Det känns just nu som om jag är inne i en bubbla som jag behöver komma ut ur men inte orkar. Det går inte en dag som jag inte känner mig trött och allmänt hängig. Jag är trött på att känna mig så varje dag, men jag är också för trött för att orka ta tag i och göra något åt det. Jag vet att "botemedlet" heter "kost och motion", men jag har verkligen noll ork och motivation just nu. Har planer på att börja på viktväktarna igen då detta fungerade bra för mig när jag var med där precis innan jag blev gravid med Mira. Men detta kostar ju pengar, och så länge jag inte har motivation känns det som att slänga pengarna i havet att börja på vv nu.

Just nu är det enda jag vill när Milo är på dagis, är att mysa mysa mysa, med Mira när hon är vaken, och när hon sover är det enda jag vill att sitta framför tv'n eller datorn och ta det lugnt. Disk, tvätt och allt sådant tar jag tag i endast för att jag måste, för att det inte ska se ut som ett bombnedslag här hemma. När Milo kommer hem går all min energi åt till honom. Jag älskar Milo mer än ord kan beskriva, men just nu tar han verkligen all min energi. Han kräver uppmärksamhet precis H E L A tiden, och detta tar väldigt mycket på ens ork och tålamod. Om jag inte ska bli fullkomligt vansinnig och slita av allt mitt hår måste jag aktivt underhålla honom hela tiden. Underhåller jag inte honom aktivt så gör han allt han inte får göra, han springer omkring och skriker, han är elak mot djuren, han bokstavligen klättrar PÅ mig, han drar i mig, han blir arg för minsta lilla (mest när han är trött dock) osv. Ja, han tar väldigt mycket energi från mig minst sagt. Så där blir liksom ingen energi över till att ta tag i kosten och motionen just nu. Även om gudarna ska veta att jag hade behövt det. Inte för att jag är "super tjock", men jag HAR ju en del överviktskilon att brottas med, och framför allt så behöver jag det för att bli piggare om dagarna.

När jag ser andra gå ner i vikt, och man ser att dem blir smalare, snyggare och piggare, så tänker jag att "jag vill också gå ner i vikt och känna mig smalare, snyggare och piggare. Jag vill vara lika motiverad och duktig som dem". Så då tvingar jag iväg mig själv på en promenad, och tycker verkligen att det är jätteskönt. Men sedan kommer orkeslösheten ikapp mig igen. Frågan är liksom, ska man TVINGA iväg sig själv på träning och viktväktarmöten, eller ska man bara försöka ta det lugnt och låta motivationen komma av sig själv? För att den kommer ju komma tillbaka, det vet jag. Frågan är bara hur lång tid det tar och vad som krävs?

 

Mamma

14 juni 2012 15:33

Duu, om du vill motionera eller något och inte
känner någon motivation...tror du inte det hade
varit lättare om du gjort något tillsammans med
en väninna?? ...lättare o roligare än att köra
iväg själv.

Lina

14 juni 2012 15:40

Jo, men vem?

 

jakeline

14 juni 2012 16:22

Åh jag vet precis hur du känner det! E och är också inne i någon riktigt trotsig period just nu. Det är en otrolig energitjuv, trots att jag faktiskt jobbar på dagarna. Man får inte direkt ork till att ta en promenad eller ett zumbapass om man redan efter fem minuter hemma känner att man helst vill gå igen. :/ Dessutom har mina promenadkompisar utvecklat något sorts fru-skap eller blivit siamesiska tvillingar så det är inte så att vi går ut tillsammans alla tre heller. Något som jag tycker är jättetråkigt. De inkluderar inte mig längre heller, men man ser att de gör saker tillsammans på fejan och så vidare... Tycker mest synd om sonen som tjatar om deras ungar hela tiden, men aldrig blir medbjuden. Lite ot, men behövde få ur mig det... Vet inte hur jag ska säga till dem heller utan att verkar avundsjuk och klängig... :P Önskar att du bodde lite närmare ibland! :)

http://mammajakeline.blogspot.com

Lina

14 juni 2012 18:06

Ja dem är ju lika gamla (nästan iaf;-)), så dem är väl inne i någon ordentlig 3 års trots båda två *ler smått*
Verkligen tråkigt med dina sk. vänner. Låter inte som några bra vänner alls :-(
Ja jag önskar också många gånger att vi bodde närmare varandra *ler*

 

Lina Berg

27 juni 2012 22:21

Jag tror det bästa skulle vara om du hittade en väninna som kände ungefär likadant, så att ni kunde peppa varandra att ta de där promenaderna ni annars inte skulle orka ta! Tror verkligen det handlar om att skapa en vana att träna regelbundet, vilket är det svåraste såklart, men när du väl har skapat denna vana så kommer den så småningom att skapa dig! = du kommer må bättre, bli piggare och känna dig snyggare :)

http://linajosefinberg.se

Lina

28 juni 2012 20:56

Problemet är att jag inte har någon väninna som bor i närheten som känner likadant. Skulle varit min svägerska möjligtvis iofs

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hehe, jodå, jag gör mer än bara tränar nu för tiden, men jag ska erkänna att träningen och viktminskningen ÄR en väldigt stor del av mitt liv just nu. Därför blir denna bloggen lite "lidande" just nu när jag är så fokuserad på träningen och viktminsk...

    Jag vet inte hur många som egentligen läser min blogg eftersom att jag nästan aldrig får några kommentarer, men jag väljer att uppdatera den ändå.          Mitt liv har den senaste tiden mestadels handlat om min viktresa, något som n...

Mitt liv just nu består mest av träning, jobba och att mysa med barnen. Och detta känns väldigt bra.          Jag har varit tillbaka på jobb i ca 1,5 månad nu, och det känns jättebra. Det är väldigt skönt att vara igång och jobba igen, ha lit...

    Idag när jag o Fredrik var på Väla gick vi in på Desigual för att jag ville se om där fanns någon snygg klänning jag kunde ha som "målviktsklänning". Som vanligt hade dem många snygga klänningar men inte så många som jag kände wow DEN var ri...

Nu är Mira inne på sin andra inskolningsvecka på dagis. Hon hade förmodligen bara behövt en vecka egentligen, men vi valde att ta två för att vara på den säkra sidan med sjukdomar o allt.     Trots att det är hennes andra vecka nu tycker jag fo...