Jag kan inte fatta att min (vår) lilla tjej redan är hela 3 månader gammal! Tänk att det är tre månader sedan hon låg i min mage och hade värsta gymnastiska övningarna. *ler*

Hon håller fortfarande, även utanför magen på med värsta gymnastiska övningarna. *ler* Hon "spritter" med armar och ben nästan varje gång hon ligger på skötbordet, hon vill sitta upp och/eller stå hela tiden. När vi har henne lutad mot oss så försöker hon nästan hela tiden pressa sig själv upp mot mer rakt sittande ställning, är väldigt stark i magen mao. Hon är även väldigt stark i benen, klarar av att stå (med stöd från oss givetvis) allt längre och längre stunder. Hon har även ganska bra balans redan, har nu i 1-2 veckor klarat av att sitta i soffan endast med ryggstöd som hjälp, utan att trilla åt sidan, ganska långa stunder. Vad ska det bli av denna tjej? Gå själv utan stöd innan hon fyllt året känns det som iaf. *ler*

Så här tidig kan jag inte minnas att Milo var. Han var ganska bekväm av sig (vilket han är fortfarande.. hehe  )  och var fullkomligt nöjd med att bara ligga på rygg bredvid oss eller sitta lutad mot oss när vi hade han i famnen. Och han tyckte INTE om att ligga på magen. Han började skrika näst in till hysteriskt efter bara en liten stund när man la han på magen. *ler* Jag tror att han var närmare 4 månader innan han började försöka ha huvudet uppåt utan uppmuntran från oss, när vi la han på magen. (där emot märkte man ändå att han var stadig o stark i nacken tidigt, precis som Mira var)  Mira har försökt få upp huvudet av sig själv utan uppmuntran från oss redan när hon var runt en månad gammal. Milo hade lite mer "humör" när han var spädbarn, vilket han ju fortfarande har. *ler* Milo blir (idag) inte ledsen så ofta, men väldigt lätt arg. Han är väldigt utåtagerande helt enkelt. Han är väldigt tålig, blir inte ledsen så ofta när han trillar. I princip enda gången han blir riktigt ledsen när han trillar, är när han är trött. Han är oftast ganska självständig i form av att han ofta leker för sig själv. Men han leker sådan tur är lika bra tillsammans med någon också. Det är först nu den senaste 1-2 månaderna som han vill och tycker att han kan, göra saker själv. Innan har han som sagt varit väldigt bekväm och velat att vi ska göra saker och hjälpa honom med saker, som han egentligen mycket väl klarar av att göra själv. *ler*  Men nu vill och försöker han själv mycket mer. Där emot har han nog världens sämsta tålamod och ger upp väldigt fort och lätt. Det och hans stundtals ganska hemska humör får jag väl erkänna att han har efter mig...   

Mira är också ganska bestämd, verkar veta vad hon vill och inte vill, men hon har inte lika mycket humör som Milo hade. Milos skrik och gnäll var där lite mer "humör" i minns jag, medan Miras gnäll och skrik känns som lite mer "bestämt". Svårt att förklara. Hon har humör men på ett lugnare sätt, helt enkelt. Hon får kanske humör mer efter Fredrik? *ler* Hoppas det. Han har ett rätt mkt lugnare humör än jag har, och har framför allt rätt mycket bättre tålamod med det mesta. *ler*

Jag tror det är därför jag blir så lätt frustrerad och irriterad  på Milo när han håller på och skriker och bråkar. Han är för lik mig helt enkelt. Är man för lik varandra går man oftast lättare varandra på nerverna har jag märkt många gånger. Umgås man med någon som är lite lugnare i humöret än vad man själv är, så blir man oftast själv lite lugnare också. Men umgås man med någon som har samma humör som en själv, blir det lätt att man blir osams och irriterad. Man brukar ju säga att "motsatser dras till varandra". Stämmer nog ganska bra.

