Senaste inläggen

Av Lina - 21 januari 2012 11:00

I måndags den 16 januari hade vi en tid till förlossningen/obstretiska mottagningen kl.09:00 Visste egentligen inte mycket alls om vad som skulle hända denna dag. Om jag bara skulle bli undersökt (igen) och sedan bli hemskickad med en planerad kejsarsnitts tid, eller vad som skulle hända. Lämnade Milo på dagis kl.08:00 och visste inte när jag skulle träffa han nästa gång. Samma dag eller någon dag senare? Så man kan säga att jag sa hej då till honom med lite blandade känslor.

Hade som sagt en tid kl.09:00, men kom inte in förens runt 09:30-10:00 någon gång. Dem tittade först på henne med ultraljud och allt såg bra ut med henne som alltid.    Sedan gick vi in i ett annat rum där dem undersökte mig för att se om jag börjat öppna mig något. Men som väntat vid detta laget hade det fortfarande inte hänt något. Jo, tappen hade börjat mjukna, men den hade inte öppnat sig något. Började prata om igångsättning och blev sedan skickad till ytterligare ett annat rum där jag fick sitta med CTG-kurva en stund. Efter att ha suttit där en stund fick vi sedan prata med läkaren igen och fick besked på att dem skulle sätta igång mig, men eftersom att jag inte hade börjat öppna mig ännu och pga mitt förra snitt, så skulle dem börja med en låg dos.

Vi fick först gå ner till cafeterian och äta lite lunch och meddela våra föräldrar om vad som hände. Åt lunch i lugn och ro och gick sedan upp igen och blev visade till ett rum där vi skulle vara under förlossningen. Rum nummer 15 med havsutsikt fick vi.    Vid 12:30 tror jag klockan var, startade igångsättningen. Fick igångsättningsgel och fick sedan ligga ner i en timme med CTG-kurva för att det inte skulle rinna ut och så att det skulle börja värka.
En knapp timme senare började värkarna sätta igång och kom ganska tätt. Men ännu gjorde dem inte speciellt ont, men visst kändes dem. Fick ut och gå en runda i korridorerna och när vi sedan kom tillbaka till rummet fick jag prova sitta på en pilatesboll. Satt på den och spelade kort på sängen till runt 15:40. Då körde Fredrik hem om för att äta och träffa Milo. Dem undersökte mig innan Fredrik körde för att se om det börjat hända något, men ännu hade det inte börjat hända något, så det blev planerat att nästa gel skulle sättas kl.18:00

Strax innan 18:00 kom dem in och undersökte mig igen, men ännu hade inget hänt. Där emot så satte undersökningen igång dem riktigt onda värkarna, så dem beslutade att vänta med att sätta ny gel. Fredrik kom tillbaka bara några minuter efter att dem undersökt mig, så han var sådan tur är på plats när dem onda värkarna satte igång. Dem gjorde riktigt ont och jag fick prova på lustgas. I början tyckte jag väl egentligen inte att den hjälpte så där jätte mycket, men det var bättre än inget alls sas. Sedan höjde dem gasen efterhand som jag vande mig vid den, och där med hjälpte den lite bättre också.

Vid 23:00 fick jag till slut ryggbedövning och vilken lättnad! Värkarna kom fortfarande tätt, men dem var hanterbara iaf och jag behövde ingen lustgas, kunde tom. ut och gå en runda i korridorerna igen.
När vi kommit tillbaka till rummet igen satte jag mig på pilatesbollen igen och vi spelade kort. Efter en stund kom dem in och undersökte mig, och har för mig att jag hade börjat öppna mig lite då, men inte mycket alls. 1-1½ cm kanske.

Resten av natten fortsatte värkarna komma tätt och gjorde riktigt ont. Tror att jag fick 4 påfyllningar av EDAN, men det var bara första och sista dosen som hjälpte mot smärtan, dem andra doserna gjorde bara att värkarna kom med lite längre mellanrum.

