Fick mitt nya schema hemskickat till mig igår. Och det blev långt ifrån så som jag hade trott kan jag säga.. Mest kvällar och i princip bara 07:00-15:30 och 07:00-16:00 tider....

Dagturerna och hur dem lagt upp mitt schema i övrigt är jag nöjd med även om 7-16 är långa dagar. Tack vare detta blir det ist fler lediga dagar i veckan, och det är ju alltid skönt. Är även nöjd med att jag alltid jobbar dag på helgerna, aldrig kväll. Så även när jag jobbar har jag kvällarna fria på helgerna, och det är ju inte fel. I princip det enda jag inte alls är nöjd över är just detta att jag fått så många kvällsturer. Har fått hela TIO kvällar på 4 v.. Det känner jag är ALLT för mycket! Men jag har pratat med chefen och frågat om man inte kan ordna så vi kan byta bort två av mina kvällar åtminstone, till dagturer. Hade detta gått hade jag varit supernöjd med mitt schema.

Om man ska försöka se det positivt med att jag har många kvällsturer (har bara 3 dagsturer mitt i veckan, varav den ena är till 13:30 ist för 15:30. Dem andra 4 dagsturerna är på helgerna) mitt i veckan, så är det ju att barnen inte behöver vara på dagis så många timmar om dagen och att man inte behöver asa upp dem innan tuppen så många dagar i veckan. Så för barnens skull är det väl egentligen bra med mycket kvällsturer mitt i veckan. MEN. Det innebär även att jag inte kommer träffa dem så mycket dessa dagar. För att dem ska komma upp i sina timmar på dagis så kommer det förmodligen bli att jag kommer lämna dem på dagis strax efter lunch, och sedan sover dem ju när jag kommer hem. Nackdelen med mycket kväll är ju även att jag inte kommer träffa Fredrik så mycket i veckorna, och vi kommer inte kunna äta middag/kvällsmat tillsammans hela familjen mitt i veckan. Det blir inte så mycket familjeliv i veckorna helt enkelt. Framför allt blir det ju väldigt lite jag kommer träffa Fredrik. Som sagt.. Jag sover ju när han kör till jobb, när jag kör till jobb är han fortfarande kvar på sitt jobb, och när jag kommer hem sover han... Och, sedan är jag mycket piggare mitt på dagen än på kvällarna.

Och sedan vet jag ju att kväll betyder OB-tillägg, men pengar är inte allt kan jag tycka, familjen är ju trots allt viktigast även om jobbet självklart också är väldigt viktigt.

Men som sagt,i övrigt är jag väldigt nöjd med mitt schema, att vara ledig mycket i veckorna och att aldrig jobba kväll på helgerna. Kan jag bara få bytt bort två av kvällsturerna till dagturer har jag absolut INGET att klaga på, då är jag hur nöjd som helst. *ler*   Skulle jag sen inte få bytt bort ett par kvällsturer som jag verkligen skulle vilja, så kommer vi ju få det att fungera ändå givetvis, och jag/vi kommer vänja oss vid att ha det så. Men som sagt, jag skulle verkligen önska och vilja att dem kan byta bort två kvällsturer åtminstone,till dagturer.

På tal om annat så fortsätter vågen gå neråt.    Efter en vecka i Sälen med visserligen mycket o bra träning, men med MYCKET onyttigheter i både mat och dryckesväg, och efter att jag inte riktigt kommit igång varken med träning eller points räknande denna veckan, så hade jag förväntat mig plus på vågen idag. Döm om min förvåning när vågen visade MINUS 0,6 kg!!!    Visserligen på två veckor, så det är bara typ -0,3 kg i veckan (mitt mål är att gå ner åtminstone ett halv kilo, 0,5, i veckan). Men med tanke på att jag förväntat mig ett plus på vågen, är -0,6 väldigt välkommet och överraskande. Är väldigt nöjd minst sagt.    Har sedan starten den 5 januari gått ner totalt 2,4 kg. HELT ok!!    Lyckas jag gå ner 0,6 kg (eller mer, givetvis) nästa vecka kommer jag få min första guldstjärna på viktväktarna nästa lörd.    (man får en guldstjärna för var 3:e kilo man gått ner) Det siktar jag på!    

Jag kan inte riktigt fatta att det idag är endast 2 månader kvar av min mammaledighet.    Om två månader blir det tidiga och halvstressiga morgnar igen och inte hälften så mycket mys o gos med goungarna längre.    Känns minst sagt vemodigt. Blandade känslor är bara förnamnet.

