Tänk att imorgon är det julafton igen. Varje år slås jag av tanken att meningen "Nu är det jul igen" är väldigt passade. För att varje år känns det verkligen som att "nu är det jul IGEN". Innan vi fick barn tyckte jag att tiden gick fort, men sedan vi fått barn känns det som att tiden går ÄNNU fortare!

Man blir nästan lite "deprimerad" när man tänker på att tiden med barnen går så fort. Om mindre än en månad blir Milo, vår förstfödde, hela 4 år gammal. Det är mao 4 år sedan jag blev mamma för första gången. WHAT?!? Liksom..

Tyvärr känns det som att jag aldrig riktigt kunnat njuta av tiden med Milo. Eller ja, inte så mycket som jag velat iaf. Visst har stunderna jag njutigt med Milo varit många, men tyvärr har det varit tvärt emot väldigt många gånger också.    Vi fick ju som dem flesta vet vid detta laget ingen bra start alls. Jag fick inte träffa honom "på riktigt" förens dagen efter att han var född. Den korta stund jag fick träffa honom på natten när jag vaknat upp från narkosen kan man knappt räkna då jag var väldigt "dåsig" och rätt "borta" och inte minns så mycket av det tyvärr. Och det första året, framför allt dem första 4-5 månaderna, var jag väldigt sjuk i förlossningsdepression, vilket innebär att jag dem första månaderna större delen av dagarna var arg, ledsen och frustrerad, grät väldigt mycket och mådde inte alls bra. Och sedan kom han in i första trotsåldern redan när han var strax innan 2 år. Och sedan dess har den ena trotsen avlöst den andra och vi har varit ovänner och arga på varandra ett oändligt antal gånger sedan dess.    Vet att detta är fullkomligt normalt, men det gör ju inte att det känns bättre och roligare för det. MEN. Tro mig. Stunderna då vi inte bråkar och han är charmig, söt och faktiskt rätt rolig, passar jag på att njuta så mycket jag bara kan. *ler* Och, även stunderna då vi är ovänner o arga på varandra, försöker jag visa så mycket jag kan ändå, att jag älskar honom mer än ord kan beskriva. Han är ju trots allt min älskade lilla prins o jag skulle inte byta bort honom mot alla "perfekta" barn (som om dem finns..) i världen.   

Nästan precis 3 år senare efter att vi fått Milo, kom lilla Mira till världen. Januari var uppenbarligen en bra månad för oss att få barn i..    (Milo 7 jan, Mira 17 jan) Och om knappt en månad är det ett helt år sedan som hon kom till världen.. ETT ÅR SEDAN!!! *skakar på huvudet och fattar ingenting*

Den första tiden med Mira har varit MYCKET bättre. Jag fick vara vaken och med när hon föddes, och jag har mått bra psykiskt.

(Där har dock varit en period då jag inte mådde alls bra psykiskt,men det var av helt andra orsaker,och jag fick hjälp fort.   )

Så detta första året med Mira känner jag att jag har kunnat njuta riktigt ordentligt,och jag har passat på och mysa så mycket jag bara kunnat, av och med henne. Ändå känns det så här i efterhand som att jag velat kunnat njuta och mysa med henne ÄNNU mer. Hon är ju trots allt vårt sista barn. Det känns helt enkelt som att oavsett hur mycket man myser och njuter av tiden med sina barn, så räcker det inte. Man vill ändå kunna njuta o mysa ÄNNU mer med dem.   

