Tänk vad tiden går fort! Igår blev vår lilla Mira hela 6 månader. Kan inte fatta att det var ett halvår sedan hon låg i min mage och sparkade och buffade och vi var nyfikna på vem hon var, hur hon såg ut. Fredrik vågade inte lita på ultraljuden vi gjort till 100% (trots att tre olika läkare sagt att hon var en flicka *ler*), så Fredrik vågade inte lita på att hon verkligen var en flicka. *ler*  Jag litade på att det verkligen var en flicka eftersom att tre olika läkare sagt att det var en flicka, varav en av dem som sagt det är förlossningsläkare sen väldigt många år tillbaka. *ler* Jag mådde dessutom sämre denna gången, och alla jag känner som har en flicka o en pojke säger att dem också mådde sämre med flickan än med pojken. Sedan VET jag att detta inte behöver betyda något, att Mira likväl kunnat vara en pojke ändå, men ja.. Det var väl en känsla jag hade antar jag.

Men sen får jag ska ju erkänna att min första fråga sekunderna innan dem höll upp henne till oss när hon kommit ut ändå var "ÄR det en flicka?" *ler* Och självklart var det ju en flicka!   

Mira är alltså nu 6 månader gammal och jag måste säga att hon är en väldigt lätt bebis. Det var dem 3 första månaderna som hon var mer missnöjd än nöjd, men det var för att hon hade mycket problem med magknip. Men dem sista tre månaderna har hon alltså varit en väldigt lätt bebis. Hon sover oroligt till o från på nätterna, men hon somnar fort och lätt redan vid 20:00/20:30 (Milo fick vi väldigt sällan i säng för natten innan 22:30), och somnar om fort igen åtminstone 3 av 5 gånger när hon vaknar på nätterna. För det mesta somnar hon om fort igen 5 av 5 gånger, men så vissa perioder sover hon som sagt oroligt då hon vaknar allt från en gång i timmen till var annan-var tredje timme. Det är dessa perioder som hon "bara" somnar om fort o lätt igen 3 av 5 gånger. Men dem gånger hon inte somnar om fort och lätt tar det oftast max en timme att få henne att somna om, så det är ju inte så himla farligt det i heller egentligen, men på natten när man är trött och man kanske redan varit uppe med henne 2-3 gånger, är tom. 15 min lång tid och man blir frustrerad på att hon inte vill somna om när man själv bara vill soooova. *ler*

På dagarna är hon i princip alltid pigg och glad, hela tiden.    Enda gången hon är arg och ledsen är när hon är trött, och framför allt när hon är trött OCH hungrig. Är hon "bara" trött är hon bara lite smågnällig, och då är det bara att lägga henne i vagnen så somnar hon utan bråk och gnäll inom 2-3 min. *ler* Hon är alltså väldigt lätt att få nöjd igen, man vet att när hon är gnällig och arg så är det bara att antingen ge henne mat eller lägga henne i vagnen. Eller både och, så klart, dvs först ge henne lite att äta och sedan lägga henne i vagnen. Så är hon lugn och nöjd igen. *ler*

Sedan är hon väldigt mammig, så jag har rätt mycket lättare att få henne lugn igen än Fredrik. Fredrik får jobba lite mer för det. Men tror att det är mycket för att jag ju står för den största trösten och närheten eftersom att jag ammar henne. Det är ju även jag som är hemma med henne hela dagarna. Fredrik träffar hon ju tyvärr bara några få timmar om dagen eftersom att han jobbar, och när han kommer hem har han oftast en massa att göra här hemma också. (ute i verkstaden o liknande) Tror och hoppas att dem ska komma lite närmare varandra sedan när han också kan ge henne mat, och nu under semestern.

Det är fortfarande smakportioner som gäller. Hon har så smått börjat vänja sig vid mat och välling nu, så hon äter "stora smakportioner" nu skulle man kunna säga, men alltså fortfarande inte hela portioner. Men jag provar ett par-tre gånger om dagen varje dag. Varierar med burkmat, gröt och välling. Gröt och välling är det hon tycker bäst om ännu så länge.

I söndags lämnade vi Milo hos mina föräldrar. Han ska vara där tills på fred. Ännu så länge har dem inte haft några problem med honom, han är fortfarande "världens snällaste och goaste unge" enligt mina föräldrar. *ler*      Han somnar som han ska på kvällarna och sover hela nätterna i sin egen säng. (dem har köpt en billig juniorsäng som barnbarnen får sova i när dem är där) Duktig kille mao.   