På ett vis ska det bli riktigt roligt o skönt att börja jobba igen. Efter att ha gått hemma i 1½ år ska det bli rätt skönt att börja jobba igen och komma in i lite mer normala och bra rutiner igen. Ska bli roligt att träffa alla sina arbetskamrater och brukare igen. Det är inte utan att man känt sig lite utanför gemenskapen på jobb nu när man inte jobbat; läser på Fb då o då inlägg från mina arbetskamrater och får intrycket av att dem är väldigt nära varandra. Saknar detta. Vill känna gemenskapen på jobb igen. Så på detta vis ser jag fram emot och längtar efter att komma tillbaka till jobb.

Ska försöka ta mig in till jobb en dag nästa vecka, hälsa på arbetskamraterna samt förhoppningsvis då få mitt nya schema. Tror att det hunnit ändras både en och två gånger sedan jag gick hem. *ler* Ser fram emot att få se mitt nya schema med skräckblandad förtjusning. *ler* Ska bli spännande att se vad jag fått för sorts turer, men är samtidigt väldigt nervös över att jag kanske inte blir alls nöjd med min "rad".    För ett tag sedan fick jag lämna in önskemål om jag vill jobba mest dag turer eller kvälls turer. Valde då att jobba mest dag turer. För att även om det är jobbigt med tidiga morgnar (att stiga upp strax efter 05:00) och det är stressigare på jobb på dagarna än på kvällarna (oftast, ibland är det dock tvärtom), så är det ändå väldigt skönt att vara hemma på kvällarna. Dem dagar jag jobbar kväll träffar jag ju inte Fredrik alls (jag sover när han kör till jobb, när jag kör till jobb är han fortfarande kvar på jobb, och när jag kommer hem sover han), och det blir inte många timmar jag får träffa barnen. Tycker dessutom att det är så där lagom kul att inte vara hemma förens 23:30/23:40 när jag jobbar kväll. Så därför föredrar jag att jobba morgon/dag. Känner mig mycket piggare och gladare på dagarna när det är ljust ute. Så jag hoppas att jag fått mest dagturer som jag lämnade in önskemål om. Men någon kväll då och då vill jag gärna ha, både för variationens skull och för att kunna sova lite längre någon dag iaf. *ler* Hoppas heller inte att jag fått för många 7-16 turer. Dem dagarna är rätt långa, och innebär framför allt väldigt långa dagar på dagis för barnen (06:15-16:30). Men, jag jobbar ju "bara" 85%, så jag BORDE inte få så många 7-16 turer. Tror jag hade 2 st sådana turer på 4 v på mitt gamla schema, och det var helt ok. Aja, jag får se helt enkelt. Skulle jag vara väldigt missnöjd med min rad går det säkert att lösa på något sätt så att det blir åtminstone lite bättre. *ler*

Men, samtidigt som jag ser fram emot det och tycker att det ska bli både roligt och skönt att börja jobba igen, så känns det, nog ganska naturligt och vanligt, trist och jobbigt. Trist att inte kunna mysa alls lika mycket som jag nu är van vid, med både Mira och Milo. Trist att inte kunna göra vad man vill om dagarna, som tex att kunna spontant åka till Väla och shoppa och fika, att inte spontant kunna köra ner till Trelleborg och mysa med mammsen över dagen. Även om man har en hel del att göra även när man är mammaledig, så ska det ju erkännas att det är väldigt bekvämt och skönt att gå hemma utan några direkta fasta rutiner. *ler* Att kunna bestämma själv att "idag struntar jag i att städa och tvätta, idag sitter jag bara vid datorn samt myser o leker med Mira och Milo". Det jobbiga med att börja jobba igen är ju just detta med tidiga o halvstressiga morgnar. Och visst, detta hade jag ju sluppit om jag bara/mest jobbat kväll. Men som sagt, jag föredrar ändå att kunna vara hemma på kvällarna, och även om det är jobbigt att stiga upp innan tuppen ens börjat sträcka på sig, så går den värsta tröttheten över i princip så fort man satt sig på cykeln och kommit iväg till dagens första brukare. *ler*

I det stora hela kan man nog säga att jag ser fram emot börja jobba igen mer än vad jag tycker det är tråkigt. *ler* Det allra tråkigaste är nog egentligen känslan av att Mira inte längre är min lilla bebis.. Helt plötsligt är hon stora tjejen som ska gå på dagis hela dagarna tillsammans med sin storebror.. Hur gick detta till??    Jag har verkligen försökt njuta av tiden hemma och av henne så mycket jag bara kunnat, och jag kommer självklart försöka se till att njuta riktigt ordentligt nu den sista tiden. Men, oavsett hur mycket man njuter, så har man barn går tiden fruktansvärt fort! Rätt vad det är så är dem inte så små längre..

