För en vecka sedan blev Milo 3,5 år gammal. Kan knappt fatta att det var 3,5 år sedan han låg i min mage!   För ett par dagar sedan satt jag och letade fram bilder att sätta in i hans "Mina första år" bok (bättre sent än aldrig, right?   ), det var bla en bild på när han låg i min mage, när han var nyfödd, när han började gå, och liknande bilder där skulle in. Det väckte en hel del minnen kan jag säga. *ler* Dem flesta var positiva inser jag nu så här i efterhand. Skriver att jag inser det nu i efterhand för att det första året med honom mådde jag inte alls bra psykiskt, så tyvärr njöt jag inte riktigt så mycket av hans första år som jag velat. Men när jag tittar på bilderna från hans första år, så gör jag inget annat än sitter och ler och minns endast dem positiva och glada stunderna, inte stunderna då jag grät, var ledsen, arg och frustrerad pga förlossningsdepressionen jag hade. Tur är väl kanske det, att man i efterhand kan minnas alla dem glada och mysiga stunderna, även om man så klart tyvärr även minns alla dem jobbiga stunderna allt för väl.

Milo har vuxit upp och blivet en liten kille som älskar att prata, klättra i traktorer, leka med lera, se på tv och att klättra på sina föräldrar.    Han har tyvärr även visat sig ha ett jäkla humör. Ja, detta visade han egentligen redan som liten bebis genom att bli riktigt arg nästan direkt, om han fick vara hungrig lite för länge (enligt honom *ler*), och när han blev arg så fick man se till att hålla fast honom ordentligt, för att när han blev arg så slängde han sig bakåt med huvudet så han hade trillat bakåt och slagit i huvudet om man inte höll honom. Detta beteende höll han på med tills han var över året. Nu visar han att han har humör genom att gallskrika, gråta och slåss o sparkas så fort han blir arg, vilket han vissa dagar kan bli för ingenting. Senast för ett par dagar sedan när jag sa åt honom att han inte fick ta en kölapp till en affär vi inte skulle in i. Har fått rådet att när han får sådana ilskna utbrott, att jag ska tala om för honom att och varför jag sa åt honom att han inte fick göra det,och att jag sedan ska ta han i famnen och hålla fast honom där utan att prata med honom, tills han lugnar ner sig. Detta för att visa att jag inte lämnar honom när han blir arg, att jag finns där för honom och hjälper honom att lugna ner sig. Efteråt brukar vi krama o pussa varandra och han får säga förlåt för att han gjorde något han inte fick o för att han slogs. Det brukar ta minst 10 min för han att lugna ner sig när han får sina utbrott. Nu när han fick sitt senaste utbrott då för ett par dagar sedan, tog det mer än 20 min, så mao i mer än 20 min satt han i min famn och skrek, sparkades och revs, vilket resulterade i sönderrivna händer och blåmärken på mina ben.    Det är jätte jobbigt att sitta med han i famnen när han får sådana utbrott, men jag måste säga att hans utbrott faktiskt minskat sedan vi började med denna metoden. Innan jag fick detta rådet brukade vi försöka förklara för honom varför han inte fick göra det och satte sedan honom i ett annat rum och gick ut så han fick lugna ner sig i ett annat rum och sedan komma in till oss igen när han lugnat ner sig. (sedan förklarade vi för honom igen så fort han lugnat ner sig) Men sedan vi ist börjat ta honom i vår famn och låter han ha sitt utbrott hos oss, så har hans utbrott börjat minska sakta men säkert. Han får fortfarande utbrott ibland flera gånger i veckan, men det känns ändå som att det sakta men säkert börjar gå åt rätt håll.

Imorgon ska vi lämna honom hos mina föräldrar där han ska vara i (nästan) en hel vecka. Känns som att detta kan vara väldigt välbehövligt för oss båda. *ler* Milo får odelad uppmärksamhet och blir underhållen nästan alla hans vakna timmar i en hel vecka, och jag får pusta ut och hämta nya krafter. *ler* Får känna hur det var att vara ett barns mamma igen, i en vecka. *ler* Att vara utan honom i nästan en hel vecka kommer kännas skönt, behövligt, konstigt, tråkigt och tomt på samma gång. *ler* Det kommer bli ett kärt återseende när vi hämtar hem honom igen i alla fall.      Hans humör får jag tyvärr erkänna att han har fått efter mig.    Tror det är därför jag har så svårt för att hantera hans humör. Han är allt för lik mig själv helt enkelt.

