Jag fick dåligt samvete efter olyckan igår för att jag när jag tröstade Milo egentligen hellre ville trösta Mira för att hon är så liten och både var skrämd, ledsen och jag inte visste hur det var med henne. Jag ville ju självklart trösta BÅDA TVÅ (vilket jag hoppas framkom i förra inlägget), men jag ville SÅ gärna trösta Mira. Men sedan stämmer inte det riktigt i heller, även om det var så jag uttryckte mig i förra inlägget. Jag ville trösta båda två på samma gång. Ville inte att Fredrik skulle trösta henne för att det ville jag göra. Men jag ville samtidigt inte ta Mira ifrån Fredrik direkt, för att han ville, och kunde, ju självklart också trösta henne. Tror att han precis som jag, ville trösta båda två på samma gång.

Jag tyckte synd om båda två igår, men vet inte om det framgick i förra inlägget.

Mira för att hon fick Milo på sitt huvud vilket inte kan vara speciellt skönt och roligt, och hon blev rädd och ledsen. Och självklart om Milo, för att han råkade trilla på sin älskade lillasyster.

Är det så här det är att vara mamma? Ständigt orolig och ständigt dåligt samvete för än det ena än det andra? Jag älskar båda mina barn precis lika mycket och vill och försöker att inte göra någon skillnad på dem.

Igår hände det en liten olycka när Milo busade med Fredrik. Han snubblade och trillade bakåt och satte sig på Miras huvud.    Sådan tur är så tog sittern hon satt i största smällen, men hon blev ordentligt skrämd och ledsen stackaren.    Jag är glad att Fredrik också var där, för att på det viset kunde vi trösta vars ett barn direkt. Jag tröstade Milo och Fredrik Mira. Men jag ska erkänna att jag hellre ville trösta Mira för att hon ju är så liten och var både skrämd, ledsen och jag visste inte hur pass mycket skada hon tagit av det. Milo var ju mest ledsen över att han trillat. Men självklart tyckte jag ju synd om och ville trösta honom också, så jag visade inte det för Milo och jag tröstade honom enda tills han lugnat ner sig innan jag tog över Mira. Sedan när jag tog Mira satte jag mig på huk och sa till Milo att Mira mår bra, att hon bara blev rädd och att han får pussa o krama henne om han vill. Han ville först inte, han var både ledsen och väldigt trött, men efter att jag fortsatt trösta honom och pratat lugnt med honom gav han henne både en puss och en kram, och sedan var han lika glad som innan igen.   

Fredrik var sedan tvungen att köra, han skulle på möte på Milos dagis. Det är prat om att dem ska lägga ner Kingelstads skola tyvärr. Men i nuläget är det endast skolklassen, förskole/dagisavdelningen kommer vara kvar ett tag till.

Jag valde att så fort Mira lugnat ner sig helt att ringa till sjukvårdsupplysningen för att rådfråga dem om hur jag ska göra och vad jag ska hålla koll på efter en sådan olycka. Dem sa åt mig att eftersom att hon är så liten och fått ett "slag" mot huvudet, att jag skulle åka in och kolla upp henne. Jag sa som det var att jag trodde att sittern tagit den största smällen, och frågade vad jag skulle hålla koll på om jag valde att avvakta. Då fick jag till svar att "ja men då ligger ansvaret helt på dig om du väljer att chansa på att sittern tog den största smällen, men ringer du till oss så säger vi åt dig att du bör åka in och kolla upp henne. Men det du ska hålla koll på är så att hon inte börjar kräka ovanligt mycket och är svårväckt". Efter att ha fått ett sådant svar så kände man sig rätt dum som ens tänkt tanken på att avvakta med att åka in med henne.   

Så jag tog på henne och Milo ytterkläderna, sedan körde jag med Milo till Fredriks föräldrar som självklart ställde upp och tog hand om han medan jag körde in med Mira.

Väl inne på akuten blev jag skickad till kirurgen dit man tydligen blir skickad även med så här små barn, när det skett den sortens olyckor. Fick sitta i ett rum i 2,5 timme!!! innan det kom en doktor som tittade på henne och kände på hennes huvud och nacke, och kollade så att hon reagerade på ljud och följde med blicken. Han ansåg efter sin undersökning inte att hon behövde läggas in även om dem brukar vara rätt frikostiga med att lägga in så små barn vid sådana olyckor sa han, men då han inte undersöker så små barn så ofta, ville han att en barnläkare skulle titta på henne innan han skickade hem oss. Så då blev vi uppskickade till barnakuten där dem först kollade vikten och blodvärdet (eller vad exakt det nu var dem kollade. Fäste två "sladdar" på hennes fot), sedan visade dem in oss på ett rum där vi fick vänta på en doktor IGEN..   