Vid 04:00 hade jag fortfarande bara öppnat mig 3 cm och jag var så trött både fysiskt och psykiskt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Bad då om att få bli snittad i stället, men blev nekade med anledningen att dem bara hade en förlossningsläkare inne, det var mitt i natten, och det var enligt dem inte "medecinskt givande" (eller vad dem nu använde för ordval). Så det var bara att bita ihop och fortsätta kämpa trots att jag hade täta värkar som gjorde riktigt ont och var riktigt trött. Det blev dock för mycket för Fredrik ett tag där som förmodligen fick "flashbacks" från hur förra förlossningen slutade och tyckte det var riktigt jobbigt att se mig ha så ont och vara så trött.   

Vid 07:00 den 17 jan kom morgonpersonalen och då började det äntligen dras i lite trådar kändes det som. Vid 08:00 fick vi prata med en annan förlossningsläkare (samma läkare som undersökt mig dem 2-3 sista gångerna innan igångsättningen) som tyckte att jag verkligen hade kämpat länge nog (var då FORTFARANDE bara öppen drygt 3 cm..), och sa att vi skulle få kejsarsnitt. Har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv! Ja, jag ville egentligen ha en vaginal förlossning, men efter att ha kämpat med värkar i över 15 h och på alla dessa timmar endast öppnat mig 3 cm, orkade jag inte ens tänka tanken på att få ännu ondare som man ju får vid riktiga krystvärkar. Och, det allra viktigaste hade ju hela tiden ändå varit att jag skulle få vara vaken och med, och att om det skulle bli kejsarsnitt skulle jag som sagt få vara vaken och med, och det skulle gå lugnt till sas. Och jag hade ju verkligen KÄMPAT!

Vid 10:20/10:30 blev jag äntligen nerrullad till operationssalen där jag först fick ligga ute i korridoren en stund innan dem körde in mig till operationssalen.
Narkosläkaren hette Fredrik roligt nog, en lugn och mycket trevlig läkare som såg ut att vara i 40 års åldern. När narkosen började värka mådde jag illa och spydde, men sedan släppte det och det kändes endast väldigt konstigt, att inte ha någon känsel från en bit ovanför midjan och ner. *ler*

När dem sedan började snitta mig så gjorde det absolut inte ont öht (som det ju inte ska göra i heller *ler*), men det kändes VÄLDIGT konstigt! Jag kände riktigt hur dem/hon "karvade" i mig och drog och hade sig, men hade som sagt inte ont och såg inget eftersom att dem hängt en skynke för. Efter vad som kändes som en halv evighet men som i själva verket nog inte tog mer än kanske 10 min eller något, hörde vi plötsligt det mest underbara ljud i hela världen.. Lilla Mira var äntligen ute och hon skrek direkt.    Jag har aldrig i hela mitt liv gråtigt riktiga glädjetårar, men när jag hörde hennes skrik kom glädjetårarna över mig och jag har aldrig känt ett större lyckorus i hela kroppen (dem delar av kroppen jag hade känsel i... haha   ). Min första fråga var sedan "ÄR det en flicka?" *ler*    Fick till svar att "det får ni själv kolla efter" och så höll dem upp henne för oss. Herre gud vilken bedårande och vacker "varelse"!    Sedan tog dem bort handduken och visade könet, och visst var det en flicka allt!   

Sedan tog dem med henne ut och Fredrik fick följa med för att klippa navelsträngen. Efter att Fredrik klippt navelsträngen och dem gjort alla undersökningar dem brukar göra på en nyfödd kom dem tillbaka in och Fredrik fick sitta bredvid mig med henne i sin famn så vi fick sitta och titta på och klappa henne medan dem sydde ihop mig.

Blev sedan när allt var klart upprullade till vårt rum vi haft på förlossningen, och jag fick ha henne i min famn på vägen upp. Där fick jag ganska så direkt prova ha henne på bröstet och amma henne för första gången, och det gick jättebra! Efter att jag legat och ammat henne och vi myst med henne en stund kom dem in igen och vägde och mätte henne, och vi fick den "berömda brickan" med härliga smörgåsar, "bubbelvatten", kaffe och juice. Och självklart; en flagga.   


Lillan var minsann inte så liten.. 4400 g (100 g mer än Milo) och 53 cm. Och helt perfekt så klart!   
Och detta är hur lillan kom till världen. Världens finaste tjej och två väldigt stolta och glada föräldrar!  

