Ja nu är det riktigt jäkla nära!! Bf. om TVÅ dagar! Och med tanke på att läkarna sagt att dem helst inte vill att jag ska gå över tiden med allt för många dagar, så BÖR det inte vara mer än max fem dagar innan hon är här.. Shit! Jag kommer alltså, om allt går som tänkt och planerat, vara två barns mamma om MINDRE än en vecka!!       Känns läskigt och spännande på samma gång. *ler*

"Alla" säger åt mig att passa på att vila och njuta och umgås med Milo nu dem här sista dagarna, men nu är jag SÅ trött på det att jag knappt vet vad "njuta av den sista tiden" betyder. Har haft en väldigt jobbig "mensvärk" varje dag i mer än en vecka nu, och dem 2-3 sista dagarna har sammandragningarna blivet allt tätare. Och även om dem flesta sammandragningarna är mer jobbiga och obehagliga än onda, så tar dem rätt mycket på "psyket" ändå i form av trötthet och frustration. Och pga att jag upplevt i princip hela denna graviditeten som väldigt jobbig och tröttsam, så har jag inte kunnat umgås och leka med Milo alls på det sätt jag vill och önskar. Så det känns på något sätt som att det kvittar för honom av den anledningen, om lillan är i eller utanför mammas mage.

Igår hade vi kalas för Milo, vilket innebar att jag/vi höll igång hela dagen. Först med alla förberedelser och sedan alla gästerna och paketöppningen, och sedan när gästerna åkt, all uppröjning. Även om Fredrik tog den tyngsta och mesta biten av allt, så var jag ju ändå igång och gjorde en hel del jag med, igår. Och det kändes när alla gått och man kunde slappna av kan jag säga. Var jättetrött och hade en hel del sd hela kvällen, och det kändes som att hon tryckte och nästan "grävde" sig neråt väldigt mycket. Så jag hoppades, och trodde stundtals, att förlossningen skulle sätta igång i natt. Men nope. Vaknade med den vanliga "mensvärken" och min mage blir stenhård så fort jag bara ställer mig upp och står i mer än två min. Men inget mer än så. Suck.   

Annars gick kalaset jättebra igår. Känns tråkigt att inte ha ett barnkalas för alla hans kompisar i år, får ta igen det nästa år. Jag hade inte orkat och klarat av att ha ett så stort kalas nu.
Milo fick iaf en hel del tillbehör till sitt BRIO tåg, kläder, böcker, lego mm. Tror/är säker på att Milo blev väldigt glad över allt han fick. Åtminstone leksakerna. Kläderna var det nog hans föräldrar som blev mer glada över än han.. hehe    

I em. ska vi till Fredriks föräldrar på em fika och barnen ska få plundra granen. Ska bli mysigt även om varken jag eller Fredrik är speciellt pigga idag. *ler*   

hehe, det märks att man är nära bf nu.. Jag steg upp vid 09:00, åt frukost och började sedan städa, då vi ska ha kalas (är det tänkt..) för Milo imorgon em. Så jag loggade in på facebook först strax efter 11:00. Då var där ett par stycken som skrivet i min logg, plus att jag fick ett sms, och frågat om jag ligger och snusar bebis eftersom att jag inte loggat in på Fb ännu.    Ledsen att "göra er besvikna, men ingen bebis på G ännu". *ler*

Inga direkta tecken på att det skulle vara på G i heller tyvärr. Hade varken mensvärkskänsla eller sammandragningar på hela natten, så denna natten har jag fått sova ordentligt (till skillnad från natten innan då jag inte fick sovit många timmar pga ihållande mensvärk och sammandragningar). Men där emot vaknade jag till en enorm mensvärk som satt i en bra bit in på förmiddagen idag. Men inga sammandragningar ännu så länge idag. Inga jag känt av iaf.

Just nu är jag SÅÅ trött på denna förbaskade "mensvärk" som jag haft varje dag i en hel vecka nu. Denna värken leder ju ingenstans känns det som.    Fruktansvärt frustrerande!   

