För 3 dagar sedan blev Milo 3 år och 11 månader gammal, och om en vecka blir Mira 11 månader gammal. Detta innebär att det är nästan 4 ÅR sedan vi blev föräldrar för första gången, och nästan 1 ÅR sedan vi blev tvåbarns föräldrar.

Hur sjutton kan tiden gå så FORT?! Jag tycker inte att det känns som att det var fem år sedan vi började försöka bli gravida första gången. Vi gjorde vårt första försök att bli gravida med Milo på vår bröllopsresa till Usa i april 2007 (vi gifte oss i juli 2006 men åkte inte på vår bröllopsresa förens i april året där på). Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort att bli gravida. Först i april året där på fick vi det där efterlängtade plusset på graviditetstestet. Minns att det var ett väldigt jobbigt och frustrerande år. Det var inte bara jobbigt att vi inte lyckades trots seriösa försök varje månad, det var även jobbigt för att alla vännerna plussade "till höger o vänster" medan vi fortfarande kämpade. Man var självklart glad för deras skull, men samtidigt SÅ frustrerande! Varför lyckades dem men inte vi? Men, ett år senare var det alltså äntligen vår tur, och det gågna året var glömt.   

Minns att graviditeten med Milo var obeskrivbar men samtidigt ingen dans på rosor. Det var en obeskrivbar känsla att för första gången i ens liv känna ett litet foster växa i magen. Att få gå på sitt första ultraljud och få se sin lilla bebis på en liten tv skärm. Se hur magen blev allt större och rundare, känna dem första rörelserna, första gången jag kunde ta tag i hans fot (eller vad det var   ) osv. Helt obeskrivbart!    Men, som sagt, det var inte bara en dans på rosor. Jag började må illa och kräka rätt tidigt. Redan runt v.9 började jag kräka. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag tror inte det var förens runt v.21 jag slutade kräka helt. Dem sista veckorna var det inte varje dag, och oftast inte mer än max 2 gånger om dagen, men dock. På detta viset mådde jag sämre när jag gravid med Milo än när jag var gravid med Mira.

Dem 2-3 sista månaderna hade jag både rätt stora problem med foglossning (foglossningen började inte förens runt v.21 när jag var gravid med honom), och ett spökande blodtryck. Dem 3-4 sista veckorna tror jag det var, fick jag med mig stickor hem för att testa mitt urin varje dag för att hålla koll så jag inte hade något protein i urinet, med tanke på mitt spökande blodtryck och pga det risken för havandeskapsförgiftning. Det var inte förens några/ett par dagar innan "bf" dagen den 6 jan, som testet visade att jag hade protein i urinet. Det var dock så pass svagt och lite att jag först hade tänkt avvakta med att ringa in till BB till dagen efter. Så här i efterhand är jag rätt glad att jag valde att ringa in ändå. När vi kom in var mitt blodtryck väldigt högt (hur högt kommer jag inte ihåg just nu, men tillräckligt högt för att dem inte skulle vilja skicka hem mig), och mycket riktigt hade jag protein i urinet. Dock inga stora mängder. Dagen efter var mitt blodtryck fortfarande alldeles för högt och jag hade fortfarande spår av protein i urinet. Ändå valde dem att inte sätta igång mig förens den 6 jan, på själva "bf" dagen. Hur det sedan slutade har jag berättat om tidigare. Min havandeskapsförgiftning bröt ut ordentligt och om jag inte varit inlagd hade det troligtvis inte slutat så bra som det till slut ändå gjorde..

Den första tiden med Milo var allt annat än lätt tyvärr. Alla blir nog rätt chockade första gången dem får barn, över hur jobbigt det faktiskt är i början innan man vant sig och kommit in i fungerande rutiner. Men ovanpå detta hade jag även förlossningsdepression. Har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag grät och var arg, ledsen och frustrerad varje dag. Hade svårt att ta till mig Milo ordentligt. Han kändes mest bara som ett "jobbigt måste" som hängde på likt ett plåster. Jättejobbig känsla.   Jag har försökt släppa detta, men fortfarande, efter snart 4 år har jag dåligt samvete över detta.    Vet att det inte var mitt fel. Jag mådde inte bra. Jag var ganska svårt sjuk i depression. Men det gör inte att jag får bättre samvete för det.   Sådan tur är har det bara blivet bättre och bättre när jag väl var av med depressionen.    Jag ska inte säga att vi kommer bra överens alltid. Jag brukar säga att vi är så lika varandra att vi ibland krockar rätt ordentligt. *ler smått* Men, trots allt så är han min älskade lilla prins som jag inte skulle vilja byta ut för alla pengar i världen. Älskar honom mer än ord och handlingar kan beskriva och räcka till.   