Igårkväll kom vi hem efter en helt underbar vecka i Sälen (Lindvallen). Resan hem var väldigt dryg. Inte bara för att man ville hem, utan för att vädret var riktigt tråkigt att köra (och åka) i. Det snöade väldigt mycket och sikten var urkass. Vägen upp kändes betydligt bättre. Vädret var bättre och det kändes allmänt som att det gick fortare. Båda barnen måste jag säga skötte sig över förväntan i bilen åt båda hållen. Mira var lite tråkig till och från när hon var trött, framför allt på hemvägen, men i det stora hela skötte även hon sig väldigt bra.   

Vi kom upp vid 14:30 tiden (körde hemifrån vid 03:00) på söndagen den 20:onde. Första dagen hände väl egentligen inte så värst mycket. Vi hämtade ut vår skidutrustning, packade upp, och lagade mat. På kvällen umgicks vi med Jeanette o Andreas o deras barn. Vi åkte upp med Jeanette o Andreas och ett rätt stort gäng med släkt o vänner till dem, men det var mest Jeanette o Andreas vi umgicks med när vi var där.

Andra dagen, måndagen, var det först dags för min första skidlektion. Min första känsla när jag ställde mig på skidorna var "jisses, vad har jag gett mig in på?? Hur ska jag klara detta?"    Kände mig väldigt nervös och osäker mao. Men, det gick bättre än jag trodde redan första lektionen, och jag upptäckte rätt fort att "detta är ju faktiskt roligt!"    Redan första dagen var det två saker som gick i sönder.. Dock ej i backen.. Och ja, det var bara en sak som gick i sönder, den andra gick bara i strejk..   

Jag kunde inte ha på mina glasögon när jag åkte, för att dem immade igen hela tiden. Så jag gav dem till Fredrik som stod och tittade på. Han hade först (som jag förstått det) haft glasögonen liggandes ute, på ett bord som stod där, och sedan hade han lagt dem i sin ficka. När han sedan tog upp dem ur fickan igen när jag skulle ha tillbaka dem, gick dem mitt av.. Tålde inte kylan uppenbarligen..    (plastaskit...)

Och så var det min Iphone.. Den började helt plötsligt strejka när Fredrik stod och filmade mig när jag åkte upp i backen med liften första gången, och efter det fungerade den inte mer på resten av veckan.. Behövdes en omstart via datorn, och ja.. Den hade ju inte vi med oss..  Det roliga är att Fredriks Iphone (jobbmobil) var det aldrig några problem med...   (inte Jeanettes i heller..)

Vid två var det dags för Milos första skidlektion. Första dagen tyckte han nog det var rätt roligt, var med i hela 45 min. Det var typ nästan 30 min längre än jag hade förväntat mig att han skulle vara med.. haha    (han har inget tålamod och tål inte motgångar så bra) Men sedan dem andra dagarna ville han inte alls. Var väl kanske med på totalt 2-2,5 lektion av 5. Hoppas och tror dock att det kommer gå bättre nästa år. Dels är han ju ett år äldre då, och dels så lyckades vi få han att tycka det var roligt att åka (tillsammans med Fredrik) den sista 1-1½ dagen innan vi åkte hem.   