Han verkar inte sakna oss något nämnvärt ännu så länge, bara när han trillar och slår sig eller liknande. Då vill han hem till mamma o pappa. *ler* Men det är ju rätt naturligt och vanligt. *ler* Jag har pratat med han i telefon två gånger, och båda gångerna säger han "mamma, kommer du och hämtar mig nu? Jag vill hem nu mamma". Tror ni det gör "ont" i mammahjärtat då eller? Det är härligt att höra att han saknar oss och vill hem, men samtidigt gör det "ont" eftersom att man vet att vi inte ska hämta honom förens på fred. Men jag försöker tänka att han har det bra hos mormor/morfar, vilket jag VET att han har, och jag har frågat mamma om det verkar som att han saknar oss, men det gör han inte. Så jag vet ju att det bara är precis när han pratar med mig o hör min röst. All övrig tid har han inte tid att tänka på och sakna oss. *ler*

Själv har jag fortfarande väldigt blandade känslor ska jag erkänna. Jag tror inte att jag kommer inse hur GRYMT mycket jag saknat honom, förens jag träffar honom på fred. *ler* Men annars så nu, tredje (3,5) dagen utan honom känns det fortfarande ganska skönt och välbehövligt, även om jag SJÄLVKLART saknar honom "jätte massa mycket" på samma gång, det är väldigt tomt och konstigt utan honom. *ler* Skönt, tråkigt och jobbigt på samma gång mao skulle man kunna säga. Längtar något enormt mycket tills på fredag när jag äntligen får träffa honom igen, samtidigt som jag passar på att ta det lugnt och hämta krafter, samt passar på att mysa och njuta lite extra mycket av Mira. *ler*

För en vecka sedan blev Milo 3,5 år gammal. Kan knappt fatta att det var 3,5 år sedan han låg i min mage!   För ett par dagar sedan satt jag och letade fram bilder att sätta in i hans "Mina första år" bok (bättre sent än aldrig, right?   ), det var bla en bild på när han låg i min mage, när han var nyfödd, när han började gå, och liknande bilder där skulle in. Det väckte en hel del minnen kan jag säga. *ler* Dem flesta var positiva inser jag nu så här i efterhand. Skriver att jag inser det nu i efterhand för att det första året med honom mådde jag inte alls bra psykiskt, så tyvärr njöt jag inte riktigt så mycket av hans första år som jag velat. Men när jag tittar på bilderna från hans första år, så gör jag inget annat än sitter och ler och minns endast dem positiva och glada stunderna, inte stunderna då jag grät, var ledsen, arg och frustrerad pga förlossningsdepressionen jag hade. Tur är väl kanske det, att man i efterhand kan minnas alla dem glada och mysiga stunderna, även om man så klart tyvärr även minns alla dem jobbiga stunderna allt för väl.

Milo har vuxit upp och blivet en liten kille som älskar att prata, klättra i traktorer, leka med lera, se på tv och att klättra på sina föräldrar.    Han har tyvärr även visat sig ha ett jäkla humör. Ja, detta visade han egentligen redan som liten bebis genom att bli riktigt arg nästan direkt, om han fick vara hungrig lite för länge (enligt honom *ler*), och när han blev arg så fick man se till att hålla fast honom ordentligt, för att när han blev arg så slängde han sig bakåt med huvudet så han hade trillat bakåt och slagit i huvudet om man inte höll honom. Detta beteende höll han på med tills han var över året. Nu visar han att han har humör genom att gallskrika, gråta och slåss o sparkas så fort han blir arg, vilket han vissa dagar kan bli för ingenting. Senast för ett par dagar sedan när jag sa åt honom att han inte fick ta en kölapp till en affär vi inte skulle in i. Har fått rådet att när han får sådana ilskna utbrott, att jag ska tala om för honom att och varför jag sa åt honom att han inte fick göra det,och att jag sedan ska ta han i famnen och hålla fast honom där utan att prata med honom, tills han lugnar ner sig. Detta för att visa att jag inte lämnar honom när han blir arg, att jag finns där för honom och hjälper honom att lugna ner sig. Efteråt brukar vi krama o pussa varandra och han får säga förlåt för att han gjorde något han inte fick o för att han slogs. Det brukar ta minst 10 min för han att lugna ner sig när han får sina utbrott. Nu när han fick sitt senaste utbrott då för ett par dagar sedan, tog det mer än 20 min, så mao i mer än 20 min satt han i min famn och skrek, sparkades och revs, vilket resulterade i sönderrivna händer och blåmärken på mina ben.    Det är jätte jobbigt att sitta med han i famnen när han får sådana utbrott, men jag måste säga att hans utbrott faktiskt minskat sedan vi började med denna metoden. Innan jag fick detta rådet brukade vi försöka förklara för honom varför han inte fick göra det och satte sedan honom i ett annat rum och gick ut så han fick lugna ner sig i ett annat rum och sedan komma in till oss igen när han lugnat ner sig. (sedan förklarade vi för honom igen så fort han lugnat ner sig) Men sedan vi ist börjat ta honom i vår famn och låter han ha sitt utbrott hos oss, så har hans utbrott börjat minska sakta men säkert. Han får fortfarande utbrott ibland flera gånger i veckan, men det känns ändå som att det sakta men säkert börjar gå åt rätt håll.