Tror att Milo var runt 1½ år gammal när vi började försöka bli gravida med Mira. Ville ha runt 2,5 år mellan barnen, och trodde att det skulle vara lättare att bli gravida denna gången. Dels var det ju inte SÅ länge sedan jag var gravid sist, så kroppen borde ju veta vad som hände och vad den skulle göra sas. *ler* Och dels så vägde jag runt 8 kg mindre denna gången än vad jag gjorde när vi försökte bli gravida med Milo. Så vi hade alla förutsättningar på vår sida för att lyckas fortare denna gången. Tji fick vi. Det blev åter igen samma visa; månad in och månad ut utan resultat, och vänner som till höger o vänster blev gravida med syskon, medan vi fortfarande kämpade..    10 månader senare fick vi äntligen plus på graviditetstestet! Och när vi räknade ut när bf skulle bli kunde vi inte annat än skratta.. Januari igen!!   

Även denna graviditet var obeskrivbar och mysig på många sätt o vis. Oavsett hur dåligt man mår i övrigt finns det inget som går upp mot att se hur magen blir större och rundare, och känna fler o fler rörelser från den lilla krabaten i magen.    Men inte heller denna graviditet var någon dans på rosor. Tror att det var redan runt v.7 som jag började må illa och kräka. Kräkte dock bara på morgonen denna gången. Det var något fåtal tillfällen som jag kräkte en gång mitt på dagen också. Men detta ILLAMÅENDE!! Gah! Det och TRÖTTHETEN höll på att ta kål på mig! Jag mådde illa HELA dagen från det att jag steg upp på morgonen tills jag gick och la mig på kvällen. Och jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag hade kunnat sova 23h/dygnet och ändå vakna upp och vara minst lika trött. Jag tog varenda lilla tillfälle jag fick, till att sova. Minns att jag satt i trappuppgångarna så fort jag hade 2 min över mellan brukarna, och sov.. haha    Illamåendet och kräkningarna släppte runt v.10-11 när jag fick utskrivet medecin mot illamående, men den envisa och jobbiga tröttheten släppte inte förens runt v.12-13 Lagom till att foglossningen började spöka.. Det ena avlöste det andra mao. Foglossningen blev snabbt värre denna gången. Med Milo kom det succesivt sas och var egentligen inte riktigt jobbigt förens dem 2 sista månaderna. I oktober gick det inte mer. Då hade jag så mycket problem med fogarna och dem kunde inte ordna mycket lättare uppgifter till mig på jobb, så då gick jag till läkaren som sjukskrev mig på direkten.

Även denna gång blev det igångsättning. Mer pga riskerna för havandeskapsförgiftning än att jag hade det, sas. Jag hade lite spår av protein i urinet ett par dagar innan igångsättningen, så hade jag fått gå över tiden ännu mer (dem satte igång mig när jag gått en vecka över tiden) finns risken att jag hade utvecklat hf. även denna gång.

Denna förlossning gick rätt mycket bättre än den första gjorde. Tyvärr slutade även denna förlossning med snitt, men denna gången kunde jag vara vaken och med iaf. Så det känns som att jag fick den "näst bästa" upplevelsen iaf. *ler* Jag fick vara vaken och med. Det var det viktigaste. Och vi mådde båda bra.   

Även den första tiden har varit bättre denna gången. Jag har fått må bra, amningen fungerade direkt, och jag kunde ta till mig Mira direkt.   

Och nu har det alltså gått nästan 4 år sedan vi blev föräldrar för första gången, och nästan 1 år sedan vi fick uppleva den stora lyckan för andra gången. Ofattbart!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hehe, jodå, jag gör mer än bara tränar nu för tiden, men jag ska erkänna att träningen och viktminskningen ÄR en väldigt stor del av mitt liv just nu. Därför blir denna bloggen lite "lidande" just nu när jag är så fokuserad på träningen och viktminsk...

    Jag vet inte hur många som egentligen läser min blogg eftersom att jag nästan aldrig får några kommentarer, men jag väljer att uppdatera den ändå.          Mitt liv har den senaste tiden mestadels handlat om min viktresa, något som n...

Mitt liv just nu består mest av träning, jobba och att mysa med barnen. Och detta känns väldigt bra.          Jag har varit tillbaka på jobb i ca 1,5 månad nu, och det känns jättebra. Det är väldigt skönt att vara igång och jobba igen, ha lit...

    Idag när jag o Fredrik var på Väla gick vi in på Desigual för att jag ville se om där fanns någon snygg klänning jag kunde ha som "målviktsklänning". Som vanligt hade dem många snygga klänningar men inte så många som jag kände wow DEN var ri...

Nu är Mira inne på sin andra inskolningsvecka på dagis. Hon hade förmodligen bara behövt en vecka egentligen, men vi valde att ta två för att vara på den säkra sidan med sjukdomar o allt.     Trots att det är hennes andra vecka nu tycker jag fo...