För mig vill jag säga att det gick bättre och bättre för varje dag både på skidskolan och när jag åkte utanför lektionstid sas. Det var bara första dagen som jag dem två första åken efter lektionstid fick total blackout när det gällde hur man skulle bromsa (eller "ploga" som det heter), vilket resulterade i att jag trillade ett par gånger.    Men annars gick det bara bättre o bättre, och jag tyckte det var roligare o roligare, och jag vågade mig allt högre upp i backarna för varje dag.    Jag kände mig allt säkrare och säkrare i pjäxorna och på skidorna för varje dag. Sista dagen i backarna (i lördags) lyckades tom. Fredrik få med mig enda upp på toppen på den backen vi åkte på. (inte helt frivilligt dock ska erkännas)  Och det var HÖGT upp kan jag säga! Och jag gjorde bara det en gång. Den första hälften (knappt) av backen, dvs högst upp där jag aldrig varit och där det, så klart, var (kändes iaf) brantare än jag åkt tidigare, var jag väldigt rädd ska erkännas. Och detta resulterade i att jag trillade två gånger och slog mig rätt rejält. Är väldigt glad över att jag hade hjälm på mig kan jag säga, för att annars hade jag förmodligen tuppat av vid första fallet, då jag slog i bakhuvudet rätt rejält i backen.    Men, ner kom jag iaf, något "ledbruten", men med hela ben. *ler*

Slutresultat av veckan i Sälen; det var S K I T R O L I G T att åka skidor!! (tyckte vi båda)    Behöver jag säga att vi båda två redan ser fram emot nästa års skidsemester, och att vi nu bara går o väntar på att dem ska släppa "bokningstillfällena" för januari nästa år, så vi kan boka en vecka där redan nu?   

Sälen 2014 - ses då!

MIRA 1 ÅR!!

Vid denna tiden för ett år sedan var vi på väg upp från operations salen till vårt rum på BB, med en alldeles nykläckt liten Mira. Mira kom till världen med "halv planerat snitt" skulle man väl kunna säga. *ler* Klockan 10:41 den 17 januari 2012, 10 dagar efter storebror Milos 3 års dag, kom hon till världen.   

Jag blev igångsatt runt middagstid den 16 januari, men trots täta och bra värkar hände inte mycket mer än att jag blev tröttare o tröttare. Vi hade blivet lovade ett kejsarsnitt om vi kände att vi (jag) inte orkade och klarade av mer, pga min förra förlossning som ju slutade i akut kejsarsnitt som jag inte minns något av. Efter mer än 20 h med värkar och jag fortfarande bara öppnat mig drygt 3 cm sa vi stopp. Jag orkade inte mer och känslan av att något inte riktigt var som det skulle blev för oss allt större och större. Så det slutade i kejsarsnitt,och denna gången kunde jag vara vaken och med.   

Att vara vaken när dem gjorde snittet är absolut inget jag ångrar och jag skulle gjort det igen utan problem. Men det kändes väldigt otäckt ska jag erkänna. *ler* Bara vetskapen att man är vaken när dem bokstavligen skär upp buken på en med en väldigt vass kniv (eller vad för redskap dem nu använder) är rätt skrämmande.. Men, just detta tänkte jag inte på så mycket just då. Sådan tur är. *ler* Klart jag tänkte på det, men det var så mycket annat runt omkring, man var trött och ville bara att det skulle vara över osv, så därför var det inget som gjorde att jag var rädd när jag låg där. Och, det gjorde ju inte ont. Man kände hur dem drog o "karvade" i buken, så visst kändes det obehagligt och framför allt konstigt. Men det gjorde absolut inte ont som sagt. Så det var inte så farligt även om det som sagt så klart kändes konstigt o obehagligt. *ler*  Och, i efterhand är vi väldigt glada över och gjorde vi rätt i att vi sa stopp till det värkstimulerande droppet dem ville ge till mig bara några timmar tidigare, för att när dem tog ut henne upptäckte dem att min livmodervägg var så pass tunn att dem behövde inte använda kniv för att komma in i den, utan kunde bända isär den med fingrarna. Vilket betyder att min livmodervägg aldrig hade klarat av krystvärkarna, och förlossningen hade med största sannolikhet slutat på i princip samma sätt som första gjorde; i akut kejsarsnitt med troligtvis för mig väldigt få eller inget minne alls; pga att livmodern skulle ha brustigt.    Men, nu slutade det ju bra och jag fick se världens finaste "lilla" flicka direkt dem fått ut henne.   

Och nu har det alltså gått ett helt år sedan dess. Ofattbart.

Mira har visat sig vara en väldigt glad och framåt liten tjej. Tog sina första steg strax innan hon blev 10 månader, och nu går hon själv i princip helt. Hon är fortfarande lite osäker och man kan väl inte säga att hon kan gå själv till 100%, men hon går allt mer o kryper allt mer sällan. Sträckorna hon klarar av att gå utan att tappa balansen blir allt större för varje dag.