Hörde av en väninna att hon hört från sin kompis, att det tydligen är fullt på förlossningen över allt i hela Skåne.. Låter ju betryggande.. Eller något..    Stämmer detta så hoppas jag faktiskt att lillan väntar med att kika ut tills nästa vecka, och att det är lugnare på förlossningarna runt om i Skåne då. Framför allt att det är lugnare på Helsingborgs lasarett, så att vi kan föda där som planerat. Känns ju tryggast att föda där eftersom att vi hittar där, och det är där vi gått och pratat med KLARA gruppen, dem som har alla våra anteckningar om förra förlossningen och våra planer för denna förlossningen.
Dessutom så fyller ju Milo år imorgon, och det vore ju som jag sagt tidigare, roligast för dem båda, om dem får vars en egen dag att fylla år på. Så sätter det inte igång idag hoppas jag att hon väntar med att kika ut tills på sönd iaf. Hade varit rätt "coolt" om hon föds på torsd. Då blir det ett lätt datum att komma ihåg  --> 120112.   

Nej, just nu känns det faktiskt som att om hon nu ändå inte tänkt komma idag, så kan hon lika bra stanna kvar i magen under helgen. *ler* Den där jobbiga mensvärken får hemskt gärna också försvinna under helgen, sedan kan den gärna få komma tillbaka med full styrka och sätta igång förlossningen på måndag morgon.   

Jag kan inte fatta att om två dagar, på lördag, blir min (vår) lilla prins hela 3 år!!    Kan inte fatta att det redan gått 3 år sedan han låg i min mage. Det har i alla fall varit tre helt underbara år! Vårat liv tillsammans började tyvärr inte så bra, men sedan har det bara blivet bättre och bättre.   

Sättet han kom till världen på blev allt annat än hur vi hoppades, ville och trodde. Jag hade havandeskapsförgiftning som väl egentligen legat och spökat i bakgrunden enda sedan runt v.30-32 någon gång, men som bröt ut på allvar först under förlossningen. Blev inskriven ett par dagar innan bf. pga högt blodtryck och äggvita i urinet. Blev igångsatt på utsatt bf. datum, men det gick långsamt framåt, och på kvällen fick jag värkstoppande medecin för att jag skulle kunna sova och få nya krafter. På morgonen dagen efter satte dem igång mig igen. Det fortsatte gå långsamt framåt, men på kvällen började det hända lite mer. Fick tätare och starkare värkar. Eftersom att jag inte fick erbjudande om smärtstillande och vi litade på personalen och därför inte tänkte på att be om det själv (förens det redan var för sent), tog dem täta och starka värkarna rejält på mig och till slut hade jag inga krafter kvar. Det var även då som jag till slut fick flimmer för ögonen och ett kraftigt krampanfall. Så, det blev urakut snitt till slut, och jag minns väldigt lite av vad som sedan hände och även dagen efter har jag väldigt lite minnen ifrån.
Blev utskriven några dagar efter snittet, och så länge Fredrik också var hemma fungerade det helt ok, bortsett från amningen som aldrig riktigt fungerade. Men när Fredrik började jobba igen och jag plötsligt var ensam hemma med Milo, kom allt ifatt mig, och jag fick en förlossningsdepression som visade sig i form av att jag hade svårt för att hantera motgång och ilska, och var väldigt arg och ledsen större delarna av dagarna. Det var först när jag beslutade mig för att ge upp amningen helt, när Milo var 3 månader gammal, som allt började släppa, som jag klarade av att slappna av och började bli en gladare mamma. Efter det har det bara blivet bättre och bättre.

Man kan väl egentligen säga att hela det första året som mamma var rätt kaotiskt psykiskt sett.

Nu hoppas jag bara att allt ska gå mycket bättre denna gången.

Att vara mamma till Milo är det bästa som har hänt mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket Milo betyder för mig och hur mycket jag älskar honom. Jag hade kunnat gå igenom eld och vatten för honom.   Och snart ska han bli storebror och jag ska bli tvåbarns mamma.. 2012 kommer bli ett minst sagt spännande år!