Under tiden vi suttit nere på kirurgen så sov hon sig igenom dem 2 första timmarna, men den sista halvtimmen innan doktorn kom och sedan hela tiden uppe på barnakuten var hon vaken och var sig själv. Pigg och allert, följde bra med blicken och både åt och skötte magen. Så efter att jag suttit och väntat på doktorn i en hel timme, och han då fortfarande inte kommit, gick jag ut och frågade sköterskorna om doktorn egentligen behövde titta på henne. Dem tyckte också att hon såg pigg och allert ut, och eftersom att jag sa att hon var sig själv trodde dem inte att han behövde titta på henne, men dem ville ändå ringa doktorn först och rådfråga med honom innan dem skickade hem oss. Doktorn tyckte inte heller att det lät som att han behövde titta på henne, så vi blev hemskickade med rådet att hålla koll på henne så att hon inte kräker och sover ovanligt mycket, eller på annat sätt inte verkar vara sig själv. I så fall ska vi åka in med henne igen. Problemet är väl att vissa dagar gör hon inte annat än att sova och vissa dagar kräker hon väldigt mycket. Så svårt att avgöra vad som är "ovanligt" när det gäller det.. *ler smått*

Men, jag har inte märkt något ovanligt hos henne sedan vi kom hem. Hon vaknade en gång runt 03:40 och åt och sedan en gång vid 07:00, och sedan åt hon en liten slant till strax efter 08:00 innan jag körde Milo till dagis. Och hon har sovit hela förmiddagen som hon brukar göra. Har hon inte vaknat till kl.13:00 kommer jag dock väcka henne och se så att hon är som vanligt, för att hon brukar inte sova längre än till 13:00. Hon brukar somna på vägen till dagis då vid 08:30, sedan brukar hon sova till allt mellan 11:00-13:00. Men aldrig/väldigt sällan längre än till 13:00.

Var inne på akuten strax efter 18:00 och körde därifrån strax efter 22:00.. Så det blev några timmar där inne    Så idag är både jag och Mira ganska trötta. Tur att Milo är på dagis så vi båda har lite lugn och ro och kan vila upp oss under dagen. *ler*

Sitter och läser igenom min gamla "babyblogg" jag bloggade i när jag var gravid med o första tiden, med Milo, och inser hur stor skillnad det är mellan Milo, när han var i Miras ålder, och Mira. Inser att jämfört med Milo, så är Mira väldigt lugn och nöjd, även när hon har sina "missnöjda dagar".

Jag minns att Milo VAR väldigt skrikig och missnöjd i princip hela det första halvåret, men framför allt dem 3 första månaderna, men jag hade glömt bort HUR skrikig han var. Man glömmer det jobbiga fort, och tur är väl det. *ler* Fredrik säger att han inte minns alls, att Milo var speciellt skrikig och missnöjd, men jag minns som sagt att han var rätt skrikig och missnöjd. När jag läser igenom min gamla blogg så inser jag att han var väldigt skrikig och missnöjd, och att jag tyckte det var riktigt jobbigt. Minns nu när jag läser bloggen, att han var väldigt skrikig på kvällarna och nätterna. Minns att vi skiftades om att gå nere i hallen med honom på nätterna, fram och tillbaka, för att försöka få han att lugna ner sig. Minns att då precis som vi trodde med Mira, att han kanske hade mjölkallergi. Men det hade han inte, precis som jag är nästan 100% säker på nu, att Mira inte heller är/har.

Han strulade också väldigt mycket med amningen, men det där emot minns jag rätt tydligt. Jag tyckte det var så jobbigt att jag tom. övervägde att inte ens försöka amma med andra barnet, för att jag var rädd att jag skulle vara så nervös och orolig, pga hur amningen strulade med Milo, att jag skulle spänna mig för mycket så att det inte skulle fungera denna gången i heller. Jag är väldigt glad kan jag säga, att jag ändrade mig och valde att ge det ett försök denna gången också. *ler*

Som sagt, jag inser vilken SKILLNAD det är på Milo och Mira. Visst har Mira också sina dagar då hon är väldigt orolig och missnöjd (gnällig och skrikig), men jämfört med Milo är hon väldigt lugn och nöjd. Och, även om Mira är ganska tråkig på kvällarna (gnäller mycket och är frustrerad vid bröstet), så är hon lättare att få lugn än vad Milo var, och, ännu så länge kanske man ska säga, är hon lugn och sover som hon ska på nätterna.