Nu ska jag snart äta en tidig lunch. Det är ju babysim med Mira på tisdagar, och det börjar kl.12:00 Rätt dum tid egentligen, mitt i lunchen. Idag ska vi nog bara vara med i en kvart, för att 13:30 ska vi vara på Bvc i Råå för 3 månaders kontroll och vaccination. Och med tanke på att både babysimmet och vaccinationen kan göra henne väldigt trött, känns det bäst att inte vara med och simma så länge idag, så att hon hinner sova i en timme innan det sedan är dags för nästa "uttröttningsmoment". *ler*

Jag har bestämt mig för att sälja alla gamla barnkläder, både Milos, dvs pojkkläder från strl 50-86, och flickkläder strl 50/56 och vissa 62'or, samt mina mammakläder, både byxor och tröjor, byxor strl 44-46 och tröjor L och XL (någon är nog strl XXL också). Amningströjorna blir dock som ni själv förstår inte till salu förens jag slutat amma..  

  Så är någon intresserad är det bara att hojta!

Varför detta nu helt plötsligt undrar ni kanske? Det är helt enkelt så att det blir inte fler barn här! Inte ens någon liten sladdis om 5-6 år. "Hur vet du det? Så känner du kanske nu men inte om några år?" Men jo.. Faktiskt. Jag upplever denna trotsåldern som Milo är inne i nu och som jag vet att Mira också kommer att komma in i om ett par-tre år som så fruktansvärt jobbig, frustrerande och tröttsam, att bara tanken på ett tredje barn nästan känns skrattretande.. Och om jag upplever det som så jobbigt nu när jag är 31 år gammal, är nog inte chansen så stor att jag ska känna annorlunda när jag är 34-36 år gammal och när jag då dessutom hunnit bli riktigt bekväm med att ha två barn som klarar av det mesta/mycket själv.

Självklart finns det SÅÅÅÅ mycket roligt och underbart med barn också. Och kärleken man känner för sina barn slår det mesta med hästlängder. Annars hade jag ju inte skaffat barn från första början. Men denna trotsålder gör faktiskt att jag känner starkt att två barn räcker långt oavsett hur mycket glädje man får ut av dem också!

Jag måste säga att jag är imponerad över dem som har 3-4 barn, hur dem ORKAR?! Visst, man upplever saker på olika sätt. Jag upplever som sagt denna trots som fruktansvärt jobbig, dem som har 3-4 barn upplever kanske inte den som lika jobbig som jag upplever den, eller så har dem haft turen att få barn som inte trotsar så värst mycket? Som sagt, man upplever saker olika och barn är olika. Så visst, det kan hända att Mira när hon kommer upp i trotsåldern inte kommer vara fullt lika trotsig och bråkig som Milo är just nu. Men jag känner ändå att "ett tredje barn? haha, neeej tack du!"

Så är du intresserad av att köpa barnkläder och mammakläder till en billig peng? Hör av dig!

Idag var jag på babysim med Mira för första gången. Blev lite småbesviken, eller ja, tyckte det var tråkigt rättare sagt, att vi fick inte presentera oss själva och våra bebisar. Så jag har ingen aning om varken vad dem andra föräldrarna eller bebisarna heter. Hade varit kul att veta. Men men. Det var iaf fem barn med Mira, 2 flickor o 3 pojkar. Ena pojken hette Otto iaf, fick jag reda på efter att jag o mamman pratat med varandra. *ler*

Mira stortrivdes i alla fall i vattnet!   Hon både pratade, skrattade och log.    

Det hände väl inte så mycket idag egentligen. Sjöng två sånger med enkla rörelser, sedan fick vi i princip bara gå omkring med dem med magen ner i vattnet och sedan med ryggen ner i vattnet, fick hälla lite vatten på dem med en liten vattenkanna, och så fick dem sitta uppe på en "flytdyna" och titta på varandra och pilla lite med leksaker typ. Så visst, det hände väl rätt mycket egentligen, men det kändes inte så.   Men, det är väl inte riktigt meningen i heller iofs. Meningen framför allt nu dem första gångerna, är ju att dem ska vänja sig vid vattnet.

