Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lina - 14 juli 2012 09:00



 

För en vecka sedan blev Milo 3,5 år gammal. Kan knappt fatta att det var 3,5 år sedan han låg i min mage!   För ett par dagar sedan satt jag och letade fram bilder att sätta in i hans "Mina första år" bok (bättre sent än aldrig, right?   ), det var bla en bild på när han låg i min mage, när han var nyfödd, när han började gå, och liknande bilder där skulle in. Det väckte en hel del minnen kan jag säga. *ler* Dem flesta var positiva inser jag nu så här i efterhand. Skriver att jag inser det nu i efterhand för att det första året med honom mådde jag inte alls bra psykiskt, så tyvärr njöt jag inte riktigt så mycket av hans första år som jag velat. Men när jag tittar på bilderna från hans första år, så gör jag inget annat än sitter och ler och minns endast dem positiva och glada stunderna, inte stunderna då jag grät, var ledsen, arg och frustrerad pga förlossningsdepressionen jag hade. Tur är väl kanske det, att man i efterhand kan minnas alla dem glada och mysiga stunderna, även om man så klart tyvärr även minns alla dem jobbiga stunderna allt för väl.

Milo har vuxit upp och blivet en liten kille som älskar att prata, klättra i traktorer, leka med lera, se på tv och att klättra på sina föräldrar.    Han har tyvärr även visat sig ha ett jäkla humör. Ja, detta visade han egentligen redan som liten bebis genom att bli riktigt arg nästan direkt, om han fick vara hungrig lite för länge (enligt honom *ler*), och när han blev arg så fick man se till att hålla fast honom ordentligt, för att när han blev arg så slängde han sig bakåt med huvudet så han hade trillat bakåt och slagit i huvudet om man inte höll honom. Detta beteende höll han på med tills han var över året. Nu visar han att han har humör genom att gallskrika, gråta och slåss o sparkas så fort han blir arg, vilket han vissa dagar kan bli för ingenting. Senast för ett par dagar sedan när jag sa åt honom att han inte fick ta en kölapp till en affär vi inte skulle in i. Har fått rådet att när han får sådana ilskna utbrott, att jag ska tala om för honom att och varför jag sa åt honom att han inte fick göra det,och att jag sedan ska ta han i famnen och hålla fast honom där utan att prata med honom, tills han lugnar ner sig. Detta för att visa att jag inte lämnar honom när han blir arg, att jag finns där för honom och hjälper honom att lugna ner sig. Efteråt brukar vi krama o pussa varandra och han får säga förlåt för att han gjorde något han inte fick o för att han slogs. Det brukar ta minst 10 min för han att lugna ner sig när han får sina utbrott. Nu när han fick sitt senaste utbrott då för ett par dagar sedan, tog det mer än 20 min, så mao i mer än 20 min satt han i min famn och skrek, sparkades och revs, vilket resulterade i sönderrivna händer och blåmärken på mina ben.    Det är jätte jobbigt att sitta med han i famnen när han får sådana utbrott, men jag måste säga att hans utbrott faktiskt minskat sedan vi började med denna metoden. Innan jag fick detta rådet brukade vi försöka förklara för honom varför han inte fick göra det och satte sedan honom i ett annat rum och gick ut så han fick lugna ner sig i ett annat rum och sedan komma in till oss igen när han lugnat ner sig. (sedan förklarade vi för honom igen så fort han lugnat ner sig) Men sedan vi ist börjat ta honom i vår famn och låter han ha sitt utbrott hos oss, så har hans utbrott börjat minska sakta men säkert. Han får fortfarande utbrott ibland flera gånger i veckan, men det känns ändå som att det sakta men säkert börjar gå åt rätt håll.

