Senaste inläggen

Av Lina - 23 december 2012 10:58

 

Tänk att imorgon är det julafton igen. Varje år slås jag av tanken att meningen "Nu är det jul igen" är väldigt passade. För att varje år känns det verkligen som att "nu är det jul IGEN". Innan vi fick barn tyckte jag att tiden gick fort, men sedan vi fått barn känns det som att tiden går ÄNNU fortare!



Man blir nästan lite "deprimerad" när man tänker på att tiden med barnen går så fort. Om mindre än en månad blir Milo, vår förstfödde, hela 4 år gammal. Det är mao 4 år sedan jag blev mamma för första gången. WHAT?!? Liksom..


Tyvärr känns det som att jag aldrig riktigt kunnat njuta av tiden med Milo. Eller ja, inte så mycket som jag velat iaf. Visst har stunderna jag njutigt med Milo varit många, men tyvärr har det varit tvärt emot väldigt många gånger också.    Vi fick ju som dem flesta vet vid detta laget ingen bra start alls. Jag fick inte träffa honom "på riktigt" förens dagen efter att han var född. Den korta stund jag fick träffa honom på natten när jag vaknat upp från narkosen kan man knappt räkna då jag var väldigt "dåsig" och rätt "borta" och inte minns så mycket av det tyvärr. Och det första året, framför allt dem första 4-5 månaderna, var jag väldigt sjuk i förlossningsdepression, vilket innebär att jag dem första månaderna större delen av dagarna var arg, ledsen och frustrerad, grät väldigt mycket och mådde inte alls bra. Och sedan kom han in i första trotsåldern redan när han var strax innan 2 år. Och sedan dess har den ena trotsen avlöst den andra och vi har varit ovänner och arga på varandra ett oändligt antal gånger sedan dess.    Vet att detta är fullkomligt normalt, men det gör ju inte att det känns bättre och roligare för det. MEN. Tro mig. Stunderna då vi inte bråkar och han är charmig, söt och faktiskt rätt rolig, passar jag på att njuta så mycket jag bara kan. *ler* Och, även stunderna då vi är ovänner o arga på varandra, försöker jag visa så mycket jag kan ändå, att jag älskar honom mer än ord kan beskriva. Han är ju trots allt min älskade lilla prins o jag skulle inte byta bort honom mot alla "perfekta" barn (som om dem finns..) i världen.   



Nästan precis 3 år senare efter att vi fått Milo, kom lilla Mira till världen. Januari var uppenbarligen en bra månad för oss att få barn i..    (Milo 7 jan, Mira 17 jan) Och om knappt en månad är det ett helt år sedan som hon kom till världen.. ETT ÅR SEDAN!!! *skakar på huvudet och fattar ingenting*

Den första tiden med Mira har varit MYCKET bättre. Jag fick vara vaken och med när hon föddes, och jag har mått bra psykiskt.

(Där har dock varit en period då jag inte mådde alls bra psykiskt,men det var av helt andra orsaker,och jag fick hjälp fort.   )

Så detta första året med Mira känner jag att jag har kunnat njuta riktigt ordentligt,och jag har passat på och mysa så mycket jag bara kunnat, av och med henne. Ändå känns det så här i efterhand som att jag velat kunnat njuta och mysa med henne ÄNNU mer. Hon är ju trots allt vårt sista barn. Det känns helt enkelt som att oavsett hur mycket man myser och njuter av tiden med sina barn, så räcker det inte. Man vill ändå kunna njuta o mysa ÄNNU mer med dem.   