Nästa gång skulle dem få prova på att dyka. Jag hade egentligen inte tänkt åka dit nästa vecka, för att Mira ska på 3 månaders kontroll med vaccination, på eftermiddagen 13:30. Är rädd att det nog kan bli lite för mycket för henne, att både bada och bli vaccinerad. Men samtidigt vill jag ju inte missa dykningen i heller. Så åker nog dit och badar o låter henne prova på att dyka ett par gånger, i 10-15 min, så att hon ändå får vara med och bada och prova på och dyka ett par gånger, och sedan ändå hinner sova en timme innan det sedan är dags för vaccination.

Jättekul att hon trivs så bra i vattnet. Hoppas det fortsätter så.   Minns att Milo också trivdes i vattnet, men inte så här mycket som Mira gjorde. Kan inte minnas att Milo som Mira både pratade, skrattade och log. Utan han bara "fann sig i det" helt enkelt. Har för mig att jag skrev om det i min gamla blogg. *ler*  

Det där med att hålla motivationen uppe är minsann lättare sagt än gjort. Den kommer och går som värsta jojon. Ena veckan är jag supermotiverad att börja träna och att gå ner i vikt, nästa är motivationen som bortblåst.    

Inte för att jag vill skylla något på mina älskade barn, men jag märker att hur bra motivationen är, beror faktiskt på hur "lätta" barnen har varit/är. Dem dagar Milo är riktigt bråkig är motivationen som bortblåst, likadant om jag haft en jobbig natt med Mira. Det är som om dessa dagar går ALL min energi till dem, och då finns det verkligen INGEN energi kvar till att hålla motivationen och lusten till att träna och äta rätt uppe.    Och dem 2-3 sista veckorna har Milo varit RIKTIGT bråkig och trotsig, och Mira har haft ett par jobbiga nätter, vilket innebär att all min energi dem sista veckorna gått åt till att öht orka vara en bra mamma trots trotsig och tålamodsprövande son och trots väldigt störd nattsömn.  

Jag får väl helt enkelt inse att så länge Milo är så här trotsig och bråkig och så länge Mira fortfarande har sina oroliga kvällar och nätter till och från, får det där med att nå sin målvikt ta den tiden det tar. Dvs sluta sätta mål som att "till den och den veckan ska jag ha gått ner si o så mycket". Och helt enkelt passa på att träna och äta rätt dem dagar och veckor motivationen faktiskt är på topp, och göra mitt bästa men inte sätta så mycket press på mig själv, dem dagar och veckor motivationen är som bortblåst.

Jag hoppas att motivationen till träning ska vara på topp lite oftare så fort jag kommit igång med zumban igen, vilket jag kommer göra from den 16 april (måndag nästa vecka är det ingen zumba i Ekeby pga röd dag). Vet ju att när jag väl kommit igång med zumban tycker jag att det är jätteroligt, så då ska det väl förhoppningsvis också vara lättare att hålla motivationen till träning uppe.

Känner att jag behöver skriva av mig. Jag älskar vår son över allt annat och jag skulle kunna göra vad som helst för han. Men just nu är han SÅ jobbig! Och jag upplever detta verkligen som R I K T I G T jobbigt!   Jag undrar just nu flera gånger om dagen "vad har jag egentligen gett mig in på som skaffat barn och hur ska jag orka ta mig igenom denna perioden?" Och så kommer jag att tänka på att lagom till att Milo börjar bli lite mer lätt medgörlig, så är det Miras tur att komma in i trotsåldern.. Jippi!    Och, sedan blir man påmind om att "vänta tills han kommer in i 4 års trotsen. Den är ännu jobbigare". Jo tack, nu kändes det ju genast mycket lättare...   

Sådan tur är får jag ju MYCKET glädje från honom också, och jag älskar som sagt honom över allt annat och skulle inte byta bort honom för alla pengar i världen. Och jag ångrar inte en sekund att jag valde att skaffa barn.

Men just nu är han verkligen riktigt jobbig.     Och jag vet att detta är en del av hans utveckling och att det är viktigt bla bla.. Men det gör ju inte denna period mindre jobbig för mig som förälder.