Hon sover fortfarande två gånger om dagen; ca 1,5-2h på förmiddagen och ca 40 min-1h på em. Nätterna är hon dock inte lika duktig på att sova tyvärr. Tar oftast närmare 2 h innan hon kommer till ro helt o hållet och somnar för natten (hon somnar direkt efter vällingen, men vaknar oftast 2-4 gånger innan hon somnar helt), och vaknar 2-5 gånger varje natt. För det mesta är det sådan tur är bara att sätta i nappen, men minst ett par gånger i veckan får man sitta uppe med henne i allt från 30 min till nästan 2 h, för att hon inte vill somna om. Mindre kul mitt i natten när man själv är trött o bara vill sova.     Har provat några gånger att bara låta henne henne sova en gång på dagen för att se om natten blev bättre då, men det var ingen förändring, så så länge jag märker att hon gäspar o är trött får hon sova en tur på eftermiddagen också ett tag till. Men runt den 1 maj ska hon börja på dagis, och där får hon ju bara sova en gång på dagen, så jag får väl om inte förr så en månad innan, ta bort eftermiddags sovturen så hon hinner vänja sig vid att bara sova en gång om dagen, innan hon ska börja på dagis. Försöka hålla henne vaken till 11:30 åtminstone, ge henne lunch då,och sedan låta henne sova till precis innan jag ska hämta Milo på dagis kl.14:00

Nätterna är vi som sagt inte så bra "vänner", men på dagarna är hon världens härligaste unge med ett riktigt solskenshumör i princip alltid. Envis och vet vad hon vill.   

Klart hon har sina dagar och stunder då hon är gnällig och tråkig, men i det stora hela är hon väldigt enkel och mysig att ha att göra med på dagarna. "Pratar" o skrattar mycket. Jag vet inte hur mycket hon förstår av det hon själv säger, men förutom "mamma" och "pappa" säger hon "hej, akta dej (efter att vi sjungit Lilla snigel för henne   ) och ajaj".   

Jag hoppas SÅ mycket att hon ska fortsätta vara så här snäll, glad och enkel, att hon inte får humör efter sin bror. *ler* Milo är också glad för det mesta, men kan ha ett JÄKLA humör! (undrar vem han kan ha fått det från..   ) Men, jag räknar inte med det precis. *ler smått*    Humöret är ju inte säkert att hon kommer få efter sin bror (förhoppningsvis), men med tanke på att hon redan nu visar ganska tydligt att hon vet vad hon inte får göra - men gör det ändå med ett stort smajl på läpparna, så lär hon garanterat bli lika trotsig och hitta på med lika mycket hyss, som sin bror, när hon kommer upp i 2 års åldern. *ler smått*

En stor skillnad på Milo och Mira är att Milo var mycket mer självständig när han var i hennes ålder. Mira har alltid varit väldigt mammig,och är det fortfarande. Hon är duktig på att leka själv, men vill veta vart jag är, och blir oftast väldigt ledsen och kryper efter mig, så fort jag lämnar rummet. Milo var aldrig mammig och blev sällan ledsen när jag lämnade rummet. Så jag känner mig mer nervös över hur det kommer gå att lämna henne på dagis, än vad jag var med Milo. Med Milo kände jag inte mig alls nervös eftersom att han var så framåt o självständig o inte alls mammig (eller pappig). Men, hon hinner ju bli lite äldre innan hon ska börja på dagis, hinner bli 1 år o 4 månader. Så förhoppningsvis har den värsta "mammigheten" gått över tills dess.

Jag ser fram emot ytterligare ett år med henne och är spänd på att få fortsätta följa alla hennes framsteg, utveckling; både kroppslig och personlighet.   

Kunde inte komma på någon bra rubrik, så det fick bli kort o gott "Tisdag".   

I helgen hade vi fullt upp kan man säga. Vi firade båda barnen hela lördagen. Först hade vi kalas för deras kompisar kl.10:00 (innan dess han jag inom Landskrona och Viktväktarna o vägde mig; -0,8 kg första veckan. Helt ok!   ) Vi skulle bli 15 barn totalt, men hela 6 barn var sjuka i allt från feber till magsjuka.    Tråkigt att så många var sjuka, men ska man nu försöka se det positivt så blev det iaf ett LITE lugnare kalas.. hehe    Lite..

Skönt dock att dem sjuka barnen är friska nu igen.   