Imorgon ska vi lämna honom hos mina föräldrar där han ska vara i (nästan) en hel vecka. Känns som att detta kan vara väldigt välbehövligt för oss båda. *ler* Milo får odelad uppmärksamhet och blir underhållen nästan alla hans vakna timmar i en hel vecka, och jag får pusta ut och hämta nya krafter. *ler* Får känna hur det var att vara ett barns mamma igen, i en vecka. *ler* Att vara utan honom i nästan en hel vecka kommer kännas skönt, behövligt, konstigt, tråkigt och tomt på samma gång. *ler* Det kommer bli ett kärt återseende när vi hämtar hem honom igen i alla fall.      Hans humör får jag tyvärr erkänna att han har fått efter mig.    Tror det är därför jag har så svårt för att hantera hans humör. Han är allt för lik mig själv helt enkelt.


           

  Mira, lilla Mira. Snart inte så liten längre. På tisdag blir hon 6 månader. SEX MÅNADER!!!    Var det verkligen ett halvår sedan hon låg i min mage?! Svårt att fatta.. Jag måste säga att Mira är en väldigt lätt och snäll bebis. Det var dem 3 första månaderna som hon var lite jobbig, då hon var missnöjd väldigt ofta pga magknip. Men så fort hon "passerat 3 månaders gränsen" har hennes magknip försvunnit i princip helt, och hon har blivet en MYCKET lugnare och gladare bebis. Mycket sällan hon är arg och ledsen. Inte ens när hon är hungrig brukar hon bli arg. Enda gången hon är arg och ledsen är när hon är trött OCH hungrig. Ja och så klart om hon får vara hungrig för länge innan hon får mat, men man kan dra ut på att ge henne mat rätt länge innan hon blir arg. Så vidare hon inte är trött då alltså. *ler* Men så är det ju med alla, är man trött har man inte lika bra tålamod att vänta på saker. *ler*

Men annars är Mira en riktig liten solstråle som är väldigt lätt att ha att göra med.   

För några veckor sedan började jag ge henne smakportioner. Och man kan väl säga att det går sakta men säkert framåt, även om hon ännu inte vant sig vid smaken tillräckligt mycket för att kunna byta ut ett helt mål. Gröt och välling är det som går hem bäst ännu så länge. Välling kan jag nog snart ge henne en hel flaska, dvs byta ut ett helt mål mot välling. Igår åt hon ca 40 ml välling, och idag lite mer än 60 ml. Tror att hon nog kunnat äta mer än 60 ml om hon inte varit trött. Men just burkmat har hon ännu inte riktigt vant sig vid så pass mycket att hon tycker om det så mycket så hon kan få en hel portion.

Så snart kan jag börja dra ner på amningen. Detta ger lite blandade känslor. Det är ju verkligen supermysigt att amma och jag är så oerhört glad och tacksam över att det fungerar, och att det fungerat problemfritt så här länge. Men samtidigt ska det bli skönt att Fredrik (och andra) sakta men säkert också kan börja ge henne mat, så att det inte bara är jag som står för maten sas. Så att jag inte behöver känna mig lika låst vid henne, så att jag kan åka iväg i några timmar utan BÅDA barnen någon gång ibland. *ler* Men, jag kommer fortsätta delamma i åtminstone två månader till, om det fortsätter fungera efterhand som hon får mer välling o mat.

Till hösten ska jag börja gå på öppna förskolan med henne, och jag är säker på att hon kommer tycka att det är jättekul! Igår satte jag henne bredvid en liten kille i hennes ålder när jag var på "mammaträff", och som hon lyste upp! Hon pratade med honom, skrattade, "fäcktade" glatt med armarna och kände på honom. *ler*    Så är säker på att hon kommer uppskatta ett besök på öf väldigt mycket.   

Av Lina - 3 juli 2012 10:09

  Pott träning kan jag inte kalla det eftersom att Milo inte vill sitta på pottan. Han vill hellre sitta på toaletten. *ler* Dem gånger han är intresserad av det.



Jag har funderat allt mer och mer på hur vi ska få Milo blöjfri. Han är 3½ år gammal nu, och det hade varit bra och skönt om han kunde bli blöjfri snart känner vi. Men samtidigt vill vi inte tvinga fram det.