Han testar gränserna till MAX flera gånger om dagen, gör tvärt emot vad man säger och hittar på bus nästan varje dag. Och när det är något han inte får göra hinner jag inte förklara varken varför han inte får göra det eller om han får göra det sen men inte nu, förens han blir riktigt arg och skriker och stänger av och slutar lyssna på det man försöker säga till honom. Jag vet att det inte är lönt att försöka förklara något för honom så länge han är arg, och det har jag i princip slutat med att försöka också, men det är ändå så himla frustrerande att inte kunna nå fram till honom när han är arg. Frusterande att han hinner bli arg innan man ens har avslutat meningen om att han inte får något/får något just nu.

Ibland önskar jag att det kunnat finnas en "fast forward" knapp man kunnat trycka på. *ler* Men samtidigt så är det ju en himla härlig och rolig ålder han är inne i OCKSÅ. Han får ju mig att skratta, le och får det att värma till i hjärtat, varje dag också. Jag försöker ta vara på och tänka på dessa stunder när han är som mest jobbig.

Det känns iaf skönt och bra att veta att man inte är ensam om att känna så här, att man inte är ensam om att ha lust att slita av sig allt sitt hår i jämna mellanrum *ler* Och det känns skönt att veta att det BLIR BÄTTRE. *ler*   

Hade en jobbig natt med Mira i natt igen. Men i natt berodde det på magont. Jag tyckte SÅ synd om min lillplutta igår. Hela kvällen och en bit in på natten hade hon RIKTIGT ont i magen. Så ont som hon hade igår, har hon aldrig haft. Jag var tom. på väg att ringa sjukvårdsupplysningen, var riktigt orolig efter ett tag.   Men Fredrik lugnade mig med att säga att små bebisar HAR så ont i magen ibland, det är inget konstigt med det, och att jag kunde ge henne en Panodil sup.

Hon började bli orolig och gnällig redan vid 19:00/19:30 tiden, men då var det ändå inte SÅ farligt. Hon var gnällig och missnöjd, men inte mycket mer än hon brukar vara vissa kvällar typ. Men sedan runt 21:00 började hon få riktigt ont i magen. Då var det inte längre ett missnöjt gnäll, utan då SKREK hon.   Lyckades lugna henne korta stunder med hjälp av massage och att jag gick runt med henne. Och det var precis som om hon fick ännu mer ont när hon rapade, för att hon lyckades få upp ett par små rapar, och varje gång riktigt ILLSKREK hon.   

Vid 21:40 gick jag upp och ammade henne en sista gång innan läggningsdags. Hon åt i kanske max 10 min, sedan somnade hon vid bröstet. La över henne i hennes säng strax efter 22:00. Där sov hon i kanske  20 min, sedan vaknade hon och illskrek. Så höll hon på (sov en stund för att sedan vakna o illskrika, sov en stund för att sedan vakna o illskrika osv) fram till runt 00:30 då jag till slut gick ner och gav henne en panodil sup och la sedan henne i vagnen o vaggade henne. Då somnade hon rätt fort och sov sedan (i vagnen och jag i tältsängen bredvid) till runt 05:00. Då vaknade hon, tack o lov bara lite gnyendes och inte illskrikandes. Så då fick hon lite mat. Åt klart på runt en kvart, och somnade sedan om igen o sov sedan till 07:40.

Idag mår hon ännu så länge bra, om än trött. Ja trött är en annan också. Märks att det inte blev allt för många timmars sömn i natt. Händer detta fler gånger kommer jag ringa Bvc för att höra vad det kan bero på.

Idag var det fotografering till tidningen på morgonen kl.09:00 Det gick riktigt bra måste jag säga. Vi fick tagit några bilder på hela familjen, några med bara Milo o Mira, och några med bara Mira. Fick faktiskt tom. några med bara Milo också på fotografens eget initiativ.    Han var riktigt duktig på att få Milo att skratta och le på alla fotona. Mira var lite mer svårflirtad, men han lyckades få henne att skratta/le på några också.    Ska bli riktigt spännande att se hur dem blev sen, och vilket dem väljer att skicka till tidningen (HD). Håll utkik på www.hd.se (familj), bilden skulle komma ut dit också. Det skulle ta ca 2-3 veckor trodde han.