Undrar om detta är sista veckan som 1 barns mamma? Ja, går allt som tänkt så bör jag ju inte vara 1 barns mamma så länge till iaf. *ler*   

Gårdagens besök på sjukhuset bjöd på en hel del väntan och nervositet. Skulle vara hos läkaren 13:30. 14:00 blev vi inkallade, och då visade det sig att det inte ens var samma läkare vi haft dem andra gångerna, utan en kvinnlig läkare som knappt visste varför vi skulle göra tillväxt ul och ännu mindre att vi även skulle göra blodflödeskontroll.. Kändes ju så där med en läkare som kommer in och ska undersöka en och så får man själv förklara varför man är där.. Hon gjorde inte ens blodflödeskontroll på mig som vi gjort dem andra gångerna, för att det behövdes inte tyckte hon.. Så hon gjorde bara tillväxtkontroll på lillan samt kollade flödet i navelsträngen. Allt var iaf bra med lillan och flödet i navelsträngen var normalt.

Efter att hon gjort ul'et frågade jag om hon kunde passa på att ta mitt blodtryck när jag ändå låg ner och tagit det lugnt ett tag. Hon svarar att "hon får be en kollega göra det för att hon redan är sen till nästa patient".. Tyckte inte hennes svar var helt proffisionellt, men ok, vet själv hur det är att ha många vårdtagare och vara sen, så jag ska väl inte säga så mycket om det egentligen. En bm kom iaf in och tog mitt blodtryck. Efter 20 min liggande vila (kände mig lugn och avslappnad under ul'et, så var inte stressad alls) låg mitt blodtryck på 140/75. Så normalt blodtryck, men samtidigt lite högt ändå, med tanke på att jag legat ner och tagit det lugnt i 20 min. Dem gånger mitt blodtryck legat på 135/65 har jag inte vilat något öht innan. Men, som Fredrik sa "Nu ska du inte måla fan på väggen".

Samma bm. som tog mitt tryck passade även på att kolla mitt urin, och för första gången under denna graviditet visade det på spår av äggvita. Det låg på 1+, så det är "bara" första tecknet på ev. fara för havandeskapsförgiftning, och så länge det är enda tecknet, så ska det inte vara någon fara, men "dem ville inte släppa mig nu", som hon sa. Jag frågade ju även om jag bör gå över tiden eller inte (frågade detta innan vi fick reda på att jag börjat läcka äggvita) eftersom att min bm på mvc ville veta det, och efter att vi fått veta att jag börjat läcka äggvita och efter att hon pratat med en annan läkare, sa hon att hon inte tycker att jag ska gå över tiden med för många dagar, och att jag skulle få en tid till överburenhetskontroll och hinnsvepning den 10:onde, om inget hänt innan dess. Jag försökte framföra till henne att graviditeten börjat ta på mitt psyke nu, så att jag helst inte vill behöva gå över tiden. På det svarade hon att "det förstod hon", men jag fick känslan av att hon inte riktigt lyssnade på vad jag egentligen sa. Jag (försökte) framförde det precis innan vi fått svaret på urinprovet.
Jag blev iaf supernervös när jag/vi fick reda på att jag börjat läcka äggvita. Det satte igång EN HEL DEL tankar och oro kan jag säga.   

Efter besöket med henne var det ytterligare en väntan på att "min" bm från KLARA gruppen skulle komma. Behövde först inte vänta så länge, men när hon kom hade vi fortfarande inte fått något svar från läkaren huruvida jag bör gå över tiden eller inte, så då sa hon att hon skulle gå och ta rapport från sina kollegor så länge och sedan komma tillbaka igen. Fick svaret från läkaren knappt 10 min efter att hon (bm'an) gått, och sedan fick vi nog vänta i ytterligare 20-25 min innan hon kom tillbaka från sin rapport..

Blev inte så långt samtal med henne igår. Vi pratade om vad vi kommit fram till med läkaren och hur vi kände det. Då berättade jag om hur jag mår och vad vi kommit fram till, samt att mina ben och fötter börjat svullna upp rätt bra. Hon började då prata om att "varför vänta tills på tisd med hinnsvepning? Jag är ju redo att föda, så bättre att komma in på lörd eller sönd och göra det då.". Sönd isf tyckte vi, eftersom att vi ju tänkt ha kalas för Milo på lörd. Det tyckte hon lät som en bra plan, så hon gick och pratade med läkaren för att få reda på hur hon tänkte med att vänta till tisd med hinnsvepningen, och om vi inte kunde göra det tidigare.
Några minuter senare kommer hon tillbaka och säger "jaha.. vad säger ni? Ska vi göra det?" Och såg jätteglad och positiv ut. Vi fattade först ingenting. Vad då "ska vi göra det? NU eller?!". Trodde ju tidigast sönd eftersom att vi pratat om det innan hon gick och pratade med läkaren. "Ja nu, om ni vill alltså". Sa hon då. Paffa och något chockade svarade vi båda två "ja varför inte.. Jag vill bara att det ska vara över så fort som möjligt nu". Så vi gick in på ett rum inne på förlossningen där jag fick gå på toaletten och sedan ta av mig byxor och trosor.