Sedan jag (vi) fick barn första gången har jag även äntligen fått ett fast arbete! Dagen då chefen kallade in mig och berättade att hon ville erbjuda mig en fast anställning, är helt klart en av dem bästa dagarna i mitt liv! SOM jag längtat efter att slippa alla dessa ovissa timanställningar o mindre vikariat. Som jag längtat efter att slippa allt detta med att "aldrig" riktigt veta om och när man ska jobba från dag till dag. Äntligen något FAST arbete att kunna gå till varje dag! Det är ju en helt annan trygghet med ett fast arbete. Att inte ha något fast schema, att många dagar inte veta om det är lönt att planera något eller inte eftersom att man inte vet om man skulle bli inringd till att jobba, stod mig långt upp i halsen. Var riktigt trött o less på det. Så när jag såg arbetsannonsen om detta jobbet så valde jag att söka det trots att jag alltid sagt att hemtjänsten inte är något för mig, och trots att Lund är en bit att köra. Ångrar det inte en sekund nu så här i efterhand. *ler* Jag minns att dagen dem ringde och berättade att dem fått min ansökan och gärna ville träffa mig, satt jag i bilen och hade precis parkerat utanför ett av dem äldreboendena jag var mest och arbetade på, under min tid som timanställd på Bemanningen i Landskrona. Minns känslan när jag lagt på luren efter att ha pratat med dem; chockad, glad, nervös och exhalterad på samma gång. *ler* Jag fick gå på två intervjuer hos dem innan dem erbjöd mig ett vikariat. (första var med bara chefen o hennes "assistent" och andra gången var sjuksköterskorna med) Tjänsten jag sökt var egentligen en fast tjänst, men eftersom att jag hade så liten erfarenhet av hemtjänsten (nästan ingen alls), fick jag först bara ett vikariat på ett halvår, för att jag skulle ha chansen att känna om detta var något för mig, och för att dem skulle kunna lära känna mig först. Knappt ett halvår senare var jag fast anställd. *ler* Jag upptäckte rätt fort att hemtjänsten "visst det var något för mig". *ler* Trivdes jättebra och längtade inte alls tillbaka till äldreboenden. Och chefen och mina arbetskamrater trivdes (uppenbarligen *ler*) bra med mig.       Han jobba där i ca 1½ år innan jag blev gravid och senare sjukskriven pga foglossningen. *ler* Dvs han vara fast anställd i ett år, innan jag gick hem på sjukskrivning och senare havandeskapspenning och sen mammaledighet. *ler* Jag är glad att jag han jobba där i totalt 1½ år innan jag "gick hem", för att då han jag komma in i gemenskapen på jobb riktigt bra, och det känns jätteskönt.   

Nu är det mindre än ett halvår kvar innan innan jag ska gå tillbaka till jobb. Den 1 april nästa år är mitt livs sista mammaledighet slut.. Känns tråkigt och skönt på samma gång. *ler* Ska bli skönt att komma in i lite mer normala rutiner igen, och det ska bli skönt att komma in i gemenskapen på jobb igen. Men samtidigt så kommer det självklart kännas lite tråkigt och vemodigt att inte längre kunna gå hemma och mysa med barnen hela dagarna och kunna planera och göra vad man vill varje dag utan att behöva tänka på att man ska jobba. *ler* Det ÄR rätt mysigt o bekvämt att gå hemma. *ler* Men, samtidigt blir det rätt långtråkigt i längden ändå. Så det känns bra att jag snart ska tillbaka till jobb igen ändå. *ler* Men givetvis ska jag passa på och njuta RIKTIGT ordentligt nu dem sista månaderna. *ler*



Om drygt en vecka går vi alltså in 2013. Nytt år och nya möjligheter. Ska bli spännande att se vad 2013 har att erbjuda.

ANNONS
Av Lina - 10 december 2012 10:27

                                                  
          

                                                  
                               

För 3 dagar sedan blev Milo 3 år och 11 månader gammal, och om en vecka blir Mira 11 månader gammal. Detta innebär att det är nästan 4 ÅR sedan vi blev föräldrar för första gången, och nästan 1 ÅR sedan vi blev tvåbarns föräldrar.



Hur sjutton kan tiden gå så FORT?! Jag tycker inte att det känns som att det var fem år sedan vi började försöka bli gravida första gången. Vi gjorde vårt första försök att bli gravida med Milo på vår bröllopsresa till Usa i april 2007 (vi gifte oss i juli 2006 men åkte inte på vår bröllopsresa förens i april året där på). Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort att bli gravida. Först i april året där på fick vi det där efterlängtade plusset på graviditetstestet. Minns att det var ett väldigt jobbigt och frustrerande år. Det var inte bara jobbigt att vi inte lyckades trots seriösa försök varje månad, det var även jobbigt för att alla vännerna plussade "till höger o vänster" medan vi fortfarande kämpade. Man var självklart glad för deras skull, men samtidigt SÅ frustrerande! Varför lyckades dem men inte vi? Men, ett år senare var det alltså äntligen vår tur, och det gågna året var glömt.   