Vissa dagar är han jätteduktig på att kissa på toaletten, vissa dagar är det tom. så han själv kommer och säger att han vill kissa på toaletten. Han har tom. bajsat på toaletten en gång, något jag förstått det som brukar vara det som barn lär sig sist av någon anledning. Så han ÄR ju intresserad. Ibland. Men det är verkligen bara när han känner för det, mao långt ifrån regelbundet. Ibland kan han gå på toaletten 1-3 ggr/dagen 1-3 dagar i veckan, sedan kan det gå 1-3 veckor då han inte är intresserad alls, oavsett vad vi lockar med, sedan är han intresserad av det igen osv.



Ett av problemen är att han bryr sig inte för fem öre om/när blöjan är blöt. Varken om den är blöt av kiss eller om där är bajs i (fast bajsblöjor brukar han säga ifrån om rätt fort för det mesta, men vissa dagar får man bråka rätt bra med han för att kunna byta blöjan frivilligt på honom). Vi har sedan i torsdags provat Liberos "potty training pants" på honom, och jag har kännt på dem när han kissat i dem, och dem känns verkligen riktigt blöta och äckliga så fort han kissat i dem. Men det bekommer inte han alls. Och något som är lite märkligt, är att dem dagar han är intresserad av att gå på toaletten, är när han har blöja på sig. Men så fort vi tar av blöjan så han bara har kalsonger på sig, försvinner hans intresse helt för att vilja gå på toaletten. Vilket resulterar i en hel del nerkissade kalsonger. (vilket han heller inte bryr sig om något nämnvärt)



Vi har provat att ge han godis varje gång han kissat på toaletten, men det fungerade bara ett kort tag. Vi har tom. provat med att locka med att han ska få en racerbil han ett tag pratade om att han ville ha, så fort han börjat kissa (och bajsa) på toaletten ist för i blöjan, men det har heller inte fungerat. Och vi berömmer honom super mycket varje gång han kissat på toaletten, men detta hjälper heller inte något nämnvärt. (men det kommer vi självklart fortsätta med varje gång ändå)



Så fick jag ett tips av en väninna.

En dag i veckan ska jag ta med mig Milo till affären (typ Panduro eller liknande affär) där han själv ska få välja ett stort pappersark, pennor och klistermärken. (först tänkte jag bara köpa guldstjärnor, men sen kom jag på att det ju är roligare för han om han själv får välja) Sedan ska jag med pennorna rita fina rutor på pappret, och var 5:e ruta kommer jag fylla i så att han lätt förstår att för varje gång han kan sätta ett klistermärke i en sådan ruta, kommer han få en liten sak (typ en liten leksak eller något godis/kex). Dvs var 5:e gång han kissat (eller bajsat) på toaletten kommer han få något. Sedan efter ett tag ökar jag antalet rutor så att han bara får något var 10:onde gång osv tills han till slut förhoppningsvis är helt blöjfri. Kommer dock klargöra för han att han endast får sätta på ett klistermärke när han kissat (eller bajsat) i toaletten, så att han inte tror att det räcker med att sitta på toaletten. Då kommer han väl vilja sitta där hela dagarna "bara för att". haha   



Håll tummarna att detta ska fungera. Hade varit kanon om han kunde vara blöjfri åtminstone på dagarna innan sommaren är slut.

Av Lina - 29 juni 2012 08:26

 

Det är så roligt att följa Miras utveckling nu och att lära känna henne. Hon pratar jätte mycket, och hon har ett speciellt sätt att prata på när hon börjar bli hungrig och trött. Minns inte att jag kunde höra på Milos prat när han började bli hungrig när han var i Miras ålder. Har för mig att han oftast gick från att vara lite smågnällig till att börja skrika. Dvs han pratade inte när han började bli trött o hungrig, utan han mer gnällde. Så man visste ju att och när han var trött o hungrig ändå, men han visade det på ett helt annat sätt än Mira gör. Men Mira gnäller alltså inte, utan hon PRATAR på ett speciellt sätt när hon börjar bli trött o hungrig.    Mira gnäller och skriker ju också efter ett tag om hon inte får något att äta så klart, men hon är lite mer "tålmodig" än vad Milo var. *ler* Hon kan prata på sitt speciella sätt ett bra tag, innan det går över till gnäll o skrik. *ler* Kul att se vilka olikheter det är mellan dem.