Av Lina - 15 januari 2012 10:19

Aldrig (inte på väldigt länge iaf) har jag längtat efter att en helg ska vara över fort så mycket som jag velat att denna helgen skulle vara det. Men nu är det äntligen söndag och denna helgen är nästan slut. Skönt! Steg upp strax efter 09:00, klockan har redan hunnit bli 10:30, och kl.14:00 ska jag på Tupperware party. Så denna dag ska väl förhoppningsvis vara över innan jag hunnit fundera så mycket. *ler* Skrämmande egentligen att man går och längtar ihjäl sig efter att dagen ska vara över.. *ler smått*   


Men som dem flesta vet så ska vi på (ytterligare) ett besök på förlossningen/obstretiska mottagningen, imorgon. Men, denna gång ska vi om allt går som tänkt, för "en gångs skull" inte gå därifrån utan svar och utan att någonting har hänt. Imorgon ska vi förhoppningsvis gå därfrån med ett datum om när hon är här hos oss. Har det inte hänt något SKA vi gå därifrån med ett datum och tid för planerat snitt, och har det börjat hända något ska vi antingen gå därifrån med en lyckad hinnsvepning bakom oss, eller så kommer vi stanna där och bli igångsatta (alt. gå därifrån med en tid för igångsättning). Jag kommer i alla fall stå på mig ordentligt imorgon. Jag tänker inte gå därifrån imorgon utan några godkända svar eller utan att någonting har hänt. Jag klarar inte av att gå därifrån ytterligare en gång utan att någonting har hänt. Det kändes som att jag höll på att bryta ihop när vi gick därifrån i fredags, så en gång till.. Nej det får minsann vara nog nu!


Håll tummarna för oss imorgon kl.09:00

Av Lina - 14 januari 2012 11:02

I natt fick en väninna till mig sin efterlängtade dotter. (stort GRATTIS till er!   ) Hon var beräknad en dag efter mig. Är SÅÅ glad för hennes skull, men samtidigt SÅ avis! Vill också ju!!!!  Man längtar inte mindre nu liksom.. *ler*   

Men förhoppningsvis har vi vår lilla sessa här hos oss senast på onsdag. Tror tyvärr inte att det kommer bli något planerat snitt redan på måndag. Enligt en vän som fick planerat snitt för inte så längesen så ska man både vara fastande och ha tvättat sig med en speciell sorts "svamp" innan snittet, och inget av detta fick vi info om igår. Men jag tänkte åka dit fastande på måndag ändå för säkerhets skull. Det kan ju vara så att dem var lite förvirrade o hade mycket att tänka på när vi var där igår, så att dem helt enkelt glömde bort att tala om för mig att jag skulle vara fastande på måndag fall i att det skulle bli snitt då. Det vet man ju inte, vet ju hur mycket dem har att göra och tänka på, framför allt på/inför helgerna när dem har mindre personal. Sedan att sådana "fel" inte ska få förekomma på ett sådant ställe egentligen, men dem är ju trots allt inte mer än människor. Så därför tänkte jag åka dit fastande för säkerhets skull, och ta med mig en smörgås eller drickyoghurt att äta/dricka där så fort jag får reda på att/om det inte blir något snitt samma dag.


Även om det känns bra att slutligen ha fattat ett beslut som vi båda känner att vi vill hålla fast i nu, så kan jag ändå inte låta bli att ha lite blandade känslor. Känns som att jag "bara ger upp", och det är en rätt tråkig känsla så här i slutet.    Men jag klarar inte av detta velandet och ovissheten längre. Det tar också väldigt mycket på krafterna och psyket. Att ena dagen känna att "nej jag SKA bita ihop och klara detta", och sedan nästa dag känna att "nej jag KLARAR INTE AV DETTA längre!! Måtte det bara ta slut snart!" Och så då inte veta när det kommer ske och inte veta vad man kommer få för besked på nästa besök på förlossningen/obststetriska mottagningen. Att gå därifrån varje gång med beskedet att det fortfarande inte hänt ett dyft och inget blivet gjort. Igår var tredje undersökningen som visade samma sak, att ingenting hade hänt, och jag var nära att bryta ihop där och då. Så därför fattade vi beslutet tillsammans att om det fortfarande inte har hänt något på måndag så ber vi om planerat snitt, för att jag klarar inte av detta velande och ovissheten längre, det tar för mycket på mina krafter. Och jag ska ju orka vara en bra mamma åt Milo, samt orka vara en bra mamma åt båda mina små sötnosar sedan när hon väl anlänt.
Och, jag klarar inte av att ha ont längre. Varje morgon numera har jag bara lust att somna om direkt och sedan sova bort hela dagen för att slippa ha ont. Kan knappt röra mig i sängen längre, för att det gör SÅ ont i hela bäckenet och fogarna.