Minns att graviditeten med Milo var obeskrivbar men samtidigt ingen dans på rosor. Det var en obeskrivbar känsla att för första gången i ens liv känna ett litet foster växa i magen. Att få gå på sitt första ultraljud och få se sin lilla bebis på en liten tv skärm. Se hur magen blev allt större och rundare, känna dem första rörelserna, första gången jag kunde ta tag i hans fot (eller vad det var   ) osv. Helt obeskrivbart!    Men, som sagt, det var inte bara en dans på rosor. Jag började må illa och kräka rätt tidigt. Redan runt v.9 började jag kräka. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag tror inte det var förens runt v.21 jag slutade kräka helt. Dem sista veckorna var det inte varje dag, och oftast inte mer än max 2 gånger om dagen, men dock. På detta viset mådde jag sämre när jag gravid med Milo än när jag var gravid med Mira.


Dem 2-3 sista månaderna hade jag både rätt stora problem med foglossning (foglossningen började inte förens runt v.21 när jag var gravid med honom), och ett spökande blodtryck. Dem 3-4 sista veckorna tror jag det var, fick jag med mig stickor hem för att testa mitt urin varje dag för att hålla koll så jag inte hade något protein i urinet, med tanke på mitt spökande blodtryck och pga det risken för havandeskapsförgiftning. Det var inte förens några/ett par dagar innan "bf" dagen den 6 jan, som testet visade att jag hade protein i urinet. Det var dock så pass svagt och lite att jag först hade tänkt avvakta med att ringa in till BB till dagen efter. Så här i efterhand är jag rätt glad att jag valde att ringa in ändå. När vi kom in var mitt blodtryck väldigt högt (hur högt kommer jag inte ihåg just nu, men tillräckligt högt för att dem inte skulle vilja skicka hem mig), och mycket riktigt hade jag protein i urinet. Dock inga stora mängder. Dagen efter var mitt blodtryck fortfarande alldeles för högt och jag hade fortfarande spår av protein i urinet. Ändå valde dem att inte sätta igång mig förens den 6 jan, på själva "bf" dagen. Hur det sedan slutade har jag berättat om tidigare. Min havandeskapsförgiftning bröt ut ordentligt och om jag inte varit inlagd hade det troligtvis inte slutat så bra som det till slut ändå gjorde..


Den första tiden med Milo var allt annat än lätt tyvärr. Alla blir nog rätt chockade första gången dem får barn, över hur jobbigt det faktiskt är i början innan man vant sig och kommit in i fungerande rutiner. Men ovanpå detta hade jag även förlossningsdepression. Har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag grät och var arg, ledsen och frustrerad varje dag. Hade svårt att ta till mig Milo ordentligt. Han kändes mest bara som ett "jobbigt måste" som hängde på likt ett plåster. Jättejobbig känsla.   Jag har försökt släppa detta, men fortfarande, efter snart 4 år har jag dåligt samvete över detta.    Vet att det inte var mitt fel. Jag mådde inte bra. Jag var ganska svårt sjuk i depression. Men det gör inte att jag får bättre samvete för det.   Sådan tur är har det bara blivet bättre och bättre när jag väl var av med depressionen.    Jag ska inte säga att vi kommer bra överens alltid. Jag brukar säga att vi är så lika varandra att vi ibland krockar rätt ordentligt. *ler smått* Men, trots allt så är han min älskade lilla prins som jag inte skulle vilja byta ut för alla pengar i världen. Älskar honom mer än ord och handlingar kan beskriva och räcka till.   



Tror att Milo var runt 1½ år gammal när vi började försöka bli gravida med Mira. Ville ha runt 2,5 år mellan barnen, och trodde att det skulle vara lättare att bli gravida denna gången. Dels var det ju inte SÅ länge sedan jag var gravid sist, så kroppen borde ju veta vad som hände och vad den skulle göra sas. *ler* Och dels så vägde jag runt 8 kg mindre denna gången än vad jag gjorde när vi försökte bli gravida med Milo. Så vi hade alla förutsättningar på vår sida för att lyckas fortare denna gången. Tji fick vi. Det blev åter igen samma visa; månad in och månad ut utan resultat, och vänner som till höger o vänster blev gravida med syskon, medan vi fortfarande kämpade..    10 månader senare fick vi äntligen plus på graviditetstestet! Och när vi räknade ut när bf skulle bli kunde vi inte annat än skratta.. Januari igen!!   