Mira har även blivet väldigt intresserad av saker som är framför henne. För bara några veckor sedan brydde hon inte sig speciellt mycket om saker som var framför henne, men nu dem 3-4 sista veckorna eller hur längesen det nu kan ha varit som hon började med det, pillar hon på ALLT som hamnar framför henne. *ler* Kan alltså numera inte ens sitta och skicka sms eller liknande med mobilen, när jag har henne i famnen, för att då vill hon pilla på (och smaka på så klart   ) mobilen hela tiden. hihi    Hon kan även sitta och pilla med, smaka på och "slå" med sina skallror bredvid oss eller på en filt på golvet, ganska långa stunder åt gången. *ler* Så kul att se hur intresserad av sina leksaker hon blivet.   



Hon har även blivet jätteduktig på att sitta själv utan stöd. På bara ett par veckor har hon gått från att sitta väldigt osäkert och "vingligt" till att kunna sitta så bra att man vågar gå ifrån henne korta stunder när hon sitter själv. Hon trillar inte ens när hon blir så glad att hon "spritter" med armarna. *ler* Hon tappar så klart balansen en kort stund när hon "spritter" med armarna, men i dem flesta fallen hittar hon balansen direkt igen så att hon inte trillar.    Men, sedan sitter hon ju så klart inte helt 110% bra sas, utan hon tappar fortfarande balansen i mellan åt, framför allt då när hon "spritter" med armarna (hela hon spritter till hon hon blir glad över något *ler*). Så därför kan man ännu inte lämna henne sittandes själv på golvet allt för långa stunder och för långa sträckor sas. Framför allt kan man ännu inte låta henne sitta på ett golv utan en (tjock) filt under henne utan uppsikt. Sitter hon på en tjock filt är det ju inte lika farligt om hon skulle trilla. Även om hon så klart blir rädd o ledsen när hon gör det oavsett. *ler*

Hon älskar iaf att sitta på en filt på golvet o pilla med sina leksaker. Att ligga ner är inte lika roligt. *ler*



Igår vände hon sig från mage till rygg för första gången - två gånger!    Milo var 4,5 månader när han vände sig första gången, (Mira är drygt 5,5 månad nu) så när det gäller detta var Milo tidigare. *ler* (han var å andra sidan också lite rundare så han hade väl lite lättare att rulla runt.. hihi      ) Dock har hon inte velat göra det fler gånger sedan dess. Får lägga henne på magen idag igen när hon sovit klart sin fm. lur och se om hon vänder sig igen.



Vi har inte börjat med smakportioner på allvar ännu, men hon får lite mat på/från mitt finger varje gång vi äter något som är ok för henne också att äta sas, så att hon ändå får smaka på mat innan hon börjar med smakportioner på allvar. Lingonsylt är kanske inte helt oväntat, det hon hittills har verkat gilla bäst.    Har även börjat ge henne majskrokar och smörgåsrån. Det tog några gånger innan hon fick smak för det sas, men nu verkar hon gilla åtminstone majskrokar, ganska bra.   

