Idag var jag på 5 månaders kontroll med Mira. Hon hade ökat riktigt bra både i vikt och längd på en månad, denna gången. För en månad sedan vägde hon 6685 g och var 62,5 cm lång. Idag vägde hon 7660 g och var 65 cm lång. Hennes huvudomfång hade ökat 1½ cm och är nu 42,5 cm. Efter att vi vägt och mätt henne var det dags för dem hemska vaccinations sprutorna. Hon blev SÅ ledsen först när hon fick den ena, och sedan minst lika ledsen när hon fick den andra.    Gjorde SÅ ont i mammahjärtat när hon blev så ledsen.    Hon blev inte alls lika ledsen när hon fick 3 månaders vaccinationen. Men tror det är dels för att hon är lite äldre nu, och dels för att hon sovit o vaknat bara en stund innan, efter att bara ha sovit i knappt en kvart, och hon var lite småhungrig. Hade hon sovit lite längre och ätigt precis innan hade hon säkert tagit sprutorna åtminstone lite bättre.

När jag var där tog jag även upp problemen jag upplever att jag har med Milo. Något jag nog inte berättat för så många är att när Milo håller på och bråkar och klättrar på mig och drar i mig, så kommer alla dem känslor jag hade när jag hade förlossningsdepression, upp till ytan igen. Och detta skrämmer mig, då det är jobbiga och obehagliga känslor. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Och för att klara av att hantera Milos humör och bråk, måste jag först klara av att hantera mitt eget humör, mina egna känslor jag får när han håller på så. Och det känner jag att jag bara precis på gränsen klarar av. Jag började nästan gråta inför bvc "tanten" när jag berättade detta. Så hon tog givetvis mig på allvar direkt och föreslog att hon skulle skicka en remiss till deras psykolog, så att jag kan få prova på att gå dit och prata och se hur det känns.

Jag gick där när jag hade förlossningsdepressionen, men då upplevde jag inte att det hjälpte mig så mycket. Men jag tror att det kommer kännas bättre denna gången då jag nu drygt 3 år senare har lite mer perspektiv på det, hur jag mådde då. Och när jag hade förlossningsdepressionen tror jag att jag själv inte tog det riktigt på allvar. Inte så mycket som jag nog egentligen skulle ha gjort. För att jag mådde verkligen inte bra psykiskt då. Inte alls. Och det är som sagt exakt samma känslor jag hade då, som kommer upp till ytan igen allt mer och mer ju fler veckor som går som Milo trotsar och klättrar på o drar i mig känner jag. Att det gör det tror jag själv måste betyda att jag inte bearbetade känslorna så mycket som jag hade behövt, när jag hade dem första gången. Så därför känns det bra att få en remiss till att komma till psykologen igen.

Hon gav även mig en hel del bra råd om hur jag/vi ska hantera Milos humör som vi ska försöka med ett tag nu. Hon tyckte sedan inte att jag skulle ta tag i några projekt nu, som att försöka gå ner i vikt. Det tyckte hon att jag skulle vänta med tills det lugnat ner sig bättre här hemma med mina egna känslor och med Milo. Så Viktväktarna får vänta. Men ut och promenera och annan motion ska jag iaf försöka bättra mig med. Detta borde jag ju bli åtminstone lite piggare av.

Dagens Bvc gav väldigt mycket med andra ord. Nästa gång jag ska dit är på Miras 6 månaders dag den 17 juli, och då är det dags för läkarbesök.