Så ja, kanske "ger jag bara upp", "snubblar vid målsnöret", kanske är jag "svag" i vissas ögon som inte klarar av att vänta tills hon väljer att kika ut naturligt (nu tänker jag absolut inte på några speciella personer, utan på människor runt omkring en i ren allmänhet), men det accepterar jag. För att jag har verkligen inte haft en lätt graviditet denna gången, även om där är dem som haft en hundra gånger jobbigare graviditet än jag, så har denna graviditet varit väldigt jobbig och påfrestande för MIG. Så därför vet jag, även om jag själv fortfarande har lite blandade känslor, känslor som att jag "bara ger upp", att jag HAR kämpat länge nog nu! Så även om det var en vaginal förlossning jag ville ha egentligen, så känner jag mig ändå nöjd med vårt beslut. Det allra viktigaste för mig har ju trots allt hela tiden varit att jag skulle vara vaken och med hela tiden, och det kommer jag ju vara nu vid ett planerat snitt. Och, sedan vet man ju inte om det blir en vaginal förlossning trots allt. Kroppen sätter kanske igång av sig själv ikväll, i natt eller under dagen imorgon. Och blir det så så är det ingen som blir gladare än jag. Men har det då fortfarande inte hänt något tills på måndag, så känner jag mig väldigt nöjd med vårt beslut.

Av Lina - 13 januari 2012 14:38

Var på vad som känns som "femtioelfte" undersökningen på förlossningen idag. Idag fick vi komma in i tid, men inte för att träffa en läkare, utan först till en bm. som kände på magen och sedan satte en ctg kurva på mig. Sedan fick jag sitta där med ctg kurvan i en halvtimme ca, och efter runt 20 min kom hon in igen och tog mitt blodtryck. Låg som det gjort dem 3-4 sista veckorna på 140/80-85. Efter att jag suttit med ctg kurvan i ungefär en halvtimme fick jag gå o kissa i en mugg så dem kunde kolla mitt urin. Fortfarande inga spår av äggvita. Skönt!


Vid 12:00 tiden fick vi slutligen träffa läkaren som åter igen kunde konstantera att INGENTING hade hänt.. Tappen är alltså FORTFARANDE inte mogen öht. Kände mig SÅ besviken och frustrerad över att få höra att det fortfarande inte, tre dagar över tiden, hänt ett jäkla skit!    Vi bestämde iaf tillsammans med läkaren att vi ska komma tillbaka igen på måndag morgon för en ny bedöming, och har det fortfarande inte hänt något då, kommer vi planera för planerat snitt. Som vi förstod det kommer vi inte behöva begära planerat snitt på måndag, utan att om det fortfarande inte har hänt något då, så kommer vi få ett planerat snitt. (om vi vill) Det vi i så fall kommer planera på måndag är när snittet kommer ske. Som jag förstod dem så fick vi en tid direkt på morgonen (kl.09:00) för att ev. kunna få ett planerat snitt direkt samma dag. Kanske inte samma morgon, men samma dag. Hon tyckte att det var bra att vänta tills på månd så att vi har hela helgen på oss att prata om det och bestämma hur vi vill ha det, och även för att ge kroppen ytterligare ett par dagars chans att sätta igång själv. Plus att dem har mer personal inne på vardagarna än på helgerna.


När vi gick därifrån började jag nästan gråta av besvikelse och frustration över att åter igen få gå därifrån utan att något egentligen hänt. Fredrik frågade hur jag kände inför planerat snitt, och sa att han ju vet att jag egentligen vill ha en vaginal förlossning. Då sa jag som det var att jag just nu känner att jag ORKAR INTE mer nu! Jag orkar inte med fler undersökningar som inte ger något. Jag orkar inte hålla på och vela fram och tillbaka. Jag orkar inte med denna ovisshet längre. Jag orkar inte ha ont och vara trött längre. Nu får det vara nog, helt enkelt! Så vi bestämde tillsammans att om det fortfarande inte har hänt något på måndag, så kommer vi säga ifrån om planerat snitt.