Undersökningen var INTE trevlig.. Det gjorde egentligen inte speciellt ont, men var väldigt obehagligt. Tyvärr var jag inte tillräckligt öppen för att det skulle gå att ta hål på hinnorna. Man måste tydligen vara öppen åtminstone 1cm för att det skulle gå. Vilket jag mao inte var igår. Men hon lyckades iaf komma tillräckligt långt in för att kunna reta livmodertappen rätt rejält, så även om hon inte lyckades ta hål på hinnorna, så lyckades hon reta tappen rätt bra. Detta kan innebära att allt från ingenting kan ha hänt, till att hon startat "förloppet" ordentligt sas. Så nu är det bara att vänta och se.

Efter hinnsvepningsförsöket åkte vi hem. 2h efter att vi kommit dit. Så som sagt.. Mycket väntan med tanke på att själva undersökningarna och samtalen inte tog så värst lång tid.. Skulle hämta Milo på dagis kl.16:00 Vi var verkligen där PRICK 16:00 kan jag säga...

Resten av em och kvällen kändes det som att magen och livmodern spännde till rätt bra, och i mellanåt fick jag en hel del kraftiga sammandragningar. Inga som gjorde speciellt ont eller var speciellt långa, men dem kändes kraftigare än mina tidigare sammandargningar har känts.
Somnade utan problem vid 22:30 tiden. Vid 01:30 väcktes vi av Milo, och då satte även min kropp igång skulle man kunna säga. Fick en ganska enorm "mensvärkskänsla" som kändes i hela livmoderstrakten och ländryggen, och fick en del onda sammandragningar. 02:40 hade jag fortfarande inte somnat om och värken o sd hade fortfarande inte gett med sig, så då tog jag 2 Alvedon. Sedan somnade jag någon gång mellan 03:30-04:00.

07:20 ringde klockan och då var jag INTE pigg kan jag säga.. Och mensvärken jag känt på natten kom tillbaka bara sekunder efter att jag vaknat. Hade sedan en ganska bra "mensvärk", men inga direkta sd, hela morgonen. Började släppa först nu för knappt en timme sedan. Har fortfarande en mensvärkskänsla som kommer och går, men den är ganska dov. Så vi får väl se vad som händer under dagen och kvällen. Jag hoppas att hon ska komma denna veckan, och gör hon inte det, hoppas jag att hon inte kommer på lörd när Milo fyller år åtminstone. Men innan torsd eller fred nästa vecka bör hon vara ute. Hinnsvepningen på tisd ska väl förhoppningsvis fungera, och gör den det så bör förlossningen sätta igång inom 48h. Så senast fred bör hon vara ute, om allt går som planerat. Håll tummarna! Kommer hon nästa fredag kommer fredagen den 13:onde inte vara något otursdatum/dag för oss längre..   

Besöket på sjukhuset gick bra idag. Lillan väger nu ca 3400 g. Jag har lite spår av äggvita nu, men blodtrycket fortfarande ok; 140/75. Dem tyckte helst inte att jag ska gå över tiden för mycket. Så dem gjorde ett försök till hinnsvepning idag. Gick ej, men hon lyckades reta tappen rätt bra iaf. Om inget hänt innan, ska jag dit på nytt hinnsvepningsförsök den 10:onde. Så den 10:onde, om hon nu inte kikat ut innan, blir en fullspikad dag skulle man kunna säga. Kl.10:00 ska jag till mvc på vanligt bm besök, sedan kl.13:00 ska jag (vi) till sjukhuset på ett nytt hinnsvepningsförsök. Kommer inte ha några problem att få den dagen att gå iaf..   