Igår kokade jag hennes nappflaska, då jag så smått tänkte börja introducera vatten till henne. Hon äter fortfarande var annan - var tredje timme, vilket ju är ganska mycket när hon är över 5 månader, så jag misstänker att hon nog är mer törstig än hungrig egentligen vissa gånger. Visst fördelen med att hon äter så ofta är att hon inte äter så långa stunder åt gången, så amningarna går oftast ganska fort. Vilket är bra när man har en 3 åring vid sidan om som vill ha uppmärksamhet. *ler*

Smakportioner och välling tänkte jag inte börja med på allvar förens hon blivet 6 månader. Vill dra ut på amningen ett tag till känner jag. *ler*  Men när hon blir 6 månader ska hon (bebisar) ha åtminstone ett mål "riktig" mat om dagen enligt bvc, så då blir det ju per automatik att man drar ner på amningen. Men innan dess vill jag helamma så länge det går. Är därför lite "anti" mot att pumpa ut mjölk o ge henne från flaska nu innan hon fyllt 6 månader. Vill inte riskera att hon "får smak för flaskan" innan hon fyllt 6 månader. Efter att hon fyllt 6 månader är det ingen katastrof om hon börjar vägra bröstet för att hon fått smak för flaskan. Då har jag ändå fått helamma henne i ett halvår utan problem, och det är jag supernöjd över!   

Av Lina - 21 juni 2012 19:35

    

Idag var jag på 5 månaders kontroll med Mira. Hon hade ökat riktigt bra både i vikt och längd på en månad, denna gången. För en månad sedan vägde hon 6685 g och var 62,5 cm lång. Idag vägde hon 7660 g och var 65 cm lång. Hennes huvudomfång hade ökat 1½ cm och är nu 42,5 cm. Efter att vi vägt och mätt henne var det dags för dem hemska vaccinations sprutorna. Hon blev SÅ ledsen först när hon fick den ena, och sedan minst lika ledsen när hon fick den andra.    Gjorde SÅ ont i mammahjärtat när hon blev så ledsen.    Hon blev inte alls lika ledsen när hon fick 3 månaders vaccinationen. Men tror det är dels för att hon är lite äldre nu, och dels för att hon sovit o vaknat bara en stund innan, efter att bara ha sovit i knappt en kvart, och hon var lite småhungrig. Hade hon sovit lite längre och ätigt precis innan hade hon säkert tagit sprutorna åtminstone lite bättre.



När jag var där tog jag även upp problemen jag upplever att jag har med Milo. Något jag nog inte berättat för så många är att när Milo håller på och bråkar och klättrar på mig och drar i mig, så kommer alla dem känslor jag hade när jag hade förlossningsdepression, upp till ytan igen. Och detta skrämmer mig, då det är jobbiga och obehagliga känslor. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Och för att klara av att hantera Milos humör och bråk, måste jag först klara av att hantera mitt eget humör, mina egna känslor jag får när han håller på så. Och det känner jag att jag bara precis på gränsen klarar av. Jag började nästan gråta inför bvc "tanten" när jag berättade detta. Så hon tog givetvis mig på allvar direkt och föreslog att hon skulle skicka en remiss till deras psykolog, så att jag kan få prova på att gå dit och prata och se hur det känns.


Jag gick där när jag hade förlossningsdepressionen, men då upplevde jag inte att det hjälpte mig så mycket. Men jag tror att det kommer kännas bättre denna gången då jag nu drygt 3 år senare har lite mer perspektiv på det, hur jag mådde då. Och när jag hade förlossningsdepressionen tror jag att jag själv inte tog det riktigt på allvar. Inte så mycket som jag nog egentligen skulle ha gjort. För att jag mådde verkligen inte bra psykiskt då. Inte alls. Och det är som sagt exakt samma känslor jag hade då, som kommer upp till ytan igen allt mer och mer ju fler veckor som går som Milo trotsar och klättrar på o drar i mig känner jag. Att det gör det tror jag själv måste betyda att jag inte bearbetade känslorna så mycket som jag hade behövt, när jag hade dem första gången. Så därför känns det bra att få en remiss till att komma till psykologen igen.


Hon gav även mig en hel del bra råd om hur jag/vi ska hantera Milos humör som vi ska försöka med ett tag nu. Hon tyckte sedan inte att jag skulle ta tag i några projekt nu, som att försöka gå ner i vikt. Det tyckte hon att jag skulle vänta med tills det lugnat ner sig bättre här hemma med mina egna känslor och med Milo. Så Viktväktarna får vänta. Men ut och promenera och annan motion ska jag iaf försöka bättra mig med. Detta borde jag ju bli åtminstone lite piggare av.