Ja, jag vill egentligen ha en vaginal förlossning, men det allra viktigaste är ju trots allt, och har varit hela tiden, att jag är vaken och med hela tiden, och hur jag mår både innan och efter. Och som det känns nu så mår jag bara allt sämre och sämre, både psykiskt och fysiskt, ju längre det drar ut på tiden. Så from. nu vill jag inte ha fler råd och åsikter om vilket som är bäst; planerat snitt eller vaginal förlossning. För att nu är det slut på velandet. Nu har jag bestämt mig. Har inget hänt tills på måndag kommer det bli planerat snitt.

Av Lina - 12 januari 2012 10:09

Jahapp, så har man gått över tiden med två dagar nu då (eller ja, snart iaf. Dagen har ju precis börjat *ler*). Vet att två dagar inte är mycket jämfört med dem som gått över både en, två och nästan tre veckor. Men, hur synd jag än tyckte/er om dem och inte avundas dem öht, så hjälper ju inte det mig precis. (missförstå mig rätt) Vill bara att hon ska ut NUUU!!! Jag har (som alla vet) upplevt hela denna graviditeten som väldigt jobbig, både psykiskt och fysiskt, så detta "tålamod" som många säger åt mig att försöka ha, försvann ut genom dörren för lääängesen.   
Vill inte ha ont längre, vill inte vara trött längre (inte av denna anledning iaf *ler*), vill inte känna mig gnällig och tråkig längre, vill inte känna mig stor och klumpig längre, vill ha tillbaka min vanliga kropp, och givetvis vill jag träffa vår lilla gymnast NU!!

Imorgon är det dags för ytterligare ett besök på förlossningen. Känner mig som värsta stamkunden där efter att ha varit där var tredje vecka sedan v.28, och ännu oftare dem två sista veckorna. *ler smått*
Ska vara där kl.11:00 och det är jag väldigt glad för, så att jag slipper gå och våndas hela dagen imorgon. När vi pratade om tiden i tisdags, så pratade bm'an först något om kl.14:00, och då kände jag "neeej!! Klockan två??!!! Ska jag behöva gå och våndas hela dagen??!"    Men, sådan tur är hittade dem en tid till mig kl.11:00 Puh! Mycket bättre!    Nu hoppas jag bara att Milo inte ska vakna strax innan 07:00 som han gjort nu dem två sista dagarna, utan att han ska låta oss (Fredrik är ledig imorgon) sova till 08:00 åtminstone, så att förmiddagen går fort. *ler*

Känner mig väldigt nervös inför morgondagen. Inte för själva undersökningen i sig, även om den är väldigt obehaglig, utan för vad undersökningen ska visa. Är super nervös för att den ska visa att min tapp fortfarande inte mognat något öht. Och denna ovetskap om vad som kommer hända om tappen fortfarande inte är mogen. Vad händer då? Kommer dem skicka hem mig utan att någonting har hänt, precis som i tisdags, eller kommer dem skriva in mig och försöka sätta igång mig trots allt? Kommer dem erbjuda planerat snitt, och hur känner jag egentligen inför det?

Jag tog upp disskutionen med Fredrik igår, och hans första spontana svar var att "ja vad finns det för några val om du inte är mogen? Vi vet ju båda två att du vill föda vaginalt.." Men efter vidare disskutioner där jag bla. sa att "ja, jag vill ha en vaginal förlossning egentligen, och jag är rädd att jag kommer ångra mig om jag väljer planerat snitt, MEN, jag vet inte hur länge till jag klarar av och orkar vara gravid". Så kom vi fram till att vi avvaktar och ser vad undersökningen visar och vad dem erbjuder, men att vi kanske ska överväga att begära planerat snitt trots allt, om inget hänt imorgon. Så vi får helt enkelt se vad undersökningen visar imorgon, och vad dem kommer med för erbjudande sas. Är som sagt väldigt glad över att vi fick en så pass tidig tid imorgon, annars hade jag verkligen gått och våndats hela dagen imorgon.    Räcker att jag gör det idag. *ler smått* Nu hoppas jag bara att fredagen den 13:onde ska visa sig vara en turdag...