Dem tyckte som sagt inte att jag skulle gå över tiden allt för många dagar, och bm'an på KLARA gruppen sa att "dem minsann ska försöka få igång det ordentligt", så att det inte dröjer för lång tid innan hon kommer. Exakt vad hon menade med det vet jag väl egentligen inte. Alltså om hon med det menade att dem ska göra mer än ett hinnsvepningsförsök den 10:onde, och isf vad? Hur som helst så BÖR lillan vara hos oss inom 9-10 dagar. Känns overkligt på något vis. Gått från att inte veta öht vilken dag hon kommer kika ut, till att veta att, om allt går som tänkt, så bör hon vara här inom 9-10 dagar.. Försöket till hinnsvepningen idag kan ha gjort allt från ingenting, till att det startat hela förloppet.. Det vet man inte.. Så mao. skulle förlossningen i princip kunna sätta igång allt från om en timme till om några dagar.. Spännande!   

I morse vaknade jag strax innan 04:30 av dem första onda sammandragningarna (förvärkar?) denna graviditet. Jag riktigt kände hur livmodern drog ihop sig, och så gjorde det ont i hela ländryggen och ut i rumpan och ner i benen. Stundtals gjorde det riktigt ont, men det var ändå uthärdligt sas. Dem satt i runt ½-1½ min och kom tätt. Tittade aldrig på klockan, men det kändes iaf som att dem satt i ½-1½ min och att dem kom runt var annan-var femte minut ungefär. Mellan sd/värkarna smärtade det till på ett konstigt sätt som det inte gjort någon gång hittills under denna graviditeten ett par - tre gånger då och då. Inte mellan varje sd, men mellan var annan-var tredje kanske.

Dessa värkar satt i i nog mer än en timme. Vaknade av dem som sagt strax innan 04:30, och när Fredrik steg upp vid 05:30 hade jag fortfarande inte somnat om och kände fortfarande av dem onda sd. Vet inte när jag somnade eller när dem upphörde, för att när jag väl somnade om, så tom. drömde jag att jag hade onda sd.. Och jag vaknade till för en kort sekund ett par gånger innan jag somnade om ordentligt. Så till slut visste jag inte vad som var "dröm sammandragningar" och vad som var "vakna sd".

Klockan ringde 07:20 eftersom att jag skulle lämna Milo på dagis idag. Det var inte helt lätt att stiga upp kan jag säga. Dels för att jag ju somnat om efter att ha varit vaken med onda sd bara knappt två timmar innan klockan ringde, och dels för att Milo skämt bort oss dem här två senaste veckorna med att låta oss sova enda till 09:00/09:30 varje dag. Igår sov vi tom. till 10:15!! Minns inte när jag sov så länge sist. *ler*

Sedan jag steg upp har jag fått en hel del sd som gjort ont, men dem har bara suttit i i ett par sekunder och kommer långt ifrån regelbundet. Så just nu känns det inte som att det blir bebis idag iaf. Det kanske inte ens blir bebis denna veckan. Har ju hört om dem som gått med onda sd i flera (nåja, ett par, iaf.) veckor innan bebisen fötts.. Hoppas verkligen INTE att det blir så för mig!! Nej, jag skulle inte bli ledsen precis, om hon valt att kika ut under dagen idag eller imorgon. *ler*

Annars har hon varit ovanligt lugn dem 2-3 senaste dagarna. Hon sparkar och gymnastiserar fortfarande där inne, men inte alls lika mycket och aktivt som hon gjort tidigare under graviditeten. HOPPAS att det betyder att hon förbereder sig på att komma ut inom ett par-tre dagar. *ler* Men, det vet man aldrig.. Hon kommer ju precis när HON vill komma, inte när jag vill det. *ler*

Jaha.. Så var vi inne på ett nytt år igen. Nu ska man alltså vänja sig vid att säga och skriva 2012 ist för 2011. *ler*