Dagens Bvc gav väldigt mycket med andra ord. Nästa gång jag ska dit är på Miras 6 månaders dag den 17 juli, och då är det dags för läkarbesök.

Av Lina - 15 juni 2012 08:26

Jag hade bestämt mig för att gå med i viktväktarna igen när Mira blivet 6 månader. Mao runt den 17 juli. Sa detta till Fredrik och han tyckte det lät positivt, men han tyckte det var bättre att vänta till aug-sept. Han går ju på semester drygt två veckor senare, och då är det kanske inte så roligt och lätt att vara med i viktväktarna. Semester innebär ju en hel del campande och grillande. Varken lätt eller roligt att hålla på och räkna points och tänka på vad man äter då.. Och jag känner mig själv så pass väl att jag inte kommer vilja eller ha lust att hålla på och hålla koll på vad jag äter osv, när vi är iväg på semester. Då vill jag slappna av och inte behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Bättre isf att bli medlem på Fredriks första jobbdag efter semestern.



Men som Fredrik sa, vi har ju massa viktväktarrecept hemma, jag kan ju börja laga den sortens mat igen redan nu. Då blir det ju lite grand som att gå med i viktväktarna ändå, eftersom att det ju blir lite hälsosammare mat. Bra uppvärmning inför när jag sedan ska bli medlem på viktväktarna igen dessutom    Bara att jag inte tänker lika mycket på hur mycket jag äter och vad jag äter där i mellan sas. Så from. torsd (vi veckohandlar och gör veckomatlista varje torsd) nästa vecka kommer det endast vara viktväktarrecept på matlistan. Med undantag för helgerna då man ju gärna vill unna sig något lite extra.    Och börjar jag då gå ner i vikt tack vare detta, är jag säker på att motivationen för att börja träna och röra på mig mer, också kommer att komma tillbaka.    

Av Lina - 14 juni 2012 12:34

Det känns just nu som om jag är inne i en bubbla som jag behöver komma ut ur men inte orkar. Det går inte en dag som jag inte känner mig trött och allmänt hängig. Jag är trött på att känna mig så varje dag, men jag är också för trött för att orka ta tag i och göra något åt det. Jag vet att "botemedlet" heter "kost och motion", men jag har verkligen noll ork och motivation just nu. Har planer på att börja på viktväktarna igen då detta fungerade bra för mig när jag var med där precis innan jag blev gravid med Mira. Men detta kostar ju pengar, och så länge jag inte har motivation känns det som att slänga pengarna i havet att börja på vv nu.



Just nu är det enda jag vill när Milo är på dagis, är att mysa mysa mysa, med Mira när hon är vaken, och när hon sover är det enda jag vill att sitta framför tv'n eller datorn och ta det lugnt. Disk, tvätt och allt sådant tar jag tag i endast för att jag måste, för att det inte ska se ut som ett bombnedslag här hemma. När Milo kommer hem går all min energi åt till honom. Jag älskar Milo mer än ord kan beskriva, men just nu tar han verkligen all min energi. Han kräver uppmärksamhet precis H E L A tiden, och detta tar väldigt mycket på ens ork och tålamod. Om jag inte ska bli fullkomligt vansinnig och slita av allt mitt hår måste jag aktivt underhålla honom hela tiden. Underhåller jag inte honom aktivt så gör han allt han inte får göra, han springer omkring och skriker, han är elak mot djuren, han bokstavligen klättrar PÅ mig, han drar i mig, han blir arg för minsta lilla (mest när han är trött dock) osv. Ja, han tar väldigt mycket energi från mig minst sagt. Så där blir liksom ingen energi över till att ta tag i kosten och motionen just nu. Även om gudarna ska veta att jag hade behövt det. Inte för att jag är "super tjock", men jag HAR ju en del överviktskilon att brottas med, och framför allt så behöver jag det för att bli piggare om dagarna.