Och, denna gången har amningen fungerat felfritt från dag ett, jag behöver oftast inte mer än precis visa henne bröstet så suger hon fast och ligger sedan där och äter enda tills hon är mätt. *ler* Det är bara kvällarna som kan vara rätt dryga och jobbiga, men det är för att hon, precis som dem flesta bebisar i hennes ålder, vill äta oftare än vad mina bröst hinner fyllas på sas. *ler* (detta har dock börjat bli lite bättre dem senaste dagarna, hon vill inte äta fullt lika ofta om kvällarna längre) Så det kommer mao inte mjölk tillräckligt fort och tillräckligt mycket, för henne, vilket resulterar i att hon blir frustrerad. Och vem blir inte gnällig och missnöjd när man känner sig frustrerad över något? *ler* Har i alla fall kommit fram till att Mira med stor sannolikhet INTE har mjölkallergi, att hon bara har lite känslig mage. Hon har blivet mycket lugnare och nöjdare sedan jag drog ner på kaffet. Så jag får helt enkelt ta det lite försikigt med kaffet och sådant som är gasbildande, men jag behöver inte utesluta något helt och hållet, har jag märkt. Skönt och uppskattat!      

Men visst, sedan har starten varit väldigt olika. Starten med Milo var ju långt ifrån så som den skulle. Med Milo var jag under förlossningen ganska svårt sjuk i havandeskapsförgiftning, vilket ju resulterade i att jag fick krampanfall och fick sövas så jag fick inte vara med om den där allra första stunden när bebisen kommer ut och man får höra det där allra första skriket. Och jag har VÄLDIGT många minnesluckor från förlossningen och de första dygnen med honom, och jag led av förlossningsdepression. Och allt detta kände så klart Milo av, så det var ju inte så konstigt att han, precis som jag, var väldigt orolig och ledsen.

Denna gången blev det visserligen också snitt, men denna gången var jag inte sjuk, och jag fick vara vaken och med hela tiden, så jag fick vara med om att höra det där allra första skriket, fick se och röra henne direkt och fick själv kolla om hon var en flicka eller pojke. Och fick prova lägga henne till bröstet direkt (eller ja, inte förens jag blivet ihopsydd och vi kommit upp till vårt rum, men iaf *ler*   ) ist för som med Milo först dagen efter. Och denna gången har jag inte åkt på någon förlossningsdepression och jag är mycket lugnare som mamma. Och där med blir hon också lugnare.

Så visst är det stora skillnader på starten också, men oavsett vilken start jag fick med Milo och vilken start jag fick med Mira, så inser jag när jag läser igenom min gamla blogg, vilken enorm skillnad det är på Milo och Mira. Och det känns väldigt skönt. Även om jag inte fick en vaginal förlossning som jag ville, så känner jag ändå att jag fått revange nu, och det känns SÅ bra och skönt! Kan tom. tänka mig ett tredje barn nu, och det kunde jag inte när vi bara hade Milo. När Milo var i Miras ålder kunde jag tänka mig, ville ha, ett andra barn eftersom att jag ville att han skulle ha ett syskon. Men ett tredje barn? Verkligen inte!! Men innan en viss läsare får för sig något, så NEJ det blir inget tredje barn även om jag kunnat tänka mig det. *ler*    Två barn är precis lagom, och nu har vi ju ändå fått ett av varje, så det känns som att man kan inte vara mer än nöjd. Och, dessutom så känner jag att "en tredje graviditet? NEJ tack!!" Fler gravditeter orkar jag INTE gå igenom! Vet att man glömmer det jobbiga fort, så om ett år eller mindre har jag säkert glömt bort hur jobbig denna graviditeten var. *ler* Men jag har sagt åt Fredrik att han ska påminna mig om hur jobbig denna graviditeten faktiskt var, om jag skulle få för mig att vilja bli gravid igen.. *flinar*    Så ja nej.. Det blir inga fler graviditeter här inte. *ler*

Hur som helst njuter jag MYCKET mer av att vara spädbarnsmamma denna gången, och det är SÅ skönt!