Även denna graviditet var obeskrivbar och mysig på många sätt o vis. Oavsett hur dåligt man mår i övrigt finns det inget som går upp mot att se hur magen blir större och rundare, och känna fler o fler rörelser från den lilla krabaten i magen.    Men inte heller denna graviditet var någon dans på rosor. Tror att det var redan runt v.7 som jag började må illa och kräka. Kräkte dock bara på morgonen denna gången. Det var något fåtal tillfällen som jag kräkte en gång mitt på dagen också. Men detta ILLAMÅENDE!! Gah! Det och TRÖTTHETEN höll på att ta kål på mig! Jag mådde illa HELA dagen från det att jag steg upp på morgonen tills jag gick och la mig på kvällen. Och jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag hade kunnat sova 23h/dygnet och ändå vakna upp och vara minst lika trött. Jag tog varenda lilla tillfälle jag fick, till att sova. Minns att jag satt i trappuppgångarna så fort jag hade 2 min över mellan brukarna, och sov.. haha    Illamåendet och kräkningarna släppte runt v.10-11 när jag fick utskrivet medecin mot illamående, men den envisa och jobbiga tröttheten släppte inte förens runt v.12-13 Lagom till att foglossningen började spöka.. Det ena avlöste det andra mao. Foglossningen blev snabbt värre denna gången. Med Milo kom det succesivt sas och var egentligen inte riktigt jobbigt förens dem 2 sista månaderna. I oktober gick det inte mer. Då hade jag så mycket problem med fogarna och dem kunde inte ordna mycket lättare uppgifter till mig på jobb, så då gick jag till läkaren som sjukskrev mig på direkten.



Även denna gång blev det igångsättning. Mer pga riskerna för havandeskapsförgiftning än att jag hade det, sas. Jag hade lite spår av protein i urinet ett par dagar innan igångsättningen, så hade jag fått gå över tiden ännu mer (dem satte igång mig när jag gått en vecka över tiden) finns risken att jag hade utvecklat hf. även denna gång.



Denna förlossning gick rätt mycket bättre än den första gjorde. Tyvärr slutade även denna förlossning med snitt, men denna gången kunde jag vara vaken och med iaf. Så det känns som att jag fick den "näst bästa" upplevelsen iaf. *ler* Jag fick vara vaken och med. Det var det viktigaste. Och vi mådde båda bra.   

Även den första tiden har varit bättre denna gången. Jag har fått må bra, amningen fungerade direkt, och jag kunde ta till mig Mira direkt.   



Och nu har det alltså gått nästan 4 år sedan vi blev föräldrar för första gången, och nästan 1 år sedan vi fick uppleva den stora lyckan för andra gången. Ofattbart!

  


ANNONS
Av Lina - 28 november 2012 09:54

Mira har sovit super oroligt dem sista veckorna. Framför allt nu den sista veckan har det varit riktigt jobbigt. Hon somnar som vanligt vid 19:30 - då jätte trött. För att vakna 1½h senare - då jätte pigg och glad. Är pigg o glad i 1-2h, får henne att somna om, men sedan vaknar hon högst en timme senare igen och är pigg igen. Jag ska väl egentligen inte klaga; första gången hon vaknar är vid 21:00 tiden, och sedan får vi henne att somna om igen vid 22:00/22:30, dvs ungefär samma tid som vi själva brukar gå och lägga oss. Och andra gången hon vaknar är vid 23:15/23:30, och andra gången är hon (hittills) inte vaken i mer än högst en timme. Ska väl kanske inte klaga så mycket av anledningen att jag vet att där är dem som har det värre, och det var jobbigare när Milo var inne i denna perioden när han var i Miras ålder, för att han kunde ibland vara vaken i nästan 3h när han vaknade mitt i natten och var jättepigg.   MEN. Oavsett om där är dem som har det värre och även om det var värre när Milo var i hennes ålder, så är det ju jobbigt för oss nu ändå, och det är tröttsamt och frustrerande ändå. Så lite kan jag ju få klaga och gnälla iaf..   



