Direktlänk till inlägg 12 juni 2012

Dem längsta fem minuterna i mitt liv

Av Lina - 12 juni 2012 10:21


Igår var jag med om dem absolut längsta och jobbiga fem minuterna i mitt liv.

Jag var hos mina föräldrar med barnen, och innan vi skulle gå till stan var jag tvungen att amma Mira och mamma skulle passa på att gå ut med hunden. Mamma frågade om Milo ville följa med, men det ville han inte, han ville vara i trädgården. Så mamma gick ut med hunden utan Milo (trodde jag), och jag ammade Mira. Ammade Mira i kanske 5 min innan jag gick ut för att kolla till Milo i trädgården. Har Mira i famnen och tar bara på mig pappas (allt för stora så klart) sandaler och går ut i trädgården. Det första jag ser är att porten ut mot gatan står öppen och trehjulingen står vid porten... Hjärtat började genast slå i 180 och jag sprang ut i trädgården och kallade på Milo. Ingen Milo. Så jag "slänger" Mira i vagnen, springer in och slänger av mig pappas sandaler eftersom att jag ju inser att jag inte kan springa speciellt fort med dem, och drar på mig mina egna skor, och springer sedan ut på "gatan" (med Mira i vagnen) och skriker efter Milo. Ser han ingenstans. Hör inte han. Innan jag springer åt vad jag hoppades var rätt håll (dvs samma håll som han sprungit åt), så får jag för mig att jag måste stänga porten fall i att om han trots allt var i trädgården men gömt sig. Rätt eller fel tänkt? Det tog ju några sekunder extra innan jag kunde springa o leta efter honom, så kanske var det fel? Hur hjärnan tänker o fungerar när man har panik vet man aldrig.


Springer och skriker panikslaget efter Milo och ber till gudarna att ingenting har hänt och att jag springer åt rätt håll. Springer mot parken där jag vet att mamma skulle gå med hunden, hoppades att han skulle ha sprungit dit och sett mamma och hakat på henne. När jag kommer in i parken ser jag rätt fort någon stå och gunga med ett barn på lekplatsen en bit in i parken. Tycker att det ser ut att vara mamma och ber än en gång till gudarna att det är min mamma och att det är Milo som är med henne, och springer dit. När jag närmar mig ser jag att det ÄR dem! Dem ser mig och ser förvånade ut att jag var där.


När dem kommer och möter mig så bryter jag ihop ordentligt och tårarna sprutar som aldrig förut. Ger Milo en stor och lång kram och tårarna går över till tårar av lättnad.


Mamma hade stått utanför och hojtat in att Milo ångrade sig och ville följa med trots allt innan dem gick, men det hade jag inte hört.


Jag har självklart förlåtigt min mamma för längesen, hon hade ju skriket in att Milo följde med, bara det att hon insåg/visste inte att jag inte hade hört det. Jag är bara glad att han var med henne och att allt var bra. Men herre gud vad rädd jag var!!    Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jo, en gång tidigare har jag faktiskt varit minst lika rädd å Milos vägnar..


Tror att han var runt 2 år, så för lite mer än ett år sedan. Jag satt på toaletten när jag hörde att han höll på med ytterdörren. Tänkte att "det är ingen fara, dörren är låst", så jag tog det lugnt. Plötsligt hör jag trafiken utanför.. Milo har lyckats öppna dörren!!! (dörren var av okänd anledning inte låst. Tror att det var för att jag hade sprungit ut och in med sopor tidigare, och glömt att låsa dörren igen efter sista rundan)  Har aldrig dragit upp mina byxor så fort. Sprang ut utan något på fötterna och hinner få tag i han när han är nästan en meter ut på vägen. Samtidigt som jag får tag på honom kommer det en bil från andra hållet. Vill inte veta vad som hade kunnat hända om jag kommit ut bara några sekunder senare och om den bilen kommit från andra hållet...     Min första reaktion var att jag blev jättearg och skällde på Milo, sedan kom tårarna och jag skakade i hela kroppen och kramade Milo hårt hårt. Usch! Ryser bara vid minnet av den dagen!   



Sådana här händelser får en att inse hur himla SNABBT ens liv kan förändras och hur mycket man älskar sina barn.  

 
 
Lindas viktiga resa

Lindas viktiga resa

13 juni 2012 16:32

Fy så hemskt, det är en förälders största mardröm :(
Skönt att han va med din mamma i alla fall.

Tack så mycket, kram

http://mammasbusungar.blogg.se

Lina

13 juni 2012 16:39

Ja det var längesen jag var så rädd..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lina - 27 juni 2013 08:52

hehe, jodå, jag gör mer än bara tränar nu för tiden, men jag ska erkänna att träningen och viktminskningen ÄR en väldigt stor del av mitt liv just nu. Därför blir denna bloggen lite "lidande" just nu när jag är så fokuserad på träningen och viktminsk...

Av Lina - 1 juni 2013 16:03


    Jag vet inte hur många som egentligen läser min blogg eftersom att jag nästan aldrig får några kommentarer, men jag väljer att uppdatera den ändå.          Mitt liv har den senaste tiden mestadels handlat om min viktresa, något som n...

Av Lina - 16 maj 2013 13:16

Mitt liv just nu består mest av träning, jobba och att mysa med barnen. Och detta känns väldigt bra.          Jag har varit tillbaka på jobb i ca 1,5 månad nu, och det känns jättebra. Det är väldigt skönt att vara igång och jobba igen, ha lit...

Av Lina - 29 april 2013 13:15


    Idag när jag o Fredrik var på Väla gick vi in på Desigual för att jag ville se om där fanns någon snygg klänning jag kunde ha som "målviktsklänning". Som vanligt hade dem många snygga klänningar men inte så många som jag kände wow DEN var ri...

Av Lina - 22 april 2013 10:10

Nu är Mira inne på sin andra inskolningsvecka på dagis. Hon hade förmodligen bara behövt en vecka egentligen, men vi valde att ta två för att vara på den säkra sidan med sjukdomar o allt.     Trots att det är hennes andra vecka nu tycker jag fo...

Skapa flashcards