ trött på denna förbaskade "mensvärk" som jag haft varje dag i en hel vecka nu. Denna värken leder ju ingenstans känns det som.    Fruktansvärt frustrerande!   

Hörde av en väninna att hon hört från sin kompis, att det tydligen är fullt på förlossningen över allt i hela Skåne.. Låter ju betryggande.. Eller något..    Stämmer detta så hoppas jag faktiskt att lillan väntar med att kika ut tills nästa vecka, och att det är lugnare på förlossningarna runt om i Skåne då. Framför allt att det är lugnare på Helsingborgs lasarett, så att vi kan föda där som planerat. Känns ju tryggast att föda där eftersom att vi hittar där, och det är där vi gått och pratat med KLARA gruppen, dem som har alla våra anteckningar om förra förlossningen och våra planer för denna förlossningen.
Dessutom så fyller ju Milo år imorgon, och det vore ju som jag sagt tidigare, roligast för dem båda, om dem får vars en egen dag att fylla år på. Så sätter det inte igång idag hoppas jag att hon väntar med att kika ut tills på sönd iaf. Hade varit rätt "coolt" om hon föds på torsd. Då blir det ett lätt datum att komma ihåg  --> 120112.   

Nej, just nu känns det faktiskt som att om hon nu ändå inte tänkt komma idag, så kan hon lika bra stanna kvar i magen under helgen. *ler* Den där jobbiga mensvärken får hemskt gärna också försvinna under helgen, sedan kan den gärna få komma tillbaka med full styrka och sätta igång förlossningen på måndag morgon.   

Jag kan inte fatta att om två dagar, på lördag, blir min (vår) lilla prins hela 3 år!!    Kan inte fatta att det redan gått 3 år sedan han låg i min mage. Det har i alla fall varit tre helt underbara år! Vårat liv tillsammans började tyvärr inte så bra, men sedan har det bara blivet bättre och bättre.   

Sättet han kom till världen på blev allt annat än hur vi hoppades, ville och trodde. Jag hade havandeskapsförgiftning som väl egentligen legat och spökat i bakgrunden enda sedan runt v.30-32 någon gång, men som bröt ut på allvar först under förlossningen. Blev inskriven ett par dagar innan bf. pga högt blodtryck och äggvita i urinet. Blev igångsatt på utsatt bf. datum, men det gick långsamt framåt, och på kvällen fick jag värkstoppande medecin för att jag skulle kunna sova och få nya krafter. På morgonen dagen efter satte dem igång mig igen. Det fortsatte gå långsamt framåt, men på kvällen började det hända lite mer. Fick tätare och starkare värkar. Eftersom att jag inte fick erbjudande om smärtstillande och vi litade på personalen och därför inte tänkte på att be om det själv (förens det redan var för sent), tog dem täta och starka värkarna rejält på mig och till slut hade jag inga krafter kvar. Det var även då som jag till slut fick flimmer för ögonen och ett kraftigt krampanfall. Så, det blev urakut snitt till slut, och jag minns väldigt lite av vad som sedan hände och även dagen efter har jag väldigt lite minnen ifrån.
Blev utskriven några dagar efter snittet, och så länge Fredrik också var hemma fungerade det helt ok, bortsett från amningen som aldrig riktigt fungerade. Men när Fredrik började jobba igen och jag plötsligt var ensam hemma med Milo, kom allt ifatt mig, och jag fick en förlossningsdepression som visade sig i form av att jag hade svårt för att hantera motgång och ilska, och var väldigt arg och ledsen större delarna av dagarna. Det var först när jag beslutade mig för att ge upp amningen helt, när Milo var 3 månader gammal, som allt började släppa, som jag klarade av att slappna av och började bli en gladare mamma. Efter det har det bara blivet bättre och bättre.

Man kan väl egentligen säga att hela det första året som mamma var rätt kaotiskt psykiskt sett.

Nu hoppas jag bara att allt ska gå mycket bättre denna gången.