Imorgon ska vi lämna honom hos mina föräldrar där han ska vara i (nästan) en hel vecka. Känns som att detta kan vara väldigt välbehövligt för oss båda. *ler* Milo får odelad uppmärksamhet och blir underhållen nästan alla hans vakna timmar i en hel vecka, och jag får pusta ut och hämta nya krafter. *ler* Får känna hur det var att vara ett barns mamma igen, i en vecka. *ler* Att vara utan honom i nästan en hel vecka kommer kännas skönt, behövligt, konstigt, tråkigt och tomt på samma gång. *ler* Det kommer bli ett kärt återseende när vi hämtar hem honom igen i alla fall.      Hans humör får jag tyvärr erkänna att han har fått efter mig.    Tror det är därför jag har så svårt för att hantera hans humör. Han är allt för lik mig själv helt enkelt.

  Mira, lilla Mira. Snart inte så liten längre. På tisdag blir hon 6 månader. SEX MÅNADER!!!    Var det verkligen ett halvår sedan hon låg i min mage?! Svårt att fatta.. Jag måste säga att Mira är en väldigt lätt och snäll bebis. Det var dem 3 första månaderna som hon var lite jobbig, då hon var missnöjd väldigt ofta pga magknip. Men så fort hon "passerat 3 månaders gränsen" har hennes magknip försvunnit i princip helt, och hon har blivet en MYCKET lugnare och gladare bebis. Mycket sällan hon är arg och ledsen. Inte ens när hon är hungrig brukar hon bli arg. Enda gången hon är arg och ledsen är när hon är trött OCH hungrig. Ja och så klart om hon får vara hungrig för länge innan hon får mat, men man kan dra ut på att ge henne mat rätt länge innan hon blir arg. Så vidare hon inte är trött då alltså. *ler* Men så är det ju med alla, är man trött har man inte lika bra tålamod att vänta på saker. *ler*

Men annars är Mira en riktig liten solstråle som är väldigt lätt att ha att göra med.   

För några veckor sedan började jag ge henne smakportioner. Och man kan väl säga att det går sakta men säkert framåt, även om hon ännu inte vant sig vid smaken tillräckligt mycket för att kunna byta ut ett helt mål. Gröt och välling är det som går hem bäst ännu så länge. Välling kan jag nog snart ge henne en hel flaska, dvs byta ut ett helt mål mot välling. Igår åt hon ca 40 ml välling, och idag lite mer än 60 ml. Tror att hon nog kunnat äta mer än 60 ml om hon inte varit trött. Men just burkmat har hon ännu inte riktigt vant sig vid så pass mycket att hon tycker om det så mycket så hon kan få en hel portion.

Så snart kan jag börja dra ner på amningen. Detta ger lite blandade känslor. Det är ju verkligen supermysigt att amma och jag är så oerhört glad och tacksam över att det fungerar, och att det fungerat problemfritt så här länge. Men samtidigt ska det bli skönt att Fredrik (och andra) sakta men säkert också kan börja ge henne mat, så att det inte bara är jag som står för maten sas. Så att jag inte behöver känna mig lika låst vid henne, så att jag kan åka iväg i några timmar utan BÅDA barnen någon gång ibland. *ler* Men, jag kommer fortsätta delamma i åtminstone två månader till, om det fortsätter fungera efterhand som hon får mer välling o mat.