Förutom dessa vakna perioder så vaknar hon säkert minst 4 gånger under resten av natten och skriker (inte högt men dock) så man får gå upp och sätta i nappen och vyssja henne en stund. Tyvärr hjälper det inte mycket att ha henne i vår säng; hon vaknar titt som tätt ändå och skriker till. Så även om man visserligen inte behöver stiga upp ur sängen för att sätta i nappen o vyssja på henne när hon ligger i vår säng, så blir man ju väckt ändå, och det är inte alltid den där nappen är så lätt att hitta i mörkret mitt i natten, så man ska ju hitta den där nappen också.. Sedan har man ju då en snarkande make också...... Så när man äntligen hittat nappen och fått tyst på ungen och fått henne att somna om, ja då ligger maken och snarkar, så då har man svårt för att somna om pga det.. Han snarkar absolut inte högt, men när man vaknat mitt i natten och är trött o irriterad för att det är typ "femtioelfte" gången den natten, så krävs det inte några höga snarkningar för att man ska irritera sig och inte kunna somna om.. Sömn är överskattat, eller hur var det? *gäspar*   



Ibland önskar jag att tiden kunde gå lite fortare så att Mira kommer upp i Milos ålder och sover bra/bättre om nätterna. Milo vaknar visserligen till ibland och är jätteledsen o upprörd för att han drömt mardrömmar, men det händer inte så fasligt ofta, och det tar inte så lång tid att trösta honom och få han att somna om efter en mardröm. Och han kommer in till oss typ 6 nätter av 7, någon gång mellan 22:30-06:00 typ.. Men, han kommer in själv, klättrar upp i vår säng (nästan) själv, och lägger sig till rätta som somnar om själv inom två min. Så det är liksom inget att gnälla över direkt. Vår sömn blir inte direkt störd av det mao. Inget vi funderar på så mycket iaf.

Men, samtidigt så vill jag ju självklart att tiden absolut inte ska gå för fort, jag vill ju njuta så mycket som det bara går nu medan Mira faktiskt är väldigt lätt att ha att göra med. Bortsett från dem jobbiga nätterna är hon ju faktiskt väldigt lätt att ha att göra med jämfört med Milo. Hon är inte trottsig och gnällig som Milo är typ jämt (älskar dig ändå mammas lilla skitunge *ler*   ), och hon är väldigt nöjd, glad och lätt underhållen. Hon är oftast inte ens speciellt gnällig och tråkig när hon är trött.    Klart att hon är gnällig och småtråkig när hon är trött, det är väl alla barn (ja vuxna med för den delen), men inte så att det påverkar oss på något vis, hon är inte speciellt jobbig alls ens när hon är trött mao. Så självklart vill jag inte att tiden ska gå för fort EGENTLIGEN. Men att få sova mer ostört på nätterna så att man inte känner sig som ett monster med taggarna utåt på morgonen; ja tack!

Av Lina - 17 november 2012 09:23

    


Vid denna tiden (09:30) för 10 månader sedan låg jag nere i källaren på Helsingborgs lasarett och väntade på att få komma in i operations salen. Värkarna kom fortfarande relativt tätt, men på något vis var dem lite lättare att hantera när jag låg där. Då visste jag att NU är det snart över. NU har vi snart äntligen vår efterlängtade dotter här hos oss.



Att det redan har gått 10 månader sedan dess är rätt svårt att fatta. Jag har försökt att njuta av tiden med henne så mycket jag bara kan, ändå har det gått så himla fort.



Mira är alltså nu 10 månader gammal och är en pigg och glad liten tjej. För ett par månader sedan började hon bli duktig på att ta sig framåt och att resa sig upp mot saker, och för runt en vecka sedan började hon bli duktig på att stå själv utan stöd. Det gick rätt fort från att "bara" kunna stå själv i 2-3 sekunder, till att kunna stå själv i mer än 10 sekunder, till att kunna ta några stapplande steg utan att någon håller henne i handen. Igår klarade hon tom. av att ta två steg, stanna och stå stilla i ett par sekunder utan att trilla, och tog sedan två steg till. Och på kvällen igår upptäckte vi även att hon är riktigt duktig på att gå genom att bara hålla mig i ena handen. Hon gick flera meter igår kväll genom att bara hålla mig i ena handen. Så duktig vår lilla tjej!    Innan jul är hon nästan garanterat helt gåendes. Svärmor gissade tom. igår på att hon kommer vara gåendes innan första advent. *ler*

Rätt kul att hon tog sina första steg nu när hon var tio månader. Jag själv tog nämligen också mina första steg när jag var 10 månader. Sådan moder sådan dotter eller? *ler*      



