Jag kan inte riktigt fatta att det idag är endast 2 månader kvar av min mammaledighet.    Om två månader blir det tidiga och halvstressiga morgnar igen och inte hälften så mycket mys o gos med goungarna längre.    Känns minst sagt vemodigt. Blandade känslor är bara förnamnet.

På ett vis ska det bli riktigt roligt o skönt att börja jobba igen. Efter att ha gått hemma i 1½ år ska det bli rätt skönt att börja jobba igen och komma in i lite mer normala och bra rutiner igen. Ska bli roligt att träffa alla sina arbetskamrater och brukare igen. Det är inte utan att man känt sig lite utanför gemenskapen på jobb nu när man inte jobbat; läser på Fb då o då inlägg från mina arbetskamrater och får intrycket av att dem är väldigt nära varandra. Saknar detta. Vill känna gemenskapen på jobb igen. Så på detta vis ser jag fram emot och längtar efter att komma tillbaka till jobb.

Ska försöka ta mig in till jobb en dag nästa vecka, hälsa på arbetskamraterna samt förhoppningsvis då få mitt nya schema. Tror att det hunnit ändras både en och två gånger sedan jag gick hem. *ler* Ser fram emot att få se mitt nya schema med skräckblandad förtjusning. *ler* Ska bli spännande att se vad jag fått för sorts turer, men är samtidigt väldigt nervös över att jag kanske inte blir alls nöjd med min "rad".    För ett tag sedan fick jag lämna in önskemål om jag vill jobba mest dag turer eller kvälls turer. Valde då att jobba mest dag turer. För att även om det är jobbigt med tidiga morgnar (att stiga upp strax efter 05:00) och det är stressigare på jobb på dagarna än på kvällarna (oftast, ibland är det dock tvärtom), så är det ändå väldigt skönt att vara hemma på kvällarna. Dem dagar jag jobbar kväll träffar jag ju inte Fredrik alls (jag sover när han kör till jobb, när jag kör till jobb är han fortfarande kvar på jobb, och när jag kommer hem sover han), och det blir inte många timmar jag får träffa barnen. Tycker dessutom att det är så där lagom kul att inte vara hemma förens 23:30/23:40 när jag jobbar kväll. Så därför föredrar jag att jobba morgon/dag. Känner mig mycket piggare och gladare på dagarna när det är ljust ute. Så jag hoppas att jag fått mest dagturer som jag lämnade in önskemål om. Men någon kväll då och då vill jag gärna ha, både för variationens skull och för att kunna sova lite längre någon dag iaf. *ler* Hoppas heller inte att jag fått för många 7-16 turer. Dem dagarna är rätt långa, och innebär framför allt väldigt långa dagar på dagis för barnen (06:15-16:30). Men, jag jobbar ju "bara" 85%, så jag BORDE inte få så många 7-16 turer. Tror jag hade 2 st sådana turer på 4 v på mitt gamla schema, och det var helt ok. Aja, jag får se helt enkelt. Skulle jag vara väldigt missnöjd med min rad går det säkert att lösa på något sätt så att det blir åtminstone lite bättre. *ler*

Men, samtidigt som jag ser fram emot det och tycker att det ska bli både roligt och skönt att börja jobba igen, så känns det, nog ganska naturligt och vanligt, trist och jobbigt. Trist att inte kunna mysa alls lika mycket som jag nu är van vid, med både Mira och Milo. Trist att inte kunna göra vad man vill om dagarna, som tex att kunna spontant åka till Väla och shoppa och fika, att inte spontant kunna köra ner till Trelleborg och mysa med mammsen över dagen. Även om man har en hel del att göra även när man är mammaledig, så ska det ju erkännas att det är väldigt bekvämt och skönt att gå hemma utan några direkta fasta rutiner. *ler* Att kunna bestämma själv att "idag struntar jag i att städa och tvätta, idag sitter jag bara vid datorn samt myser o leker med Mira och Milo". Det jobbiga med att börja jobba igen är ju just detta med tidiga o halvstressiga morgnar. Och visst, detta hade jag ju sluppit om jag bara/mest jobbat kväll. Men som sagt, jag föredrar ändå att kunna vara hemma på kvällarna, och även om det är jobbigt att stiga upp innan tuppen ens börjat sträcka på sig, så går den värsta tröttheten över i princip så fort man satt sig på cykeln och kommit iväg till dagens första brukare. *ler*

I det stora hela kan man nog säga att jag ser fram emot börja jobba igen mer än vad jag tycker det är tråkigt. *ler* Det allra tråkigaste är nog egentligen känslan av att Mira inte längre är min lilla bebis.. Helt plötsligt är hon stora tjejen som ska gå på dagis hela dagarna tillsammans med sin storebror.. Hur gick detta till??    Jag har verkligen försökt njuta av tiden hemma och av henne så mycket jag bara kunnat, och jag kommer självklart försöka se till att njuta riktigt ordentligt nu den sista tiden. Men, oavsett hur mycket man njuter, så har man barn går tiden fruktansvärt fort! Rätt vad det är så är dem inte så små längre..