När jag ser andra gå ner i vikt, och man ser att dem blir smalare, snyggare och piggare, så tänker jag att "jag vill också gå ner i vikt och känna mig smalare, snyggare och piggare. Jag vill vara lika motiverad och duktig som dem". Så då tvingar jag iväg mig själv på en promenad, och tycker verkligen att det är jätteskönt. Men sedan kommer orkeslösheten ikapp mig igen. Frågan är liksom, ska man TVINGA iväg sig själv på träning och viktväktarmöten, eller ska man bara försöka ta det lugnt och låta motivationen komma av sig själv? För att den kommer ju komma tillbaka, det vet jag. Frågan är bara hur lång tid det tar och vad som krävs?

Av Lina - 12 juni 2012 10:21


Igår var jag med om dem absolut längsta och jobbiga fem minuterna i mitt liv.

Jag var hos mina föräldrar med barnen, och innan vi skulle gå till stan var jag tvungen att amma Mira och mamma skulle passa på att gå ut med hunden. Mamma frågade om Milo ville följa med, men det ville han inte, han ville vara i trädgården. Så mamma gick ut med hunden utan Milo (trodde jag), och jag ammade Mira. Ammade Mira i kanske 5 min innan jag gick ut för att kolla till Milo i trädgården. Har Mira i famnen och tar bara på mig pappas (allt för stora så klart) sandaler och går ut i trädgården. Det första jag ser är att porten ut mot gatan står öppen och trehjulingen står vid porten... Hjärtat började genast slå i 180 och jag sprang ut i trädgården och kallade på Milo. Ingen Milo. Så jag "slänger" Mira i vagnen, springer in och slänger av mig pappas sandaler eftersom att jag ju inser att jag inte kan springa speciellt fort med dem, och drar på mig mina egna skor, och springer sedan ut på "gatan" (med Mira i vagnen) och skriker efter Milo. Ser han ingenstans. Hör inte han. Innan jag springer åt vad jag hoppades var rätt håll (dvs samma håll som han sprungit åt), så får jag för mig att jag måste stänga porten fall i att om han trots allt var i trädgården men gömt sig. Rätt eller fel tänkt? Det tog ju några sekunder extra innan jag kunde springa o leta efter honom, så kanske var det fel? Hur hjärnan tänker o fungerar när man har panik vet man aldrig.


Springer och skriker panikslaget efter Milo och ber till gudarna att ingenting har hänt och att jag springer åt rätt håll. Springer mot parken där jag vet att mamma skulle gå med hunden, hoppades att han skulle ha sprungit dit och sett mamma och hakat på henne. När jag kommer in i parken ser jag rätt fort någon stå och gunga med ett barn på lekplatsen en bit in i parken. Tycker att det ser ut att vara mamma och ber än en gång till gudarna att det är min mamma och att det är Milo som är med henne, och springer dit. När jag närmar mig ser jag att det ÄR dem! Dem ser mig och ser förvånade ut att jag var där.


När dem kommer och möter mig så bryter jag ihop ordentligt och tårarna sprutar som aldrig förut. Ger Milo en stor och lång kram och tårarna går över till tårar av lättnad.


Mamma hade stått utanför och hojtat in att Milo ångrade sig och ville följa med trots allt innan dem gick, men det hade jag inte hört.


Jag har självklart förlåtigt min mamma för längesen, hon hade ju skriket in att Milo följde med, bara det att hon insåg/visste inte att jag inte hade hört det. Jag är bara glad att han var med henne och att allt var bra. Men herre gud vad rädd jag var!!    Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jo, en gång tidigare har jag faktiskt varit minst lika rädd å Milos vägnar..