Dem sista dagarna har hon även blivet duktig på att klappa med händerna. Hon var duktig på det för ett par-tre månader sedan också, men sedan var det som om hon glömde bort det. Gjorde inte det alls hur mycket man än försökte uppmuntra henne till det. Men nu dem sista dagarna har hon som sagt kommit underfund med det igen, och tycker nu att det är bland det roligaste som finns. *ler*    Hon har även så smått börjat vinka dem 2-3 sista dagarna. Detta har hon där emot inte kunnat innan, så detta är nytt. *ler*

Hon säger fortfarande mest "mamama", men även andra ljud som är svåra att skriva. *ler* Hennes röst har ändrats rätt mycket dem 2 sista veckorna, hon har kraftigare röst nu, och hon är duktig på att låta arg när hon är arg. Man hör på hennes röst när hon är arg mao. *ler* Tar man saker från henne blir hon arg, men det går fort över. *ler* Hon är lite av en dramaqueen. När hon trillar och slår sig så skriker hon som om hon är allvarligt skadad. *ler* Beroende på hur hårt hon slår sig så klart. Hennes skrik låter som om man misshandlar henne. haha    Som sagt; dramaqueen..   



Mammas lilla dramaqueen. *ler* Det är fortfarande jag som står högst på hennes lista sas, men hon är inte lika mammig nu som hon var för bara några veckor sedan. Vilket är rätt skönt. Även om det är roligt att känna sig älskad och även om det är roligt att veta att hon inte klarar sig utan mig och inte vill att jag ska lämna henne, så finns det ju faktiskt en gräns för hur roligt det är. *ler* Det är rätt jobbigt att inte kunna lämna rummet utan att hon blir jätteledsen. Så att det blivet bättre nu är rätt skönt som sagt.   

Av Lina - 16 november 2012 09:32

 

Idag för 10 månader sedan var jag riktigt nervös. Skulle på 4:e undersökningen (eller om jag hade varit på fler tom? Minns inte) på sjukhuset för att se så att jag fortfarande inte hade havandeskapsförgiftning på G och för att se om jag öppnat mig tillräckligt mycket för att dem skulle kunna göra en hinnsvepning. Var då 6 dagar över tiden och dem hade sagt att dem inte ville att jag skulle gå över tiden för mycket pga riskerna för havandeskapsförgiftning, eftersom att jag hade det under förra graviditeten.



Efter undersökningarna visade det sig att jag fortfarande inte hade hf. på gång tack och lov. Men det visade även sig att jag fortfarande inte var öppen riktigt så mycket som det behövdes för att dem skulle kunna göra en hinnsvepning. Så jag ställde in mig rätt fort på att "jahapp.. Då är det väl bara att gå hem igen utan att någonting har hänt. Undrar hur många dagar "inte för många dagar över tiden", är för dem?" Kände mig minst sagt frustrerad och trött. Trött på att vara trött och ha ont och känna mig stor och orörlig, och frustrerad över att ingenting hände och att vi inte fick några ordentliga svar på hur länge dem tänkte låta mig gå över tiden.



Satt och väntade på "min" bm som jag pratade med i "KLARA gruppen" (Aurora) och försökte hålla tillbaka tårarna och försökte hålla mig vid gott mod trots att jag "visste" att vi snart skulle köra hem igen med samma status som för några dagar sedan. Graviditeten stod mig minst sagt upp till öronen.
När bm'an kommer in frågar hon först hur det är med mig. "Jovars, trött på allt så klart men det går.." Och fick fram ett litet leende. Då säger hon "vad säger du Lina, ska vi sätta igång dig nu?"  Både jag och Fredrik blev helt ställda, var ju inte alls beredda på detta. Trodde ju inte att det skulle gå eftersom att jag knappt öppnat mig något?! Men det visade sig att även om jag inte öppnat mig så mycket, så hade läkaren tyckt att min tapp var mjukare än den var på senaste undersökningen, så om man började försiktigt med en halv dos, skulle det inte vara några problem med en igångsättning.



Ställda men lättade på samma gång svarade vi självklart JA båda två. *ler* Fick lite tid att förstå vad som precis hänt och en chans att gå och äta lite samt ringa våra föräldrar innan dem satte igång mig. Det behövde vi nog båda två för att vi var ju som sagt beredda på att få köra hem igen. Var inte alls inställda på att det skulle bli någon bebis inom dem närmaste dygnen. Helt plötsligt blev det väldigt verkligt. Vi var på väg att bli två barns föräldrar..