Lillan lyssnade iaf på sina föräldrar och stannade inne i värmen till det nya året.    Men nu får hon hemskt gärna komma precis när som! Kanske inte på sin brors födelsedag, roligare för dem om dem får vars en födelsedag, men vilken annan dag som helst denna veckan som kommer och efter den 7:e, får hon gärna komma! Skulle föredra en dag denna veckan, orkar och vill verkligen inte gå över tiden! 9 dagar kvar till bf idag! Oroar mig för att gå över tiden också, med tanke på att hon som det ser ut nu är beräknad att väga 3,9 kg vid 40 fulla veckor. Skulle jag då gå över tiden så lär hon ju väga över 4 kg.. Och ja.. Jag själv är ju inte så stor, så bara tanken på att lilla jag ska föda ut en bebis på över 4 kg.. Uj..    Milo vägde ju över 4 kg (4,3kg), men han födde jag ju aldrig vaginalt, så jag har ju liksom ingen erfarenhet av att föda en så stor bebis vaginalt, och är därför orolig och nervös för om jag kommer klara det, eller om det kommer sluta med snitt pga att hon är för stor. Ska utan tvekan prata med förlossningsläkaren om detta när vi träffar han på tisd. Ja, min bm. på mvc ville ju att jag skulle fråga honom om jag enligt honom bör gå över tiden eller inte, men oavsett om hon bett mig fråga honom om det eller inte, hade jag frågat honom om det ändå. Kommer då även påpeka för honom hur nervös jag är över hur det skulle gå om hon väger över 4 kg, med tanke på hur liten jag själv är.

Ja detta med förlossningen ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga. Ena dagen ser jag fram emot förlossningen, även om jag vet hur ont det kommer göra och även om jag har i bakhuvudet hur det slutade sist, andra dagen är jag näst in till livrädd för förlossningen. Just pga att jag vet hur förbaskat ont det gör, och med tanke på hur det slutade sist. Så även pga dessa blandade känslor vore det skönt om det bara kunde ta och sätta igång snart, så att det är över snart och man slipper gå och tänka på och oroa sig över det längre. *ler*

Har haft mycket problem med "mensvärk" dem senaste dagarna. Har haft "mensvärk" i princip non-stop sedan i fredags. Det är inte många och långa stunder som jag inte haft "mensvärk", sedan i fredags. Styrkan i mensvärkskänslan har varierat väldigt mycket från bara en ganska dov och svag mensvärk, till en ganska ordentlig mensvärkskänsla som går ut i ryggen och ner i benen. Men dock så har jag känt av den som sagt i princip non-stop sedan i fredags. Ganska frustrerande då jag inte vet om det innebär att förlossningen kommer sätta igång inom ett par dagar, eller om jag kommer få stå ut med denna mensvärk i över en vecka.
Magen har sjunkit rätt bra dem 3-4 senaste dagarna, tom. så att Fredrik ser det. Annars brukar han inte märka sådant. Men det vet jag heller inte om det betyder något sas. Har känt mycket tryck neråt dem sista dagarna också, och har ont i underlivet. Ont i sidorna och ryggen och brösten ömmar rätt bra till och från. Nej nu får det väl ändå ta och sätta igång?! *ler smått*

Med Milo minns jag inget sådant här. Jo, minns att jag hade mycket mensvärkskänslor, men minns inte om det kom och gick eller om det som nu, satt i mer eller mindre konstant, och jag minns att jag hade rätt mycket tryck neråt. Men kan inte minnas att det tryckte på så mycket att det i jämna mellanrum känns som att det knakar till där nere? Men å andra sidan så blev jag ju igångsatt med honom, och han fixerade sig inte förens i v.39+0 Så det var ju rätt mycket som var annorlunda i slutet med honom. Och, sedan har det ju gått nästan 3 år sedan jag var gravid med honom, och bara det gör ju att man har hunnit glömma en del. 3 år som gått och den första tiden med honom var rätt kaotisk med amning som inte fungerade och förlossningsdepression. Inte så konstigt att man inte minns så mycket och känner sig som en förstagångsmamma trots att man inte är det.

Denna gången kan det bara bli bättre känns det som. Både förlossningen och den första tiden. Mycket sämre kan det inte bli iaf.

Årets sista dag idag då. Om 13h får lillan hemskt gärna kika ut...   