För att "prata" lite om mig också, så ringde läkaren från Råå's vårdcentral igår för att prata om röntgenbilderna jag var inne och tog för lite mer än en vecka sedan. Det syntes inget på dem, så där var ingen flisa som satt kvar. Där emot syntes det visst på dem att jag har hälsporre.. Jag har misstänkt att jag har det, i rätt många år nu, men jag har inte fått det konstanterat tidigare. Men nu vet jag. *ler*

När jag ändå pratade med en läkare, passade jag på att fråga henne om magträning efter snittet. Har ju hört så olika saker från olika personer, så man har ju inte vetat vad man skulle tro och vem man skulle lita på. Min Bvc sköterska sa till mig att jag bör vänta med magträning till ett halvår efter snittet. En annan väninna som gjort snitt hade hört samma sak. Men sedan var där några vänner som tyckte det lät jättekonstigt att man måste vänta så länge, och att dem hade hört att det räcker att vänta tills snittet är läkt och man inte har ont längre. Så jag frågade henne om detta. Och hon tyckte (också) att det lät jättekonstigt att hon sagt åt mig att vänta så länge, hon tyckte tom. att det var för länge att vänta i ett halvår, att det tvärtom är bra att komma igång med magträning så fort som möjligt efter att snittet läkt. Ska undvika allt för tunga lyft och för mycket hopp, det första halvåret sa hon, men annars all annan sorts magträning är endast bra. Så det är mao fritt fram att börja träna zumba igen nu. Wohoo!!    Har haft tre skivor med zumba, men vet i kattsigen vart dem tagit vägen.   Men sådan tur är påminde Fredrik mig om att jag har ett zumba spel till vårt Xbox, och en väninna tipsade om att dem har ett zumba pass två gånger i veckan i Ekeby inte så långt härifrån.   Det i Ekeby är 1h på måndagar och 1,5h på torsdagar. Nu så länge jag ammar Mira kommer jag, troligtvis, bara gå på 1 timmes passet, men så fort jag slutat amma henne kommer jag försöka att gå både på måndagar och torsdagar. Och så ska jag försöka komma igång med det här hemma också. Nu jäklar SKA jag komma i form!!   

Mira har blivet förkyld igen. Eller ja, hon har väl varit lite småförkyld mer eller mindre nonstop mer eller mindre sedan födseln, men nu har den blivet värre. Hon nyser och det kommer ganska tjockt snor ut ur näsan typ var tredje nysning eller något. I natt innebar detta att det inte blev många timmars sömn för min del. Fredrik sover så hårt så tror inte han vaknade en enda gång. Jo en gång fram mot småtimmarna, men då gick jag upp med henne igen ändå, för att då var det ett par timmar sedan hon hade ätigt, så provade amma henne för att se om hon kunde somna om bättre efter det.

Jag ammade henne sista gången innan läggningsdags, vid 21:30. Hon var då ganska hungrig, och jag tror hon åt i närmare 40-45 min. Så länge har hon inte ammat på länge. *ler* När jag sedan la henne i sängen såg hon så där oförskämt pigg ut..    Men det gör hon ibland, och ligger ändå nöjt kvar i sin säng och somnar efter ett tag. Inte i natt. Från att jag la henne i sängen vid 22:20, fram till runt 00:00 tror jag att jag gick upp och fram till henne och satte i nappen och stoppade om henne minst en gång i halvtimmen. Till slut tröttnade jag och la henne i vår säng, då vid 00:00. En halvtimme senare när hon äntligen hade somnat kom Milo in och ville ligga i vår säng. Eftersom att Milo inte precis ligger stilla när han sover, vill jag helst inte ha han och Mira i vår säng samtidigt. Så då la Fredrik över henne i sin egen säng. Hon sov vidare trots att han lyfte över henne, men bara i en halvtimme. Efter en halvtimme var det samma visa igen; upp minst en gång i halvtimmen. *gäspar* Det var först efter 04:00 när jag ammat henne igen, som jag fick sova i mer än bara en halvtimme åt stöten. Efter att hon ätigt då vid 04:00, sov hon sedan till runt 05:50, då hon vaknade och ville äta igen. Åt i ca 15 min och somnade sedan om igen. Vid 07:00 vaknade hon igen, men då räckte det att stoppa i nappen sedan somnade hon om igen. Men då vaknade ju Milo också så klart, och ville sedan inte somna om. Suck. Jag lät dock han pyssla för sig själv i datorrummet ett tag och slumrade till igen och sov sedan till strax efter 08:00 då Milo kommer och säger att han bajjat. Happ. Bara att stiga upp då.   
Mira sov fortfarande så lät henne sova vidare och gick ner och bytte blöja och kläder på Milo, och fixade mig själv i ordning, gav hunden mat och släppte ut honom, och påbörjade vår frukost. Runt 08:40 vaknade Mira.

