17 dagar kvar, sedan ska jag börja jobba igen efter att ha varit hemma i 1½ år. Och just nu känns det faktiskt väldigt bra och skönt.. Dem två sista veckorna har jag börjat känna allt mer o mer att "GAH!! Jag MÅSTE börja jobba snart igen för att jag håller på att bli GALEN här hemma!!" Har börjat tänka allt för mycket om dagarna, och då tyvärr inte på så mycket positiva saker, utan på saker som gör mig ledsen o arg.    Varför gör man det när man går hemma? Jag gör det inte ens hälften så mycket/ofta när jobbar o bara är hemma på kvällarna (eller förmiddagarna). Visst att man har mycket mer tid att tänka när man går hemma (även om man så klart har att göra här hemma också) än när man jobbar, men varför dessa negativa tankar som bara gör en ledsen o arg?

Sedan måste jag säga att en annan anledning till att jag känner att jag MÅSTE börja jobba igen snart innan jag blir galen, är faktiskt våra älskade barn.. Jag är grymt trött på att mer eller mindre hela dagarna lyssna på deras gnällande och skrikande. Milo är inne i en period (och har varit där ett ganska bra tag nu) då ingenting är bra för det mesta. Det mesta är "nej jag vill inte, nej jag tänker inte" osv. Dessutom hittar han på hyss och bråkar med både mig, hunden och Mira så fort han blir minsta lilla uttråkad. Det kvittar om vi har varit iväg hela fm. och gjort något aktivt, när vi kommer hem så räcker det att han får ha tråkigt en timme, så sätter han igång med sitt gnällande och bråkande. Han har VÄLDIGT mycket energi i kroppen, det säger dem på dagis också. Så han skulle egentligen behöva börja gå på gymnastik eller liknande, för att göra av med lite energi. Problemet är att han vägrar vara med på allt vad "lektioner" heter. Han vill nästan aldrig sitta med i ringen på dagis varken när dem har sångstund eller lässtund. Och han vill aldrig vara med på simlektionen. Han vill gärna bada och leka i vattnet, men så fort lektionen startar vill han inte vara med. Han vill helt enkelt bara leka, inget annat. (men man märker att han lyssnar även om han inte är med, för att han sjunger mycket på låtar dem sjungit på dagis och på simmet)

Och så Mira då.. Hon har blivet en riktigt gnällig liten donna den sista tiden.. Hon är fortfarande en stor liten solstråle och glad för det mesta, MEN. Hon är nog något av en dramaqueen.. Ja det har hon väl varit mer eller mindre alltid.. Hon gnäller och blir ledsen så fort hon trillar (8 av 10 gånger iaf), och hon gnäller och blir ledsen så fort Milo tar i LITE för hårt (vilket han gör OFTA). Och, när hon blir ledsen är det BARA jag som gäller. Tar Fredrik upp henne när hon är ledsen blir hon jättearg och lugnar inte ner sig förens Fredrik släpper henne så hon kan springa till mig.. (när jag inte är hemma går det dock bra med Fredrik när hon är ledsen, och tur är väl det) Och det är faktiskt ganska jobbigt. För att det innebär att jag måste sluta med allt jag håller på med varje gång hon blir ledsen (vilket hon blir rätt många gånger om dagen). Kul att vara omtyckt för all del, och självklart släpper jag det jag håller på med för att trösta henne, men ibland hade det varit väldigt skönt om hon kunnat tänka sig att låta Fredrik trösta henne ist. Tror att hon också skulle må bra just nu faktiskt, av att få börja på dagis. Och det gör hon ju snart.. Fick besked igår om att hon kommit in på Kingelstad där Milo går, och i mitten av april börjar vi inskolningen. Min lilla tjej "redan" börja på dagis.. Trots att hon (nästan) hinner bli 1 år o 4 månader när hon ska börja där "på riktigt" så känns hon så LITEN fortfarande.. *ler* Men, är inte speciellt orolig. Vi är ju där varje fredag då dem har "öppen förskola", så på sätt o vis har hon börjat inskolningen redan *ler* Och när vi är där syns det på henne att hon trivs och tycker det är roligt. Och så har hon ju både Milo och sina kusiner Erik o Maja där. Så hon har ju några barn hon känner redan.

Kort sagt; jag är trött på att gå hemma och tänka för mycket om dagarna, och jag är trött på att ständigt lyssna på barngråt, gnäll och bråk. Kommer få lyssna på det ändå givetvis, men inte hälften så mycket som nu. Och, är man iväg och jobbar o är mer än bara mamma några timmar om dagen, är det lättare att klara av gnäll o bråk. (hoppas jag iaf   )  Jag behöver vara "mer än bara mamma" nu helt enkelt. *ler*

Sedan beror det säkert även på att min hjärna vet om att jag snart ska börja jobba. Det är ju likadant när man jobbar och ska ha semester. Så länge man har flera månader kvar till semestern är man inte speciellt trött. Men så fort man vet om att det bara är 3-4 veckor kvar innan man ska ha semester, så börjar hjärnan o kroppen direkt varva ner och ställa in sig på semester, och man är jättetrött dem sista veckorna.. Det är lite samma sak nu när jag varit mammaledig i lite mer än ett år, och nu vet att jag snart ska börja jobba igen. Minns att det var likadant när jag var hemma med Milo. Det var inte förens den sista månaden som jag började klättra på väggarna och tycka det var jobbigt att gå hemma hela dagarna. *ler* (och då var jag ändå bara hemma i 14 månader om man räknar med havandeskapsledigheten. Denna gången har jag med sjukskrivningen och havandeskapsledigheten inräknad alltså varit hemma i 18 månader)

Men, jag ska försöka njuta så mycket jag kan ändå nu denna sista tiden. Det är ju trots allt sista gången i mitt liv som jag kommer vara hemma och vara mammaledig, som jag kommer vara hemma i ett helt år. (om jag inte blir arbetslös så klart, men det får vi ju inte hoppas ska hända *ler*)