Gick ner och åt och ringde våra föräldrar som nog blev lika lättade och nervösa som vi. *ler*



Igångsättningen visade sig inte ha någon större effekt mer än att jag hade jäkligt ont. Nästan ett helt dygn efter igångsättningen hade jag fortfarande bara öppnat mig 3 cm, så på egen begäran blev det till slut ett snitt. Vilket i efterhand visade sig vara en himla tur. Min livmodervägg var så tunn att dem inte behövde använda en kniv för att komma in till Mira, utan kunde bända isär livmodern med fingrarna. Hade jag fått krystvärkar hade livmodern med största sannolikhet brustigt och det hade blivet ett urakut snitt och jag hade åter igen inte fått vara med när vårt barn kom till världen..



Men, det slutade bra till slut och jag fick vara med när vår dotter kom till världen. Fick dock fråga Fredrik om det var en flicka eller inte, för att även om dem visade upp henne så var där så mycket blod och jag såg så suddigt, så för min del hade det lika gärna kunnat vara en bebis med sn*** dem visade upp.   



Och allt detta var för 10 månader sedan. Imorgon den 17 november kl.10:41 är det hela 10 månader sedan Mira kom till världen. Milos lilla syster, vårt andra barn. Vi har varit 2 barns föräldrar i hela 10 månader. Snart ett år. Ofattbart. Underbart.

Av Lina - 9 november 2012 09:41

Imorgon ska vi iväg på en fest som jag tror kommer bli riktigt kul!   Det är en kompis som har ordnat en tidsepok fest. Detta innebär att vi ska klä oss efter en valfri tidsepok. Alltså tex som jag och Fredrik har valt att klä oss som man klädde sig på 80-talet (eftersom att vi är födda då).



Riktigt kul ska det bli! Jag tycker att sådana fester där man ska klä ut sig, är riktigt roliga. OM man vet vad man ska klä ut sig till och om man inte behöver lägga en mindre förmögenhet på utstyrseln som man ju troligtvis bara kommer använda vid just det tillfället..    Så detta temat var perfekt; det mesta hade jag redan hemma. På 80-talet var det bla inne med väldigt "grälla" färger och benvärmare. Jag har både ett chockrosa linne och en limegrön tröja = perfekt nu! Har även benvärmare.    Det enda jag behövt köpa är accesoarerna, alltså smycken och lite smink.



Mina föräldrar är bokade som barnpassare sedan länge. *ler* Dem kommer upp hit och ska passa barnen samt sova över här (även agera fyllechaffis   ). Milo hade det inte varit några problem att ha nere hos dem så att han sover över hemma hos dem, Mira är det lite mer osäkert med. Därför frågade vi dem om dem kunde tänka sig att komma upp hit och passa dem, och så då sova över för att slippa köra hem mitt i natten. Och "bästiga" som dem är ställde dem upp. *ler*      

Milo hade det som sagt inte varit några problem att ha sovandes över hemma hos dem, men Mira är rätt mammig på kvällarna. Det har blivet lite bättre dem sista dagarna, men hon är ändå fortfarande ganska mammig. Så därför känns det bäst för alla parter om dem kommer upp hit. För att om det skulle krisa riktigt ordentligt så är vi ju inte så långt borta. Hade varit svårare om vi varit 8 mil bort. *ler*



Bild kommer iaf, om inte här så på facebook. *ler* (antar att alla som läser min blogg även har fb   )

Av Lina - 8 november 2012 10:09

För 10 år sedan valde jag att lämna Trelleborg för att flytta ihop med Fredrik. Minns att jag gjorde det med blandade känslor. Mest positiva dock.  Hade ju en hel del minnen från Trelleborg efter att ha bott där i hela mitt liv. Tyvärr måste jag säga att dem flesta minnena var/är rätt tråkiga. Under åren jag bodde i Trelleborg fick jag både vara med om mobbing, otrohet, psykisk misshandel, och min älskade mormors död.



Jag blev mobbad både psykiskt och fysiskt (mest psykiskt dock) från 4-8:an. Och lärarna valde att blunda. När mina föräldrar la sig i och pratade med lärarna blev det bättre i ett par veckor, men sedan började mobbingen igen. Och lärarna valde åter igen att blunda.



Min första "riktiga" pojkvän var otrogen mot mig efter att vi varit tillsammans i över ett halvår.