Men, även om det inte blev fullt lika stor barna skara som planerat så tro mig.. När man efter kalaset gick upp och tittade på Milos rum (ja hela andra våningen egentligen.. Tur att vi hade låst dörren in till vårt sovrum iaf..   ), så skulle man kunna tro att vi haft 20 ungar på besök... Jisses...

Vi bjöd på amerikanska pannkakor med grädde och sylt, och saft till detta. Uppskattades av alla barnen.    Även av oss föräldrar som åt upp dem (få) pannkakorna som blev över. *ler* Sedan innan dem åkte hem fick dem vars en godispåse. Kalaset var satt till 12:30. Städade Milos rum, och sedan han vi sitta ner i kanske en kvart, sedan var det dags att förbereda nästa kalas som började kl.16:00 Denna gång för familj o släkt.

Till "vuxen kalaset" bjöd vi på Per Morbergs Lasagne bolognese med sallad till. JÄTTEGOD lasagne, men absolut ingen viktväktar mat... hehe    Tur att jag hade sparat alla mina bonuspoints..    

Även detta uppskattades av alla gäster, och det var inte mycket mat som blev över kan jag säga.    Till kaffet serverade vi två superfina tårtor vår granne Emelie hade gjort. En rosa med en trollflicka o blommor på samt texten "Mira 1 år", och en blå med en (blå) trakor med plog på och texten "Milo 4 år". SUPERFINA båda två; och goda! tack igen Emelie för att du ville göra dem till oss.   

Vi var 21 pers, så det var fullt hus. *ler* Dem sista gästerna gick vid 22:00 tiden. Så man kan säga att vi hade kalas från kl.10:00-22:00 *ler* Det var rätt skönt att ha båda kalasen på samma dag, för att ha båda kalasen överstökade på en gång sas; skönt att slippa ha kalas två dagar på raken alt. två helger på raken. Men samtidigt så var det ju en lång och stressig dag. Om än trevlig, så klart. *ler* Sedan om några år när båda är lite äldre blir det väl förmodligen att vi kommer ha kanske inte vars ett "vuxenkalas" för dem, men vars ett barn/kompis kalas, iaf. Även om dem fyller år så pass nära varandra (10 dagar) så är det ju viktigt att dem får vars en dag då man firar bara dem, tycker jag. Det gör vi visserligen på deras dagar, men beroende på vilken veckodag dem  fyller år (detta år en måndag och torsdag) så blir det ju inget kalas i dess bemärkelse, på deras dag.

Nu är kalasen iaf över för detta året, och det gick bra får jag säga.    Milo fick bla. lego, kläder och en "målarställning", och Mira fick bla en badhandduk med prinsessor på, en rosa "Bobbycar" och leksaker.

Så nu är Milo alltså hela 4 år gammal. Svårt att fatta att det är 4 år sedan vi blev föräldrar första gången. *ler* Och på torsdag blir Mira 1 år gammal. Nästan ännu mer ofattbart att Mira redan är 1 år gammal, att det redan gått 1 år sedan man låg på BB och ammade henne för allra första gången.. Tiden går allt för fort.   

Från det ena till det andra så börjar det närma sig med stormsteg att vi ska åka på vår allra första skidsemester till helgen.    Åker på lördag natt, och kosan bär av till Lindvallen, Sälen. En lååång bilresa på drygt 70 mil. Lär bli många stopp både för barnens skull och för min.. Min blåsa är inte så stor..    Själva resan upp kan jag väl inte påstå att jag ser fram emot speciellt mycket. Inte alls faktiskt. Många timmar i en bil med troligtvis stundtals väldigt gnälliga och tråkiga barn. Men, med barn är det nog ändå lättare och bättre att köra upp dit med bil, än att ta tåget. Kör man bil kan man ju stanna när och var man vill.

Sedan själva skidsemestern där uppe kan man säga att jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. *ler* Ska bli jättekul att åka skidor för första gången (jag o Milo kommer gå skidskola), och det ska bli roligt och skönt att vara hemifrån och på semester i en vecka. Men samtidigt är jag nervös också. Har aldrig stått på ett par skidor i hela mitt liv, och så är jag nervös för hur jag ska hitta tillbaka till stugan när/om jag åker ensam. Men, vi ska åka med våra kompisar Andreas o Jeanette och typ halva deras släkt (  ), så förhoppningsvis kommer där alltid vara någon i närheten som man kan ha sällskap tillbaka till stugorna med. *ler*  Ser hur som helst fram emot en spännande vecka som förhoppningsvis slutar med alla benen hela. *ler*   

ÄNTLIGEN har jag fått tillbaka både ork och motivation till att gå ner i vikt igen, efter graviditeten!!   