Att vara mamma till Milo är det bästa som har hänt mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket Milo betyder för mig och hur mycket jag älskar honom. Jag hade kunnat gå igenom eld och vatten för honom.   Och snart ska han bli storebror och jag ska bli tvåbarns mamma.. 2012 kommer bli ett minst sagt spännande år!

Undrar om detta är sista veckan som 1 barns mamma? Ja, går allt som tänkt så bör jag ju inte vara 1 barns mamma så länge till iaf. *ler*   

Gårdagens besök på sjukhuset bjöd på en hel del väntan och nervositet. Skulle vara hos läkaren 13:30. 14:00 blev vi inkallade, och då visade det sig att det inte ens var samma läkare vi haft dem andra gångerna, utan en kvinnlig läkare som knappt visste varför vi skulle göra tillväxt ul och ännu mindre att vi även skulle göra blodflödeskontroll.. Kändes ju så där med en läkare som kommer in och ska undersöka en och så får man själv förklara varför man är där.. Hon gjorde inte ens blodflödeskontroll på mig som vi gjort dem andra gångerna, för att det behövdes inte tyckte hon.. Så hon gjorde bara tillväxtkontroll på lillan samt kollade flödet i navelsträngen. Allt var iaf bra med lillan och flödet i navelsträngen var normalt.

Efter att hon gjort ul'et frågade jag om hon kunde passa på att ta mitt blodtryck när jag ändå låg ner och tagit det lugnt ett tag. Hon svarar att "hon får be en kollega göra det för att hon redan är sen till nästa patient".. Tyckte inte hennes svar var helt proffisionellt, men ok, vet själv hur det är att ha många vårdtagare och vara sen, så jag ska väl inte säga så mycket om det egentligen. En bm kom iaf in och tog mitt blodtryck. Efter 20 min liggande vila (kände mig lugn och avslappnad under ul'et, så var inte stressad alls) låg mitt blodtryck på 140/75. Så normalt blodtryck, men samtidigt lite högt ändå, med tanke på att jag legat ner och tagit det lugnt i 20 min. Dem gånger mitt blodtryck legat på 135/65 har jag inte vilat något öht innan. Men, som Fredrik sa "Nu ska du inte måla fan på väggen".

Samma bm. som tog mitt tryck passade även på att kolla mitt urin, och för första gången under denna graviditet visade det på spår av äggvita. Det låg på 1+, så det är "bara" första tecknet på ev. fara för havandeskapsförgiftning, och så länge det är enda tecknet, så ska det inte vara någon fara, men "dem ville inte släppa mig nu", som hon sa. Jag frågade ju även om jag bör gå över tiden eller inte (frågade detta innan vi fick reda på att jag börjat läcka äggvita) eftersom att min bm på mvc ville veta det, och efter att vi fått veta att jag börjat läcka äggvita och efter att hon pratat med en annan läkare, sa hon att hon inte tycker att jag ska gå över tiden med för många dagar, och att jag skulle få en tid till överburenhetskontroll och hinnsvepning den 10:onde, om inget hänt innan dess. Jag försökte framföra till henne att graviditeten börjat ta på mitt psyke nu, så att jag helst inte vill behöva gå över tiden. På det svarade hon att "det förstod hon", men jag fick känslan av att hon inte riktigt lyssnade på vad jag egentligen sa. Jag (försökte) framförde det precis innan vi fått svaret på urinprovet.
Jag blev iaf supernervös när jag/vi fick reda på att jag börjat läcka äggvita. Det satte igång EN HEL DEL tankar och oro kan jag säga.   

Efter besöket med henne var det ytterligare en väntan på att "min" bm från KLARA gruppen skulle komma. Behövde först inte vänta så länge, men när hon kom hade vi fortfarande inte fått något svar från läkaren huruvida jag bör gå över tiden eller inte, så då sa hon att hon skulle gå och ta rapport från sina kollegor så länge och sedan komma tillbaka igen. Fick svaret från läkaren knappt 10 min efter att hon (bm'an) gått, och sedan fick vi nog vänta i ytterligare 20-25 min innan hon kom tillbaka från sin rapport..

