Känner att jag behöver skriva av mig. Jag älskar vår son över allt annat och jag skulle kunna göra vad som helst för han. Men just nu är han SÅ jobbig! Och jag upplever detta verkligen som R I K T I G T jobbigt!   Jag undrar just nu flera gånger om dagen "vad har jag egentligen gett mig in på som skaffat barn och hur ska jag orka ta mig igenom denna perioden?" Och så kommer jag att tänka på att lagom till att Milo börjar bli lite mer lätt medgörlig, så är det Miras tur att komma in i trotsåldern.. Jippi!    Och, sedan blir man påmind om att "vänta tills han kommer in i 4 års trotsen. Den är ännu jobbigare". Jo tack, nu kändes det ju genast mycket lättare...   

Sådan tur är får jag ju MYCKET glädje från honom också, och jag älskar som sagt honom över allt annat och skulle inte byta bort honom för alla pengar i världen. Och jag ångrar inte en sekund att jag valde att skaffa barn.

Men just nu är han verkligen riktigt jobbig.     Och jag vet att detta är en del av hans utveckling och att det är viktigt bla bla.. Men det gör ju inte denna period mindre jobbig för mig som förälder.

Han testar gränserna till MAX flera gånger om dagen, gör tvärt emot vad man säger och hittar på bus nästan varje dag. Och när det är något han inte får göra hinner jag inte förklara varken varför han inte får göra det eller om han får göra det sen men inte nu, förens han blir riktigt arg och skriker och stänger av och slutar lyssna på det man försöker säga till honom. Jag vet att det inte är lönt att försöka förklara något för honom så länge han är arg, och det har jag i princip slutat med att försöka också, men det är ändå så himla frustrerande att inte kunna nå fram till honom när han är arg. Frusterande att han hinner bli arg innan man ens har avslutat meningen om att han inte får något/får något just nu.

Ibland önskar jag att det kunnat finnas en "fast forward" knapp man kunnat trycka på. *ler* Men samtidigt så är det ju en himla härlig och rolig ålder han är inne i OCKSÅ. Han får ju mig att skratta, le och får det att värma till i hjärtat, varje dag också. Jag försöker ta vara på och tänka på dessa stunder när han är som mest jobbig.

Det känns iaf skönt och bra att veta att man inte är ensam om att känna så här, att man inte är ensam om att ha lust att slita av sig allt sitt hår i jämna mellanrum *ler* Och det känns skönt att veta att det BLIR BÄTTRE. *ler*