Sedan jag (vi) fick barn första gången har jag även äntligen fått ett fast arbete! Dagen då chefen kallade in mig och berättade att hon ville erbjuda mig en fast anställning, är helt klart en av dem bästa dagarna i mitt liv! SOM jag längtat efter att slippa alla dessa ovissa timanställningar o mindre vikariat. Som jag längtat efter att slippa allt detta med att "aldrig" riktigt veta om och när man ska jobba från dag till dag. Äntligen något FAST arbete att kunna gå till varje dag! Det är ju en helt annan trygghet med ett fast arbete. Att inte ha något fast schema, att många dagar inte veta om det är lönt att planera något eller inte eftersom att man inte vet om man skulle bli inringd till att jobba, stod mig långt upp i halsen. Var riktigt trött o less på det. Så när jag såg arbetsannonsen om detta jobbet så valde jag att söka det trots att jag alltid sagt att hemtjänsten inte är något för mig, och trots att Lund är en bit att köra. Ångrar det inte en sekund nu så här i efterhand. *ler* Jag minns att dagen dem ringde och berättade att dem fått min ansökan och gärna ville träffa mig, satt jag i bilen och hade precis parkerat utanför ett av dem äldreboendena jag var mest och arbetade på, under min tid som timanställd på Bemanningen i Landskrona. Minns känslan när jag lagt på luren efter att ha pratat med dem; chockad, glad, nervös och exhalterad på samma gång. *ler* Jag fick gå på två intervjuer hos dem innan dem erbjöd mig ett vikariat. (första var med bara chefen o hennes "assistent" och andra gången var sjuksköterskorna med) Tjänsten jag sökt var egentligen en fast tjänst, men eftersom att jag hade så liten erfarenhet av hemtjänsten (nästan ingen alls), fick jag först bara ett vikariat på ett halvår, för att jag skulle ha chansen att känna om detta var något för mig, och för att dem skulle kunna lära känna mig först. Knappt ett halvår senare var jag fast anställd. *ler* Jag upptäckte rätt fort att hemtjänsten "visst det var något för mig". *ler* Trivdes jättebra och längtade inte alls tillbaka till äldreboenden. Och chefen och mina arbetskamrater trivdes (uppenbarligen *ler*) bra med mig.       Han jobba där i ca 1½ år innan jag blev gravid och senare sjukskriven pga foglossningen. *ler* Dvs han vara fast anställd i ett år, innan jag gick hem på sjukskrivning och senare havandeskapspenning och sen mammaledighet. *ler* Jag är glad att jag han jobba där i totalt 1½ år innan jag "gick hem", för att då han jag komma in i gemenskapen på jobb riktigt bra, och det känns jätteskönt.   

Nu är det mindre än ett halvår kvar innan innan jag ska gå tillbaka till jobb. Den 1 april nästa år är mitt livs sista mammaledighet slut.. Känns tråkigt och skönt på samma gång. *ler* Ska bli skönt att komma in i lite mer normala rutiner igen, och det ska bli skönt att komma in i gemenskapen på jobb igen. Men samtidigt så kommer det självklart kännas lite tråkigt och vemodigt att inte längre kunna gå hemma och mysa med barnen hela dagarna och kunna planera och göra vad man vill varje dag utan att behöva tänka på att man ska jobba. *ler* Det ÄR rätt mysigt o bekvämt att gå hemma. *ler* Men, samtidigt blir det rätt långtråkigt i längden ändå. Så det känns bra att jag snart ska tillbaka till jobb igen ändå. *ler* Men givetvis ska jag passa på och njuta RIKTIGT ordentligt nu dem sista månaderna. *ler*

Om drygt en vecka går vi alltså in 2013. Nytt år och nya möjligheter. Ska bli spännande att se vad 2013 har att erbjuda.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hehe, jodå, jag gör mer än bara tränar nu för tiden, men jag ska erkänna att träningen och viktminskningen ÄR en väldigt stor del av mitt liv just nu. Därför blir denna bloggen lite "lidande" just nu när jag är så fokuserad på träningen och viktminsk...

    Jag vet inte hur många som egentligen läser min blogg eftersom att jag nästan aldrig får några kommentarer, men jag väljer att uppdatera den ändå.          Mitt liv har den senaste tiden mestadels handlat om min viktresa, något som n...

Mitt liv just nu består mest av träning, jobba och att mysa med barnen. Och detta känns väldigt bra.          Jag har varit tillbaka på jobb i ca 1,5 månad nu, och det känns jättebra. Det är väldigt skönt att vara igång och jobba igen, ha lit...

    Idag när jag o Fredrik var på Väla gick vi in på Desigual för att jag ville se om där fanns någon snygg klänning jag kunde ha som "målviktsklänning". Som vanligt hade dem många snygga klänningar men inte så många som jag kände wow DEN var ri...

Nu är Mira inne på sin andra inskolningsvecka på dagis. Hon hade förmodligen bara behövt en vecka egentligen, men vi valde att ta två för att vara på den säkra sidan med sjukdomar o allt.     Trots att det är hennes andra vecka nu tycker jag fo...