Eller ännu bättre.. Att förlossningen startar av sig själv under dagen eller natten idag, så kroppen själv kan bestämma åt mig innan morgondagen. *ler*

Av Lina - 11 januari 2012 12:02

Går i funderingarna på om vi ska begära planerat snitt om ingenting har hänt på fred. Men jag är SÅÅÅ himla kluven!! Jag VILL ju verkligen ha en vaginal förlossning denna gången! Men samtidigt vet jag inte hur mycket mitt psyke klarar av. Klarar jag av att gå över tiden med mer än en vecka om så skulle bli fallet? Min största fasa är att första tiden med lillan ska bli lika jobbig psykiskt som den var med sonen. Det är det absolut sista jag vill!! Vill att första tiden med lillan ska bli hundra gånger bättre än den första tiden med sonen var. Frågan är; om jag bestämmer mig för att härda ut och vänta tills förlossningen sätter igång naturligt, kommer första tiden med henne bli bättre eller sämre då? Likadant tvärtom; om jag, trots att jag vill ha en vaginal förlossning egentligen, beslutar mig för att begära planerat snitt, kommer första tiden bli bättre eller sämre då? What to do, what to do?! :-|

Av Lina - 11 januari 2012 07:48

Ja igår var en stor dag skulle man kunna säga, men inte så stor som jag hade hoppats.

Igår var det självaste Bf dagen, men ingen bebis ännu, och är alltså inne på övertid nu.   



Var först på Mvc på vanligt bm. besök. Det gick bra som vanligt. Undertrycket spökar fortfarande lite, men det är inte farligt högt ännu sas. Låg igår på 140/80. Sf måttet hade inte ändrats något sedan i torsdags när jag var där på en extrakoll, utan låg fortfarande på 36 cm. Och jag hade ingen äggvita i urinen.    Lillan var pigg som vanligt, och hennes hjärta slog på i 156 slag/minuten.   



På eftermiddagen kl.13:00 var det sedan dags för besöket på förlossningen. Och det enda positiva med det besöket var läkaren vi fick. En ganska ung kvinnlig läkare som var väldigt lugn, trevlig och förstående, och förklarade allt hon skulle göra både innan och under undersökningen. Hon sa att det är viktigt att kroppen är redo innan en eventuell igångsättning, men att det även är viktigt att det fungerar för oss som familj sas, också.
I alla fall så fick vi sitta och vänta i nästan en hel timme innan vi fick komma till henne. Skulle alltså vara där kl.13:00, men blev inte inkallade förens strax innan 14:00.   
Och undersökningen visade.. Ja man skulle kunna säga att det kändes som att vi suttit i väntrummet i en hel timme för INGENTING!    När vi gjorde hinnsvepningsförsöket för en vecka sedan kunde bm'an bara få in fingerblomman, dvs jag var inte öppen alls och hinnsvepningen lyckades inte. Och igår.. Samma sak! Läkaren kunde bara få in fingerblomman. Trots mycket sammandragningar varje dag under veckan som gått hade det alltså inte hänt någonting öht!    Det kändes verkligen som ett slag i magen. Jag var helt säker på att NÅGONTING hade hänt iaf. Jag trodde väl inte att det hänt så mycket egentligen, men NÅGONTING var jag säker på hade hänt. Typ att jag åtminstone öppnat mig så pass att det skulle gå att göra en svepning. Så att då få beskedet att det verkligen inte hade hänt någonting öht.. Ja jag kände mig nedslagen och väldigt besviken helt enkelt.   
Vi fick i alla fall en ny tid på fredag för en ny bedömning samt samtal om hur vi ska gå vidare. Dem vill helst inte sätta igång mig så länge livmodertappen inte är alls mogen pga att en igångsättning innan tappen är mogen kan göra så att värkarna kommer för tätt för fort, och detta kan stressa ärret från förra kejsarsnittet för mycket. Så förstod jag henne iaf. Så vi får väl se vad undersökningen visar på fred och vad vi/dem kommer fram till efter det. Känns som att vi under dessa dagarna innan fredag får börja fundera på ett eventuellt kejsarsnitt trots allt. Varken dem eller vi vill ju att jag ska gå över tiden med för många dagar, så har tappen då fortfarande inte mognat något på fred, så.. Ja då känns det som att planerat snitt förmodligen kommer vara ett av förslagen som kommer komma upp på fredag, och då gäller det ju att vi har tänkt igenom det tills dess.