Min andra pojkvän var psykiskt sjuk (manodepressiv och påstod att han såg döda), och var specialist på att få mig att känna mig som den mest värdefulla personen i hela världen, SAMTIDIGT som han också fick mig att känna mig som den mest värdelösa personen. Han var specialist på att manipulera och hade kunnat få mig att göra i princip vad som helst. På ett halvår gjorde han slut och kom tillbaka 3 gånger. Jag var dum nog att gå på hans ord och löften två gånger. Den tredje gången hade jag fått nog och äntligen börjat få upp ögonen och tog inte tillbaka honom igen.

Min tredje pojkvän var en skitstövel på ett par vis han med, även om han jämfört med mina två första pojkvänner var en snäll och omtänksam kille.


Så mötte jag Fredrik... Äntligen kom en BRA kille in i mitt liv.    Den första tiden var jag nog inte så lätt att leva med. Jag vågade inte lita på honom till 100% pga mina tidigare erfarenheter med killar, och jag vågade inte riktigt slappna av och "ge mig hän" sas till honom, klarade inte av att ge honom så mycket pussar, kramar o "smekningar" som jag egentligen ville ge honom. Jag var osäker både på honom och mig själv helt enkelt. Jag var en väldigt osäker och rädd person. Den första tiden hade jag även svårt att hantera spriten på fester. Klarade inte av att sluta dricka i tid och blev allt som oftast allt för full. Och då kom även alla känslor från "mitt gamla liv" tillbaka på en och samma gång och jag blev ledsen, arg och grät. Ändå stannade han kvar vid min sida. Ändå fortsatte han göra allt han kunde för att visa att han älskade mig och inte tänkte lämna mig. Är inte detta en BRA kille så vet jag inte vad.   Jag har många gånger ställt mig själv frågan vad jag gjort för att förtjäna en så bra kille? Något bra måste jag ju ha gjort i alla fall. *ler*



Mitt liv sedan jag träffade Fredrik har bara blivet bättre och bättre för varje år. Mitt självförtroende har blivet bättre även om det fortfarande är långt ifrån bra, och jag är inte längre den där osäkra och rädda tjejen.

Jag har fått vara med om så otroligt mycket roligt sedan jag träffade Fredrik. Jag har varit med om många roliga kräftskivor, jag har varit med om en härlig och rolig resa till Holland, jag har varit med om många mysiga och roliga julresor till mysiga Kiel, jag har varit med om en obeskrivbar och minnesvärd resa till Usa, och sist men absolut inte minst har jag fått vara gravid, inte bara en utan två, gånger. Även om graviditeterna har varit lång ifrån bara mysiga, så känslan av att vara gravid och känna ett litet foster som vi skapat tillsammans växa och bli större och ge små och stora sparkar och rörelser inuti min mage... Obeskrivbart! Och framför allt har det gett oss två underbara barn.   



Mitt liv har inte alltid varit så lätt och roligt, men det har bara blivet bättre och bättre och jag känner mig oerhört lyckligt lottad.   



Av Lina - 6 november 2012 12:27

 


För snart (om 2 månader+1 dag) 4 år sedan låg Milo i min mage. Denna bilden är tagen i december 2008. FYRA ÅR sedan!!! Min älskade lilla prins blir snart hela 4 år gammal. Hur har detta gått till?? På dessa 4 år har mycket hunnit hända. Han har utvecklats och blivet en glad (oftast) och väldigt framåt och öppen kille som pratar dagarna i enda.    En liten kille man ibland blir alldeles vansinnig på så att man har lust att sälja honom på Blocket för lägst (!) bjudande.. Men som man självklart samtidigt älskar så mycket att det gör ont och känner sig oerhört tacksam över att just han kom till oss. Att just han är vår älskade son.   


På dessa 4 år har vi hunnit med en del husvagnssemestrar. Tror Milo var runt året när vi köpte vår första husvagn. Många tror säkert att det är jobbigt och svårt att campa med små barn. Vi har bara tyckt att det är mysigt och roligt.


På dessa 4 år har vi även fått äran att bli gravida igen, med Milos älskade lillasyster Mira. Mira som snart är 1 år (!!!) gammal och numera är över allt och ingenstans. *ler* Hon går inte ännu, men kryper som aldrig förr.   


Milo snart 4 år gammal och Mira snart 1 år. Kan någon vara så vänlig och stanna tiden ett tag?

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se