Jag har sedan igår haft en ganska ihärdig "mensvärkskänsla" som i mellanåt strålat ut mot ryggen och ner i benen. Igår satt den verkligen i HELA dagen med bara ett par korta uppehåll. Tror jag vaknade fyra gånger i natt och gick på toaletten, och varje gång gjorde mensvärkskänslan sig påmind. Vid 05:00 hade jag även huvudvärk.    Men sådan tur är lyckades jag somna om ändå även då.  Har mensvärkskänsla idag också, men den är ännu så länge inte lika jobbig som den var igår. Idag är den ännu så länge ganska dov. Hoppas inte att jag ska behöva gå omkring med denna mensvärkskänsla i flera dagar innan hon bestämmer sig för att kika ut. Med tanke på att jag har mycket problem med huvudvärk, mensvärkskänsla som i mellanåt strålar ut mot ryggen, och bröst som ömmar i jämna mellanrum, så HOPPAS jag att det är kroppen som förbereder sig och att hon kikar ut inom några dagar.

Det brukar ju vara så att när man planerat något, så brukar värkarna sätta igång. Så vi får väl helt enkelt se till att planera en hel massa nästa vecka.    Har iaf tänk fira Milos 3 års dag på lörd om en vecka, hans födelsedag är ju på en lördag, nästa lördag, denna gång, så då passar det ju utmärkt att fira hans dag på hans dag sas. *ler* Vi har i alla fall bestämt oss för att inte ha något stort barnkalas för honom detta (nästa) året. Iom. att det är så nära lilltjejens beräknade förlossning när han fyller år så vet man ju inte vilken dag hon väljer att kika ut. Hon kanske kommer denna (nästa) veckan, dvs innan Milos födelsedag, hon kanske kommer efter hans födelsedag. Oavsett när hon väljer att kika ut, så kommer framför allt JAG inte orka ha något stort barnkalas som dem flesta nog förstår. *ler* Och dessutom så skulle det vara så att hon väljer att kika ut på lördag när Milo fyller år och vi tänkt ha hans kalas, så får ju familjen reda på det rätt fort och okomplicerat sas, medan det hade varit väldigt många att ringa runt till och avboka, om vi skulle ha ett stort barnkalas. *ler* Så vi hoppas och tror att alla har förståelse för att vi inte kommer bjuda några kompisar till Milos kalas "detta" året.

Jaha.. Hur har jag annars upplevt året som varit då? Jag får nog säga att jag är ganska nöjd över året som varit. Lyckades gå ner drygt 7 kg och han känna mig "ganska smal" för första gången på riktigt länge. Innan jag sedan blev gravid.. hehe    Vi hade hoppats på ett vår eller sommarbarn denna gång, men efter nästan ett helt års försök, blev det till slut ytterligare ett vinterbarn med beräknat födelsedatum i januari precis som Milo. Jag är mest fertil i april månad helt enkelt...    Så from. april månad har resten av året mest bestått av graviditetskrämpor skulle man kunna säga. *ler* Är gladare än gladast över att vi lyckades bli gravida en andra gång, och det är en mycket efterlängtad graviditet och bebis, men denna graviditet har tyvärr INTE varit speciellt rolig, så därför har det tyvärr varit väldigt svårt att njuta över graviditeten så mycket som jag velat.    En extrem trötthet som kunnat ta kol på vem som helst avlöstes av ett ihärdigt och jobbigt illamående som avlöstes av en foglossning som bara blivet jobbigare och jobbigare för varje vecka. Tröttheten har väl egentligen aldrig släppt helt och hållet, utan har suttit i under hela graviditeten, men den har i alla fall inte varit lika extrem som den var de första veckorna. I princip det enda mysiga med denna graviditet är att lillan varit så aktiv och gett sig till känna riktigt mycket varje dag enda sedan v.17 Riktigt mysigt, men även ganska obehagligt i mellanåt.. *ler*
Ja som sagt.. Detta året har mest handlat om min graviditet, och den har som sagt varit ganska jobbig. Men, trots detta känner jag som sagt mig nöjd över året som varit.   

Mina förhoppningar inför 2012 är att amningen ska fungera bra med lillan, och att Milo ska tycka om sin syster. Hoppas även att jag ska lyckas bli av med alla kilon från graviditeten (12 kg i nuläget) samt resterande kilon som jag inte han bli av med innan jag blev gravid. Ser fram emot att bli rörligare och piggare helt enkelt. *ler* Och så ska det bli SÅÅ spännande att få träffa den lilla gymnasten och kickboxaren som gömt sig i magen i nästan 10 månader. *ler* Få se hur hon ser ut och få lära känna henne. Tror bestämt att 2012 kommer bli ett bra år!   

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!!