Måste skriva av mig lite om en kommentar jag fick igår av en väninna som faktiskt gjorde mig ledsen och irriterad, och höra vad ni anser om detta.

Som rubriken lyder: "Vem har rätt att gnälla"?
Jag gnällde igår på att jag var/är trött på min växvärk. Har i princip enda sedan jag blev gravid (inte riktigt, men känns så ibland) haft mycket problem med sk. växvärk. Har i princip varje dag antingen "mensvärk", vilket inte känns så farligt, mest obehagligt även om jag vet att det är normalt och inget att vara orolig över. Eller så har jag ont vid livmodern och ut mot äggstockarna. Vissa dagar gör det så ont att det är jobbigt att gå och att stå för länge. Förutom detta har jag även mycket problem med ischias och foglossning. Har börjat inse att jag nog lika bra kan vänja mig vid tanken på att det förmodligen kommer bli sjukskrivning för min del. Hoppas inte och kommer jobba så länge jag känner att jag orkar och kan, men har som sagt börjat vänja mig vid tanken på att det nog är lika bra att inse att det förmodligen blir sjukskrivning oavsett om jag vill det eller ej.

I alla fall. Igår gnällde jag som sagt på att jag var trött på min växvärk. Då jag inte vill "lämna ut" någon skriver jag inte mer än så om vart och vem.
Fick i alla fall till svar av väninnan att jag inte skulle gnälla, att jag "vet ju att jag längtat efter detta". Blev lite ledsen eller mest "stött" egentligen, till att börja med, av hennes svar. Skrev tillbaka att man har väl rätt att gnälla lite ibland om man har ont även om man längtat efter graviditeten, och att jag ju har längtat efter graviditeten och det kommande barnet, inte efter smärtan. Till svar på detta får jag att "ibland får man inte det ena utan det andra och att det bara är att gilla läget". Så mao. om jag nu blir sjukskriven är det bara att gilla läget när jag går här hemma och har ont, eftersom att jag ju "längtat efter detta". Jaha?

Jag kan förstå dem som kämpat länge efter en graviditet och fått genomgå missfall och ivf och allt vad många tyvärr tvingas genomgå för att få sin efterlängtade bebis, att dem kan bli irriterade på andra gravida som gnäller på att dem har ont, att dem kan tänka "sluta gnälla, du är åtminstone gravid". Men samtidigt, att där är dem som fått gå igenom mycket för att ens bli gravida, gör väl inte smärtan mindre jobbig för dem som blivet gravida utan större problem, mindre jobbiga? Ska man bara bita ihop, le och gilla läget trots smärta, bara för att där är dem som fått kämpa längre för att ens bli gravida?
Vi fick kämpa i 10 månader innan vi blev gravida denna gången, och i ett helt år för att bli gravida med Milo, och visst, det är inte alls länge om man jämför med många andra, men vill man något och man försöker och försöker, så jämför man inte precis med andra, att andra har det svårare gör ju inte det mindre jobbigt för mig personligen, eller hur? Jag lider självklart med alla som får kämpa i flera år med att bli gravida, och som tvingas genomgå missfall etc, och jag önskar inget annat än att det ska bli deras tur snart. Men det gör ju inte mina egna bekymmer mindre jobbiga för mig. Ska jag då inte få lov att gnälla av mig lite då och då när jag tycker det är jobbigt o har ont?