Livet som tvåbarnsmamma är inte endast roligt och mysigt just nu. Det mysiga och roliga överväger sådan tur är, men det är som sagt inte endast roligt och mysigt.. Mira är mer missnöjd än nöjd när hon är vaken. Gnäller och skriker väldigt mkt mellan amningarna, oavsett om hon ligger bredvid en i soffan eller sitter/ligger i ens famn. Det är allra värst på kvällarna, men hon är rätt tråkig på dagarna också. Det är inte hela dagarna och kvällarna (sådan tur är), men som sagt (väldigt) ofta/mycket. Misstänker att det är magknip, för att jag tror inte att det är som att jag inte har tillräckligt mycket mjölk till henne, för att hon går ju upp som hon ska i vikt, och hon rapar efter (nästan) varje amning samt kräker upp "överflödet". Och, jag känner hur mjölken rinner till i båda brösten flera gånger om dagen, och jag får byta amningsinlägg ett par gånger om dagen. Så jag ska nu börja med, hur svårt det än kommer bli, att dra ner på mitt kaffedrickande för att se om det kan vara det som gör att hon har så ont i magen. (om det nu är det hon har) