Tänk vad tiden går fort! Igår blev vår lilla Mira hela 6 månader. Kan inte fatta att det var ett halvår sedan hon låg i min mage och sparkade och buffade och vi var nyfikna på vem hon var, hur hon såg ut. Fredrik vågade inte lita på ultraljuden vi gjort till 100% (trots att tre olika läkare sagt att hon var en flicka *ler*), så Fredrik vågade inte lita på att hon verkligen var en flicka. *ler*  Jag litade på att det verkligen var en flicka eftersom att tre olika läkare sagt att det var en flicka, varav en av dem som sagt det är förlossningsläkare sen väldigt många år tillbaka. *ler* Jag mådde dessutom sämre denna gången, och alla jag känner som har en flicka o en pojke säger att dem också mådde sämre med flickan än med pojken. Sedan VET jag att detta inte behöver betyda något, att Mira likväl kunnat vara en pojke ändå, men ja.. Det var väl en känsla jag hade antar jag.

Men sen får jag ska ju erkänna att min första fråga sekunderna innan dem höll upp henne till oss när hon kommit ut ändå var "ÄR det en flicka?" *ler* Och självklart var det ju en flicka!   

Mira är alltså nu 6 månader gammal och jag måste säga att hon är en väldigt lätt bebis. Det var dem 3 första månaderna som hon var mer missnöjd än nöjd, men det var för att hon hade mycket problem med magknip. Men dem sista tre månaderna har hon alltså varit en väldigt lätt bebis. Hon sover oroligt till o från på nätterna, men hon somnar fort och lätt redan vid 20:00/20:30 (Milo fick vi väldigt sällan i säng för natten innan 22:30), och somnar om fort igen åtminstone 3 av 5 gånger när hon vaknar på nätterna. För det mesta somnar hon om fort igen 5 av 5 gånger, men så vissa perioder sover hon som sagt oroligt då hon vaknar allt från en gång i timmen till var annan-var tredje timme. Det är dessa perioder som hon "bara" somnar om fort o lätt igen 3 av 5 gånger. Men dem gånger hon inte somnar om fort och lätt tar det oftast max en timme att få henne att somna om, så det är ju inte så himla farligt det i heller egentligen, men på natten när man är trött och man kanske redan varit uppe med henne 2-3 gånger, är tom. 15 min lång tid och man blir frustrerad på att hon inte vill somna om när man själv bara vill soooova. *ler*

På dagarna är hon i princip alltid pigg och glad, hela tiden.    Enda gången hon är arg och ledsen är när hon är trött, och framför allt när hon är trött OCH hungrig. Är hon "bara" trött är hon bara lite smågnällig, och då är det bara att lägga henne i vagnen så somnar hon utan bråk och gnäll inom 2-3 min. *ler* Hon är alltså väldigt lätt att få nöjd igen, man vet att när hon är gnällig och arg så är det bara att antingen ge henne mat eller lägga henne i vagnen. Eller både och, så klart, dvs först ge henne lite att äta och sedan lägga henne i vagnen. Så är hon lugn och nöjd igen. *ler*

Sedan är hon väldigt mammig, så jag har rätt mycket lättare att få henne lugn igen än Fredrik. Fredrik får jobba lite mer för det. Men tror att det är mycket för att jag ju står för den största trösten och närheten eftersom att jag ammar henne. Det är ju även jag som är hemma med henne hela dagarna. Fredrik träffar hon ju tyvärr bara några få timmar om dagen eftersom att han jobbar, och när han kommer hem har han oftast en massa att göra här hemma också. (ute i verkstaden o liknande) Tror och hoppas att dem ska komma lite närmare varandra sedan när han också kan ge henne mat, och nu under semestern.

Det är fortfarande smakportioner som gäller. Hon har så smått börjat vänja sig vid mat och välling nu, så hon äter "stora smakportioner" nu skulle man kunna säga, men alltså fortfarande inte hela portioner. Men jag provar ett par-tre gånger om dagen varje dag. Varierar med burkmat, gröt och välling. Gröt och välling är det hon tycker bäst om ännu så länge.

I söndags lämnade vi Milo hos mina föräldrar. Han ska vara där tills på fred. Ännu så länge har dem inte haft några problem med honom, han är fortfarande "världens snällaste och goaste unge" enligt mina föräldrar. *ler*      Han somnar som han ska på kvällarna och sover hela nätterna i sin egen säng. (dem har köpt en billig juniorsäng som barnbarnen får sova i när dem är där) Duktig kille mao.   

Han verkar inte sakna oss något nämnvärt ännu så länge, bara när han trillar och slår sig eller liknande. Då vill han hem till mamma o pappa. *ler* Men det är ju rätt naturligt och vanligt. *ler* Jag har pratat med han i telefon två gånger, och båda gångerna säger han "mamma, kommer du och hämtar mig nu? Jag vill hem nu mamma". Tror ni det gör "ont" i mammahjärtat då eller? Det är härligt att höra att han saknar oss och vill hem, men samtidigt gör det "ont" eftersom att man vet att vi inte ska hämta honom förens på fred. Men jag försöker tänka att han har det bra hos mormor/morfar, vilket jag VET att han har, och jag har frågat mamma om det verkar som att han saknar oss, men det gör han inte. Så jag vet ju att det bara är precis när han pratar med mig o hör min röst. All övrig tid har han inte tid att tänka på och sakna oss. *ler*

Själv har jag fortfarande väldigt blandade känslor ska jag erkänna. Jag tror inte att jag kommer inse hur GRYMT mycket jag saknat honom, förens jag träffar honom på fred. *ler* Men annars så nu, tredje (3,5) dagen utan honom känns det fortfarande ganska skönt och välbehövligt, även om jag SJÄLVKLART saknar honom "jätte massa mycket" på samma gång, det är väldigt tomt och konstigt utan honom. *ler* Skönt, tråkigt och jobbigt på samma gång mao skulle man kunna säga. Längtar något enormt mycket tills på fredag när jag äntligen får träffa honom igen, samtidigt som jag passar på att ta det lugnt och hämta krafter, samt passar på att mysa och njuta lite extra mycket av Mira. *ler*