Blev inte så långt samtal med henne igår. Vi pratade om vad vi kommit fram till med läkaren och hur vi kände det. Då berättade jag om hur jag mår och vad vi kommit fram till, samt att mina ben och fötter börjat svullna upp rätt bra. Hon började då prata om att "varför vänta tills på tisd med hinnsvepning? Jag är ju redo att föda, så bättre att komma in på lörd eller sönd och göra det då.". Sönd isf tyckte vi, eftersom att vi ju tänkt ha kalas för Milo på lörd. Det tyckte hon lät som en bra plan, så hon gick och pratade med läkaren för att få reda på hur hon tänkte med att vänta till tisd med hinnsvepningen, och om vi inte kunde göra det tidigare.
Några minuter senare kommer hon tillbaka och säger "jaha.. vad säger ni? Ska vi göra det?" Och såg jätteglad och positiv ut. Vi fattade först ingenting. Vad då "ska vi göra det? NU eller?!". Trodde ju tidigast sönd eftersom att vi pratat om det innan hon gick och pratade med läkaren. "Ja nu, om ni vill alltså". Sa hon då. Paffa och något chockade svarade vi båda två "ja varför inte.. Jag vill bara att det ska vara över så fort som möjligt nu". Så vi gick in på ett rum inne på förlossningen där jag fick gå på toaletten och sedan ta av mig byxor och trosor.

Undersökningen var INTE trevlig.. Det gjorde egentligen inte speciellt ont, men var väldigt obehagligt. Tyvärr var jag inte tillräckligt öppen för att det skulle gå att ta hål på hinnorna. Man måste tydligen vara öppen åtminstone 1cm för att det skulle gå. Vilket jag mao inte var igår. Men hon lyckades iaf komma tillräckligt långt in för att kunna reta livmodertappen rätt rejält, så även om hon inte lyckades ta hål på hinnorna, så lyckades hon reta tappen rätt bra. Detta kan innebära att allt från ingenting kan ha hänt, till att hon startat "förloppet" ordentligt sas. Så nu är det bara att vänta och se.

Efter hinnsvepningsförsöket åkte vi hem. 2h efter att vi kommit dit. Så som sagt.. Mycket väntan med tanke på att själva undersökningarna och samtalen inte tog så värst lång tid.. Skulle hämta Milo på dagis kl.16:00 Vi var verkligen där PRICK 16:00 kan jag säga...

Resten av em och kvällen kändes det som att magen och livmodern spännde till rätt bra, och i mellanåt fick jag en hel del kraftiga sammandragningar. Inga som gjorde speciellt ont eller var speciellt långa, men dem kändes kraftigare än mina tidigare sammandargningar har känts.
Somnade utan problem vid 22:30 tiden. Vid 01:30 väcktes vi av Milo, och då satte även min kropp igång skulle man kunna säga. Fick en ganska enorm "mensvärkskänsla" som kändes i hela livmoderstrakten och ländryggen, och fick en del onda sammandragningar. 02:40 hade jag fortfarande inte somnat om och värken o sd hade fortfarande inte gett med sig, så då tog jag 2 Alvedon. Sedan somnade jag någon gång mellan 03:30-04:00.

07:20 ringde klockan och då var jag INTE pigg kan jag säga.. Och mensvärken jag känt på natten kom tillbaka bara sekunder efter att jag vaknat. Hade sedan en ganska bra "mensvärk", men inga direkta sd, hela morgonen. Började släppa först nu för knappt en timme sedan. Har fortfarande en mensvärkskänsla som kommer och går, men den är ganska dov. Så vi får väl se vad som händer under dagen och kvällen. Jag hoppas att hon ska komma denna veckan, och gör hon inte det, hoppas jag att hon inte kommer på lörd när Milo fyller år åtminstone. Men innan torsd eller fred nästa vecka bör hon vara ute. Hinnsvepningen på tisd ska väl förhoppningsvis fungera, och gör den det så bör förlossningen sätta igång inom 48h. Så senast fred bör hon vara ute, om allt går som planerat. Håll tummarna! Kommer hon nästa fredag kommer fredagen den 13:onde inte vara något otursdatum/dag för oss längre..