Jag har länge VELAT gå ner i vikt, men orken och motivationen har inte riktigt varit där. Hur nu det går ihop. *ler* Man kan tycka att om VILJAN finns där borde ju motivationen också vara där? Inte nödvändigtvis orken, men som sagt, motivationen borde ju vara där iaf, om man har viljan. Men så har det inte varit. Jag har länge endast haft viljan, men som sagt varken orken eller motivationen.

Men så för lite mer än en vecka sedan såg jag en bild en väninna lagt upp på sig själv hur hon ser ut nu ett år efter förlossningen, och när jag såg denna bild kände/tänkte jag "jäklar vad snygg figur hon har! Så vill jag också se ut!" (ta åt dig Lina Bange!   ) Och sedan dess har min motivation varit på topp! Samma dag som jag såg bilden hon lagt upp anmälde jag mig till Viktväktarna (eller ja,letade upp när nästa möte skulle vara. Anmäler sig gör man på plats på första mötet), joggade 6 varv i trädgården (vår trädgård är rätt stor *ler*) samt tog årets första Zumba pass.    Och sedan dess har jag tränat på något vis varje dag utom igår, då jag hade en vilodag. Det har varit 40-45 minuters raska promenader och 40 minuters Zumba pass. (Zumba var annan dag, promenad nästan varje dag) Har även försökt mig på crosstrainern, men det har dock bara blivet vid ett tillfälle ännu så länge och "stod" då endast på den i ca 10 min. Är kluven om jag ska ta ett zumba pass eller om jag ska försöka mig på crosstrainern igen, ikväll. Något av detta kommer det bli iaf. *ler* 30 minuters rask promenad är redan avklarad.   

Jag ställde mig på vågen här hemma i morse mest för skojs skull, och enligt den har jag redan gått ner ca 1,4 kg sedan i lördags.. Wohoo!!    Var jag inte motiverad innan är jag det nu kan jag säga. *ler* Ska bli spännande att se vad vågen på viktväktarna visar på lörd. Hoppas den är minst lika snäll..      

Startvikt 5/1; 73,2 kg

Målvikt; 60 kg

   MILO 4 ÅR!!   

Kan knappt fatta att det redan har gått 4 år sedan vi blev föräldrar för första gången. Ska man vara riktigt noga så fyller han dock inte år förens ikväll..    Vid denna tiden för fyra år sedan hade jag ganska täta värkar, men det hände inte så mycket.. Inte förens kl.20:41 kom han äntligen till världen. Hur, har jag nog berättat många gånger, så det behöver jag inte gå in på igen. Det viktigaste är ju trots allt att det slutade bra och att han blev en välskapt och fin pojke.   

Milo har vuxit upp och blivet en envis och tålig "liten" kille med mycket humör. Han är en väldigt bekväm liten kille som mer än gärna ber om hjälp. På både gott o ont. Det är bra att inte vara rädd för att be om hjälp, bara det att han gärna ber om hjälp även med sådant som han mycket väl klarar av själv. *ler* Tålamod är inte hans starkaste sida, ibland undrar jag om han har något över huvud taget..   

Han är väldigt öppen och är inte rädd för att prata med folk, varken barn eller vuxna, kända eller okända. Får väldigt lätt kompisar tack vare detta. Tyvärr innebär det även att han utan problem kan tänka sig att följa med okända, både barn o vuxna, så det gäller att hålla koll på honom när man är ute.

Milo är oftast glad och har lätt till skratt, har mycket humor, och framför allt har han mycket energi. Har så mycket energi i kroppen att han inte vet vart han ska göra av det ibland. Men, så är det väl för dem flesta 4 åringar. *ler* Tänk vad mycket man fått gjort om man bara haft hälften så mycket energi i kroppen som han har..       

Tyvärr ryker jag o Milo ihop väldigt ofta om dagarna. Han har som sagt väldigt mycket energi i kroppen, och det resulterar i att han gnäller, trotsar, hittar på hyss och springer o hoppar omkring som en galning. I princip hela dagarna. Och allt detta ihopa blir lätt för mycket, och jag blir trött o irriterad.    Att vi är väldigt lika som personer i humöret gör också att vi lätt krockar med varandra. Det är inte alltid positivt att vara lika varandra.    Men så räcker det att han ger mig en kram och en puss, eller att han kommer och vill sitta i min famn och mysa. Så är allt glömt. Trots allt så är han ju min charmiga och härliga lilla prins som jag är och känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha fått, att få äran att vara mamma till.   Jag älskar dig Milo!   