Tror att han var runt 2 år, så för lite mer än ett år sedan. Jag satt på toaletten när jag hörde att han höll på med ytterdörren. Tänkte att "det är ingen fara, dörren är låst", så jag tog det lugnt. Plötsligt hör jag trafiken utanför.. Milo har lyckats öppna dörren!!! (dörren var av okänd anledning inte låst. Tror att det var för att jag hade sprungit ut och in med sopor tidigare, och glömt att låsa dörren igen efter sista rundan)  Har aldrig dragit upp mina byxor så fort. Sprang ut utan något på fötterna och hinner få tag i han när han är nästan en meter ut på vägen. Samtidigt som jag får tag på honom kommer det en bil från andra hållet. Vill inte veta vad som hade kunnat hända om jag kommit ut bara några sekunder senare och om den bilen kommit från andra hållet...     Min första reaktion var att jag blev jättearg och skällde på Milo, sedan kom tårarna och jag skakade i hela kroppen och kramade Milo hårt hårt. Usch! Ryser bara vid minnet av den dagen!   



Sådana här händelser får en att inse hur himla SNABBT ens liv kan förändras och hur mycket man älskar sina barn.  

Av Lina - 31 maj 2012 14:31

Nu vet jag varför jag inte riktigt kan släppa tanken på en ev. trea, trots att jag vet med mig själv att jag förmodligen inte skulle ORKA med en trea.. Eftersom att jag tyvärr mådde väldigt dåligt psykiskt hela det första året med sonen kunde jag inte njuta så mkt av spädbarnstiden med honom. Kanske är det därför jag har svårt för att släppa tanken på en ev. trea, för att jag fick inte njuta med sonen på det viset jag nu njuter av Mira. Så på något vis känns det som att jag bara fått njuta av spädbarnstiden EN gång, denna gången... Att jag inte tänkt på det innan..... Inte konstigt egentligen att jag har så svårt för att släppa tanken på en trea helt. Jag har två barn, men har bara kunnat njuta av spädbarnstiden till fullo EN gång..



Trots detta tror jag inte att det blir någon trea faktiskt. För min del finns det för många nackdelar med att skaffa ett tredje barn, och för få fördelar för att motivera det. Skulle jag rada upp för och nack-delar hade listan sett ut så här


FÖRDELAR
* Att få uppleva spädbarnstiden en gång till
* Det är mysigt och underbart med små spädisar

Ja.. Jag kan faktiskt inte komma på fler fördelar i skrivande stund, och dem enda fördelar jag i skrivande stund kommer på är ju faktiskt bara rent känslomässiga själ.. Inte för att man ska ta så lätt på det alltid men..

Nackdelar då?


NACKDELAR
* Behöva gå igenom hela cirkusen för att för det första BLI gravid. Bara denna tid var väldigt jobbig för mig båda dem två första gångerna.
* Att vara gravid. Första graviditeten var jobbig, andra ännu jobbigare, hur jobbig lär då inte den tredje bli?

* Jag fick förlossningsdepression med Milo. Tänk om jag får det igen? Kommer jag klara av då att ta hand om tre barn, samtidigt som jag mår dåligt psykiskt?
* Jag upplever trotsen Milo är inne i nu och som Mira med säkerhet också lär komma i efterhand som VÄLDIGT jobbig. Skulle jag verkligen orka med detta med ett tredje barn?


Sedan är det mkt rent praktiskt och ekonomiskt:


* Tre barn kräver större bil = ännu en dyr kostnad

* Vi har inte fler barnrum, vilket skulle innebära att vi fått börja bygga och renovera igen = dyrt och vart ska vi ha det rummet?
* Det är inte alltid lätt att skaffa barnvakt till två barn. Lär bli ännu svårare med tre = ensamtid för mig och Fredrik när?!?!



Ja.. När jag sitter här och skriver ner detta så känner jag mer o mer att det nog är rätt beslut trots allt att inte skaffa fler barn. Känns även skönt att ha kommit på varför jag har så svårt att släppa tanken på en trea - lättare att bearbeta det och gå vidare

Skapa flashcards