Hon brukar bara vara vaken i 1-2h efter att vi stiget upp på morgonen/förmiddagen, sedan är hon sovatrött igen. Så hon ligger nu i sin vagn och sover och Milo sitter här bredvid och tittar på Smurfarna.

Han är rätt rastlös till och från men jag känner mig inte alls som människa och är nog en väldigt tråkig mamma idag som inte orkar underhålla han.   En dag som denna önskar jag extra mycket att mina föräldrar kunde bo närmare, så jag kunnat lasta av Milo hos dem ett tag, men är också väldigt glad att jag har mina svärföräldrar bara runt 500 m (eller hur långt det nu är) härifrån, och att dem är så snälla och ställer upp när man ringer och ber om hjälp. Så i em. ska Milo få vara hos sin farmor o farfar i ett par timmar så att han får åtminstone lite stimulans idag, och så att jag får en chans att ligga i soffan o vila ostört medan Mira sover sin eftermiddagslur.    TACK Arne o Eva för hjälpen!

Detta är sista fria lördagen kan man säga, på en hel månad. Dvs sista lördagen på en hel månad som vi inte har någonting planerat öht. Nästa helg ska vi på påskmiddag hos Fredriks syster på lördagen, lördagen efter det ska vi till Fredriks syster igen, men då på 35 års fest. Lördagen efter det ska vi till min morbror i Trelleborg för att fira hans födelsedag, och sista lördagen i april ska vi ha dop för Mira.. Känns som att april månad bara kommer SPRINGA iväg. Men det är klart, känns inte som någon större skillnad på det viset att det känns som att ALLA månader SPRINGER iväg nu för tiden. *ler smått*

Men, det är endast trevliga aktiviteter denna (nästa) månaden, så jag klagar absolut inte. *ler* Önskar bara att tiden inte skulle gå så himla fort. För Miras skull önskar jag på sätt och vis att tiden ska fortsätta gå fort. Man märker att hon vill vara med hela tiden, och att hon vill kunna saker (som att stå upp tex) hela tiden, så på det viset hoppas jag att tiden för hennes skull ska gå lite fortare, så att hon KAN vara med lite mer. Dvs att hon snart ska kunna sitta i en barnstol i samma höjd som oss andra, ist för i en sitter på golvet, och att hon snart ska kunna springa omkring i en sådan där babystol eller vad den nu heter.. En sådan med hjul på som hon kan sitta i och springa omkring på golvet med nu innan hon kan gå själv. Ja, ni fattar säkert.   

Men för egen skull hoppas jag att tiden ska sakta ner så att jag kan njuta av tiden när hon är så här liten och relativt okomplicerad ett tag till. *ler*

När det gäller Milo och hur fort jag vill att tiden ska gå, är det väldigt blandade känslor skulle man kunna säga..   Han är just nu inne i en sådan ålder som jag och en väninna kom fram till här om dagen, är både den mest härliga och roliga tiden, OCH den mest jobbiga och frustrerande tiden på samma gång.  Han säger och gör så roliga saker så att mammahjärtat svämmar över av kärlek, glädje och stolthet. Tex. så igår satt Fredrik på toaletten på andra våningen när han upptäcker att toalettpappret är slut. Så han ber då Milo att gå ner och hämta en ny toalettrulle till honom. Så Milo går ner för trapporna, in på toaletten på första våningen, och öppnar vaskskåpetoch tar ut en toalettrulle utan att fråga mig vart dem finns (och när jag frågar vad han ska göra svarar han "jag ska hämta papper till pappa"    )  , och går sedan upp med den till Fredrik. Bara att han klarar av att göra sådana saker efter att man bett han göra det, får mammahjärtat att svämma över av glädje och stolthet för att man tycker att han är så duktig och att han utvecklas så bra.   