  Mira, lilla Mira. Snart inte så liten längre. På tisdag blir hon 6 månader. SEX MÅNADER!!!    Var det verkligen ett halvår sedan hon låg i min mage?! Svårt att fatta.. Jag måste säga att Mira är en väldigt lätt och snäll bebis. Det var dem 3 första månaderna som hon var lite jobbig, då hon var missnöjd väldigt ofta pga magknip. Men så fort hon "passerat 3 månaders gränsen" har hennes magknip försvunnit i princip helt, och hon har blivet en MYCKET lugnare och gladare bebis. Mycket sällan hon är arg och ledsen. Inte ens när hon är hungrig brukar hon bli arg. Enda gången hon är arg och ledsen är när hon är trött OCH hungrig. Ja och så klart om hon får vara hungrig för länge innan hon får mat, men man kan dra ut på att ge henne mat rätt länge innan hon blir arg. Så vidare hon inte är trött då alltså. *ler* Men så är det ju med alla, är man trött har man inte lika bra tålamod att vänta på saker. *ler*

Men annars är Mira en riktig liten solstråle som är väldigt lätt att ha att göra med.   

För några veckor sedan började jag ge henne smakportioner. Och man kan väl säga att det går sakta men säkert framåt, även om hon ännu inte vant sig vid smaken tillräckligt mycket för att kunna byta ut ett helt mål. Gröt och välling är det som går hem bäst ännu så länge. Välling kan jag nog snart ge henne en hel flaska, dvs byta ut ett helt mål mot välling. Igår åt hon ca 40 ml välling, och idag lite mer än 60 ml. Tror att hon nog kunnat äta mer än 60 ml om hon inte varit trött. Men just burkmat har hon ännu inte riktigt vant sig vid så pass mycket att hon tycker om det så mycket så hon kan få en hel portion.

Så snart kan jag börja dra ner på amningen. Detta ger lite blandade känslor. Det är ju verkligen supermysigt att amma och jag är så oerhört glad och tacksam över att det fungerar, och att det fungerat problemfritt så här länge. Men samtidigt ska det bli skönt att Fredrik (och andra) sakta men säkert också kan börja ge henne mat, så att det inte bara är jag som står för maten sas. Så att jag inte behöver känna mig lika låst vid henne, så att jag kan åka iväg i några timmar utan BÅDA barnen någon gång ibland. *ler* Men, jag kommer fortsätta delamma i åtminstone två månader till, om det fortsätter fungera efterhand som hon får mer välling o mat.

Till hösten ska jag börja gå på öppna förskolan med henne, och jag är säker på att hon kommer tycka att det är jättekul! Igår satte jag henne bredvid en liten kille i hennes ålder när jag var på "mammaträff", och som hon lyste upp! Hon pratade med honom, skrattade, "fäcktade" glatt med armarna och kände på honom. *ler*    Så är säker på att hon kommer uppskatta ett besök på öf väldigt mycket.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hehe, jodå, jag gör mer än bara tränar nu för tiden, men jag ska erkänna att träningen och viktminskningen ÄR en väldigt stor del av mitt liv just nu. Därför blir denna bloggen lite "lidande" just nu när jag är så fokuserad på träningen och viktminsk...

    Jag vet inte hur många som egentligen läser min blogg eftersom att jag nästan aldrig får några kommentarer, men jag väljer att uppdatera den ändå.          Mitt liv har den senaste tiden mestadels handlat om min viktresa, något som n...

Mitt liv just nu består mest av träning, jobba och att mysa med barnen. Och detta känns väldigt bra.          Jag har varit tillbaka på jobb i ca 1,5 månad nu, och det känns jättebra. Det är väldigt skönt att vara igång och jobba igen, ha lit...

    Idag när jag o Fredrik var på Väla gick vi in på Desigual för att jag ville se om där fanns någon snygg klänning jag kunde ha som "målviktsklänning". Som vanligt hade dem många snygga klänningar men inte så många som jag kände wow DEN var ri...

Nu är Mira inne på sin andra inskolningsvecka på dagis. Hon hade förmodligen bara behövt en vecka egentligen, men vi valde att ta två för att vara på den säkra sidan med sjukdomar o allt.     Trots att det är hennes andra vecka nu tycker jag fo...