Drygt/ca 1½ vecka har gått sedan vi tog det tunga och svåra, men rätta, beslutet att låta avliva Armani. Dem 2-3 första dagarna var dem jobbigaste, men sedan har livet gått vidare som vanligt. Visst känner man en enorm saknad till och från, men det blir lättare för varje dag.

För snart en vecka sedan fick vi hem vår nya familjemedlem som vi döpt till Charlie. Eller Charlie Brown som hans fulla namn är. *ler* (Flatterhaft Secret Agent) Charlie är ännu så länge en riktig buse som ju alla valpar är, men samtidigt är han väldigt gosig. *ler* Tycker om att kela och är väldigt social. Dock så får vi försöka bättra på hans självförtroende har vi märkt, då han är väldigt undergiven. Så fort man skäller på han eller säger "nej", så kryper han ihop med svansen mellan benen. Så detta får vi nog försöka jobba lite med.

Fredrik försöker träna med han en stund varje dag, kommandon som "sitt, ligg och stanna". Ännu så länge är han rätt duktig och verkar vara hyfsat lätt lärd.

Jag ska erkänna att det är väldigt tålamodskrävande och ganska jobbigt med två små barn och en liten valp på samma gång. Rättare sagt det är jobbigt med en 3½ åring och en liten valp.. Mira gör ju fortfarande inte så mycket väsen av sig, utan är lugn och belåten nästan alltid. Har inte börjat ta sig framåt ännu, mer än i gåstolen då. Så hon "bara hänger med", sas. *ler* Men Milo.. Ja dem är som två jämngamla syskon skulle man kunna säga. Dvs dem triggar varandra. Hela tiden. Och det slutar hela tiden med att Milo blir ledsen och säger "dumma hund". Charlie har ju både vassa tänder och klor, och förstår inte när Milo säger "nej". Milo i sin tur förstår inte riktigt att han måste stå upp och inte ligga ner på golvet, för att Charlie inte ska börja hoppa på honom och börja rida på honom, han förstår heller inte riktigt att om han vill att Charlie ska lämna honom i fred, måste han ignorera honom, och sätta sig i soffan. Och sedan dröjer det inte ens fem minuter efter det att jag tagit undan Charlie och fått Milo att förstå att han måste sätta sig i soffan, förens Milo är nere på golvet och triggar upp Charlie igen. Och så här håller det på hela dagen. Inte konstigt att man är trött på kvällarna. *ler smått*

Men, jag/vi var väl medvetna om att det skulle bli så här. Men vi tyckte ändå att det var perfekt att skaffa ny hund nu. För hundens/Charlies skull. Ja och för att vi väldigt fort saknade att ha hund så klart, men främst för hundens skull. Eftersom att jag ska gå hemma med Mira i nästan ett år till, behöver Charlie inte vara ensam hemma några längre stunder förens han är 1 år (jag börjar jobba 1 april, och då ska Fredrik vara hemma i en månad. Charlie blir 1 år den 1 maj). Och eftersom att jag går hemma behöver vi inte tänka på att försöka ordna så att någon går hit och rastar han i jämna mellanrum nu innan han är rumsren och innan han vant sig vid och lärt sig tycka om att vara ute i hundgården. Så även om det självklart ÄR väldigt jobbigt att ha en 3½ åring och en liten valp på samma gång (och en 6 månaders bebis, men hon "hänger som sagt mest bara med", är inte svår alls att ha att göra med *ler*), så känns det som att vi tog rätt beslut att skaffa valp nu. Det FÅR helt enkelt vara jobbigt nu den första tiden. Men det är det värt. För Charlies skull, men även för vår.