Men sedan är det som sagt även den mest jobbiga och frustrerande åldern han är inne i just nu. Han trotsar, bråkar, gnäller, och testar sina gränser till MAX flera gånger om dagen varje dag. Vi har duster med han flera gånger om dagen, och vi har lust att sälja han (inte bokstavligen så klart) till högsbjudande (ibland lägstbjudande..) minst en gång om dagen. Och den stackars hunden får tåla en hel del också. Han har blivet SÅ taskig och elak mot hunden den sista tiden. Vi tror att det är en blandning av trots och att han är svartsjuk på syrran och tar ut det på hunden. Vet inte riktigt vad vi ska göra för att få han att sluta vara så elak mot hunden. Han slår på honom, drar han i pälsen, stampar på hans tassar, och går på honom.   Jag vet inte hur många gånger om dagen vi skäller på honom och säger åt han på skarpen att "så gör man inte". I jämna mellanrum låser vi in hunden i köket för att han ska få vara ifred, men det ska vi ju inte behöva göra egentligen tycker jag. Men vad annat kan vi göra? Hunden måste ju få vara ifred och Milo är på honom flera gånger om dagen trots att vi tillrättavisar honom varje gång. Alla tips och råd är varmt välkomna! 

Nästa tisdag, den 10 april, ska jag börja på babysim med Mira. Ska bli jättekul. Man märker ju att hon stortrivs i badkaret här hemma iaf, så förhoppningsvis ska hon trivas lika bra på babysimmet.   Vi gick på det med Milo också, och han kan man väl säga hade väldigt blandade känslor i princip hela tiden. *skrattar* Han verkade tycka att det var skönt och roligt, samtidigt som han nog inte riktigt visste vad han tyckte om det egentligen.   

På min viktfront går det annars framåt. Jag har bestämt mig för att väga mig på tisdagar, men jag kunde inte låta bli att bara för skojs skull väga mig redan i torsdags (efter att ha vägt mig som vanligt på tisdagen). Trodde ju inte att jag på två dagar skulle ha gått ner med än kanske 4-5 hg, men döm om min förvåning när jag enligt vågen hade gått ner hela 9 hg på två dagar!! Dvs nästan ett helt kilo på endast två dagar!!     Vet knappt hur det gått till. På dem två dagarna hade jag "bara" gått på EN rask promenad på 25-30 min, inte ätigt något godis eller småätigt öht, och tagit mindre portioner. Detta räckte tydligen för att gå ner nästan ett helt kilo på endast två dagar..    Ska bli spännande att se på tisd om vågen visar på mer minus eller om den hamnat på plus igen.. *ler* Tror ju knappast att den kommer landa på plus, men jag vågar inte hoppas på för mycket minus. Bättre att ställa in sig på att det inte hänt så mycket, och sedan (förhoppningsvis) bli lika positivt överraskad som jag blev i torsdags. *ler*

Mitt slutmål, eller egentligen delmål, eftersom att jag inte bestämt mig helt, var tidigare 65 kg. Men nu när jag väger ca 66,5 kg, dvs bara 1,5 kg från slutmålet (delmålet), känner jag att jag nog skulle vilja gå ner ännu mer för att kunna känna mig helt nöjd med min vikt och "figur". Så siktar just nu på att ha 62 kg som slutmål, så får jag se hur det känns när jag kommer dit. *ler* Jag är 157 cm lång, så jag skulle väl egentligen väga ännu mindre om man ska rätta sig efter "BMI och allt vad det nu heter", men jag tycker inte att det känns riktigt som "jag" att vara för smal. Jag vill vara smal men ändå ha lite att ta i sas. Jag håller iaf på och försöker ändra inställning. Tidigare har jag alltid sagt "OM jag når mitt slutmål". Försöker nu ändra inställning och ist ha som inställning att "NÄR jag når mitt slutmål". Man behöver ha den inställningen för att lyckas, men det är ibland lättare sagt än gjort.