Igår var det nyårsafton, och vi firade det med alla våra vänner här hemma. Vi skulle bli 14 vuxna och 12 barn, men pga sjukdom blev vi ist 12 vuxna och 10 barn. Mycket folk ändå, mao. *ler* Men det fungerade bra måste jag säga. Barnen förde ett JÄKLA liv den första halvan av kvällen, men sedan lugnade dem ner sig så det blev en mer hyfsad ljudnivå i stället. *ler*

All mat, framför allt huvudrätten blev väldigt uppskattad, och det känns så klart väldigt bra.   

Till förrätt bjöd vi på champinjonsoppa. Till de barn som inte ville ha soppa bjöd vi på en toast med skagenröra (som dem flesta barn dock skrapade bort   ) och gurka.

Till huvudrätt bjöd vi på lax i en sås av bl.a grädde, hummerfond, fransk senap och stenbitsrom. Till detta serverade vi ris och gröna ärtor. Till de barn som inte ville ha detta bjöd vi på prinskorvar, hemmagjorda köttbullar och pasta.

Till efterrätt bjöd vi på hemmagjord glass med smakerna hallon, blåbär och vanilj.

Detta var ju Miras första nyårsafton. Eftersom att det var vi som var värdar hade vi inte så mycket tid att se efter varken henne eller Milo. Men Milo underhöll sig själv med dem andra barnen, och vi fick mycket hjälp av vännerna med att se efter och underhålla Mira. Så det fungerade jättebra.

Vid 19:30 var Mira jättetrött. Inte så konstigt, mycket folk o rörelse, och hon brukar vara trött och redo för sängen vid den tiden. Vi hade precis börjat servera huvudrätten då, vilket innebär att alla barnen satt vid bordet och höll en mer normal ljudnivå sas, så då passade jag på att gå upp o lägga henne så hon han somna innan alla barnen ätigt färdigt och började leka igen. Hon somnade på två röda ungefär. *ler* Dock sov hon inte i mer än en timmes tid, sedan vaknade hon igen och hade bajsat, så då var det bara att ta ner henne o byta blöja, och ja.. Efter det var det ju inte mycket lönt att tänka på att försöka på att försöka få henne att somna om igen. Hade blivet en väldigt lång procedur, och det hade vi varken tid eller lust med på nyårsafton precis. Men det fungerade jättebra. Hon hade jätteroligt hela kvällen.   Hon fick tom. följa med ut vid tolvslaget så hon fick se sina första nyårsraketer och så att hon kunde fira in det nya året med oss.       Men, efter det var hon TRÖTT!! Så jag blandade en flaska välling och gick upp med henne så fort vi kommit in. Hon åt lite mer än halva flaskan, sedan somnade hon gott. Sov lite oroligt mellan runt 02:00-03:00, men efter det sov hon bra och sov hela natten till 08:15. Tog över henne i vår säng då, och efter kanske en halvtimmes halvt ofrivilligt gosande (  ) somnade hon om igen och sov sedan till runt 09:40. Milo kom in till oss vid nio, och strax där efter gick han o Fredrik gick ner och jag blev kvar i sängen o halvslumrade tills Mira vaknade då runt 09:40. Helt ok morgon på den första dagen på det nya året.   

Jag drack precis lagom mycket igår, framför allt höll jag mig i princip bara till vin (och cola). Drack två halva glas (snapsglas, givetvis) snaps, men bortsett från det höll jag som sagt mig till vin. Så idag mår jag faktiskt riktigt bra. Lite trött bara, men annars bra. Skönt. Värre är det med Fredrik som inte tog det lika lugnt...   

Så nu ska man alltså vänja sig vid att säga o skriva 2013 ist. Detta år kommer bjuda på mycket spännande och roligt. Milo fyller 4 år och Mira 1 år, vi ska på 30års/examensfest hos min äldsta väninna som nu (då) är färdigutbildad läkare, vi ska på bröllop, jag ska börja jobba igen efter att ha varit hemma i 1½ år, och säkert mycket mer. Hur som helst ser jag fram emot ett helt nytt år med massa nya möjligheter.