Jag bestämde iaf mig för igår att from nu ska jag FÖRSÖKA att inte känna efter så mycket. Det känns som att jag bara lurar mig själv ändå. Ska försöka att bara vara och ta alla eventuella symptom och sammandragningar med en klackspark sas, dvs inte ta så allvarligt på dem och inte tolka in så mycket i dem. Försöka slappna av och ta dagen som den kommer helt enkelt. Tror att jag behöver det för att öht orka med dessa sista dagarna. Har därför bett alla genom facebook, och nu även här genom bloggen, att INTE fråga mig hur det känns och hur det går. Jag tror att det är lättare att inte känna efter så mycket om man inte får frågan då och då hur det går och känns. Jag vet och uppskattar att alla frågar av ren välvilja för att dem bryr sig och är intresserade (och nyfikna, antar jag *ler*), men varje gång någon frågar hur det känns och hur det går, så blir det ju per automatik att man känner efter hur det egentligen känns, och "vips" så har man plötsligt hur många symptom som helst och är säker på att förlossningen ska sätta igång vilken dag som helst. Tror man. Och då känns det som att man bara lurar sig själv och blir allt mer o mer besviken och less för varje dag som går utan att någonting egentligen har hänt.
Men jag lovar självklart att så fort någonting konkret händer så kommer jag uppdatera om läget både här och på facebook.   

Av Lina - 9 januari 2012 11:27

Imorgon är en stor dag. Efter månader av jobbig graviditet är äntligen den beräknade förlossningsdagen kommen!
Som det känns just nu kommer hon inte kika ut varken idag eller imorgon, men det känns ändå som en stor dag imorgon.   

Sedan att det just nu känns som att hon varken kommer kika ut idag eller imorgon vet man ju faktiskt aldrig. Det är ju faktiskt mycket möjligt att förlossningen helt plötsligt börjar sätta igång vilken minut som helst. Har ju haft mycket sammandragningar dem sista dagarna, och dem har börjat göra ont allt oftare. Även om sammandragningarna och det onda är allt för korta och osammanhängande för att sätta igång något på allvar sas, så är det ju ändå livmodern som övar sig.

Imorgon ska jag ju dessutom in och göra ett nytt hinnsvepningsförsök på förlossningen. Lyckas det denna gången bör hon vara här inom 48h. Är väldigt nervös inför morgondagen känner jag. Dels för att jag vet att undersökningen, ingreppet eller vad man kan kalla det, är sjukt obehagligt! Åtminstone var den retningen hon gjorde förra veckan väldigt obehaglig, och skulle hon då lyckas denna gången, kan jag inte tänka mig annat än att det kommer kännas ännu obehagligare.. Men, det kommer ju förhoppningsvis vara värt det!
Är även nervös för vad som kommer hända om det inte lyckas imorgon. Kommer dem skicka hem mig utan att något egentligen hänt, för att sedan göra ett nytt försök om någon dag, eller kommer dem skriva in mig och göra en igångsättning? Och om dem nu kommer sätta igång mig, kommer jag vara lika segstartad som jag var med Milo? Kommer igångsättningen riskera att starta en havandeskapsförgiftning, även om risken för havandeskapsförgiftning är just anledningen till att dem inte vill att jag ska gå över tiden för mycket?
Och om hinnsvepningen fungerar, hur lång tid och hur snabbt kommer det dröja innan förlossningen startar? Kommer kroppen sätta igång ordentligt så snabbt att jag inte kommer hinna tänka? Kommer Fredrik hinna komma hem från jobb om han inte är hemma när det sätter igång? På det viset hade det känts tryggast om dem skrev in mig redan imorgon. Ja, imorgon är en stor dag minst sagt!

Skapa flashcards