Till hösten ska jag börja gå på öppna förskolan med henne, och jag är säker på att hon kommer tycka att det är jättekul! Igår satte jag henne bredvid en liten kille i hennes ålder när jag var på "mammaträff", och som hon lyste upp! Hon pratade med honom, skrattade, "fäcktade" glatt med armarna och kände på honom. *ler*    Så är säker på att hon kommer uppskatta ett besök på öf väldigt mycket.   

  Pott träning kan jag inte kalla det eftersom att Milo inte vill sitta på pottan. Han vill hellre sitta på toaletten. *ler* Dem gånger han är intresserad av det.

Jag har funderat allt mer och mer på hur vi ska få Milo blöjfri. Han är 3½ år gammal nu, och det hade varit bra och skönt om han kunde bli blöjfri snart känner vi. Men samtidigt vill vi inte tvinga fram det.

Vissa dagar är han jätteduktig på att kissa på toaletten, vissa dagar är det tom. så han själv kommer och säger att han vill kissa på toaletten. Han har tom. bajsat på toaletten en gång, något jag förstått det som brukar vara det som barn lär sig sist av någon anledning. Så han ÄR ju intresserad. Ibland. Men det är verkligen bara när han känner för det, mao långt ifrån regelbundet. Ibland kan han gå på toaletten 1-3 ggr/dagen 1-3 dagar i veckan, sedan kan det gå 1-3 veckor då han inte är intresserad alls, oavsett vad vi lockar med, sedan är han intresserad av det igen osv.

Ett av problemen är att han bryr sig inte för fem öre om/när blöjan är blöt. Varken om den är blöt av kiss eller om där är bajs i (fast bajsblöjor brukar han säga ifrån om rätt fort för det mesta, men vissa dagar får man bråka rätt bra med han för att kunna byta blöjan frivilligt på honom). Vi har sedan i torsdags provat Liberos "potty training pants" på honom, och jag har kännt på dem när han kissat i dem, och dem känns verkligen riktigt blöta och äckliga så fort han kissat i dem. Men det bekommer inte han alls. Och något som är lite märkligt, är att dem dagar han är intresserad av att gå på toaletten, är när han har blöja på sig. Men så fort vi tar av blöjan så han bara har kalsonger på sig, försvinner hans intresse helt för att vilja gå på toaletten. Vilket resulterar i en hel del nerkissade kalsonger. (vilket han heller inte bryr sig om något nämnvärt)

Vi har provat att ge han godis varje gång han kissat på toaletten, men det fungerade bara ett kort tag. Vi har tom. provat med att locka med att han ska få en racerbil han ett tag pratade om att han ville ha, så fort han börjat kissa (och bajsa) på toaletten ist för i blöjan, men det har heller inte fungerat. Och vi berömmer honom super mycket varje gång han kissat på toaletten, men detta hjälper heller inte något nämnvärt. (men det kommer vi självklart fortsätta med varje gång ändå)

Så fick jag ett tips av en väninna.

En dag i veckan ska jag ta med mig Milo till affären (typ Panduro eller liknande affär) där han själv ska få välja ett stort pappersark, pennor och klistermärken. (först tänkte jag bara köpa guldstjärnor, men sen kom jag på att det ju är roligare för han om han själv får välja) Sedan ska jag med pennorna rita fina rutor på pappret, och var 5:e ruta kommer jag fylla i så att han lätt förstår att för varje gång han kan sätta ett klistermärke i en sådan ruta, kommer han få en liten sak (typ en liten leksak eller något godis/kex). Dvs var 5:e gång han kissat (eller bajsat) på toaletten kommer han få något. Sedan efter ett tag ökar jag antalet rutor så att han bara får något var 10:onde gång osv tills han till slut förhoppningsvis är helt blöjfri. Kommer dock klargöra för han att han endast får sätta på ett klistermärke när han kissat (eller bajsat) i toaletten, så att han inte tror att det räcker med att sitta på toaletten. Då kommer han väl vilja sitta där hela dagarna "bara för att". haha   

Håll tummarna att detta ska fungera. Hade varit kanon om han kunde vara blöjfri åtminstone på dagarna innan sommaren är slut.