Jag fick dåligt samvete efter olyckan igår för att jag när jag tröstade Milo egentligen hellre ville trösta Mira för att hon är så liten och både var skrämd, ledsen och jag inte visste hur det var med henne. Jag ville ju självklart trösta BÅDA TVÅ (vilket jag hoppas framkom i förra inlägget), men jag ville SÅ gärna trösta Mira. Men sedan stämmer inte det riktigt i heller, även om det var så jag uttryckte mig i förra inlägget. Jag ville trösta båda två på samma gång. Ville inte att Fredrik skulle trösta henne för att det ville jag göra. Men jag ville samtidigt inte ta Mira ifrån Fredrik direkt, för att han ville, och kunde, ju självklart också trösta henne. Tror att han precis som jag, ville trösta båda två på samma gång.

Jag tyckte synd om båda två igår, men vet inte om det framgick i förra inlägget.

Mira för att hon fick Milo på sitt huvud vilket inte kan vara speciellt skönt och roligt, och hon blev rädd och ledsen. Och självklart om Milo, för att han råkade trilla på sin älskade lillasyster.

Är det så här det är att vara mamma? Ständigt orolig och ständigt dåligt samvete för än det ena än det andra? Jag älskar båda mina barn precis lika mycket och vill och försöker att inte göra någon skillnad på dem.

Igår hände det en liten olycka när Milo busade med Fredrik. Han snubblade och trillade bakåt och satte sig på Miras huvud.    Sådan tur är så tog sittern hon satt i största smällen, men hon blev ordentligt skrämd och ledsen stackaren.    Jag är glad att Fredrik också var där, för att på det viset kunde vi trösta vars ett barn direkt. Jag tröstade Milo och Fredrik Mira. Men jag ska erkänna att jag hellre ville trösta Mira för att hon ju är så liten och var både skrämd, ledsen och jag visste inte hur pass mycket skada hon tagit av det. Milo var ju mest ledsen över att han trillat. Men självklart tyckte jag ju synd om och ville trösta honom också, så jag visade inte det för Milo och jag tröstade honom enda tills han lugnat ner sig innan jag tog över Mira. Sedan när jag tog Mira satte jag mig på huk och sa till Milo att Mira mår bra, att hon bara blev rädd och att han får pussa o krama henne om han vill. Han ville först inte, han var både ledsen och väldigt trött, men efter att jag fortsatt trösta honom och pratat lugnt med honom gav han henne både en puss och en kram, och sedan var han lika glad som innan igen.   

Fredrik var sedan tvungen att köra, han skulle på möte på Milos dagis. Det är prat om att dem ska lägga ner Kingelstads skola tyvärr. Men i nuläget är det endast skolklassen, förskole/dagisavdelningen kommer vara kvar ett tag till.

Jag valde att så fort Mira lugnat ner sig helt att ringa till sjukvårdsupplysningen för att rådfråga dem om hur jag ska göra och vad jag ska hålla koll på efter en sådan olycka. Dem sa åt mig att eftersom att hon är så liten och fått ett "slag" mot huvudet, att jag skulle åka in och kolla upp henne. Jag sa som det var att jag trodde att sittern tagit den största smällen, och frågade vad jag skulle hålla koll på om jag valde att avvakta. Då fick jag till svar att "ja men då ligger ansvaret helt på dig om du väljer att chansa på att sittern tog den största smällen, men ringer du till oss så säger vi åt dig att du bör åka in och kolla upp henne. Men det du ska hålla koll på är så att hon inte börjar kräka ovanligt mycket och är svårväckt". Efter att ha fått ett sådant svar så kände man sig rätt dum som ens tänkt tanken på att avvakta med att åka in med henne.   

Så jag tog på henne och Milo ytterkläderna, sedan körde jag med Milo till Fredriks föräldrar som självklart ställde upp och tog hand om han medan jag körde in med Mira.

Väl inne på akuten blev jag skickad till kirurgen dit man tydligen blir skickad även med så här små barn, när det skett den sortens olyckor. Fick sitta i ett rum i 2,5 timme!!! innan det kom en doktor som tittade på henne och kände på hennes huvud och nacke, och kollade så att hon reagerade på ljud och följde med blicken. Han ansåg efter sin undersökning inte att hon behövde läggas in även om dem brukar vara rätt frikostiga med att lägga in så små barn vid sådana olyckor sa han, men då han inte undersöker så små barn så ofta, ville han att en barnläkare skulle titta på henne innan han skickade hem oss. Så då blev vi uppskickade till barnakuten där dem först kollade vikten och blodvärdet (eller vad exakt det nu var dem kollade. Fäste två "sladdar" på hennes fot), sedan visade dem in oss på ett rum där vi fick vänta på en doktor IGEN..   

Under tiden vi suttit nere på kirurgen så sov hon sig igenom dem 2 första timmarna, men den sista halvtimmen innan doktorn kom och sedan hela tiden uppe på barnakuten var hon vaken och var sig själv. Pigg och allert, följde bra med blicken och både åt och skötte magen. Så efter att jag suttit och väntat på doktorn i en hel timme, och han då fortfarande inte kommit, gick jag ut och frågade sköterskorna om doktorn egentligen behövde titta på henne. Dem tyckte också att hon såg pigg och allert ut, och eftersom att jag sa att hon var sig själv trodde dem inte att han behövde titta på henne, men dem ville ändå ringa doktorn först och rådfråga med honom innan dem skickade hem oss. Doktorn tyckte inte heller att det lät som att han behövde titta på henne, så vi blev hemskickade med rådet att hålla koll på henne så att hon inte kräker och sover ovanligt mycket, eller på annat sätt inte verkar vara sig själv. I så fall ska vi åka in med henne igen. Problemet är väl att vissa dagar gör hon inte annat än att sova och vissa dagar kräker hon väldigt mycket. Så svårt att avgöra vad som är "ovanligt" när det gäller det.. *ler smått*

Men, jag har inte märkt något ovanligt hos henne sedan vi kom hem. Hon vaknade en gång runt 03:40 och åt och sedan en gång vid 07:00, och sedan åt hon en liten slant till strax efter 08:00 innan jag körde Milo till dagis. Och hon har sovit hela förmiddagen som hon brukar göra. Har hon inte vaknat till kl.13:00 kommer jag dock väcka henne och se så att hon är som vanligt, för att hon brukar inte sova längre än till 13:00. Hon brukar somna på vägen till dagis då vid 08:30, sedan brukar hon sova till allt mellan 11:00-13:00. Men aldrig/väldigt sällan längre än till 13:00.

Var inne på akuten strax efter 18:00 och körde därifrån strax efter 22:00.. Så det blev några timmar där inne    Så idag är både jag och Mira ganska trötta. Tur att Milo är på dagis så vi båda har lite lugn och ro och kan vila upp oss under dagen. *ler*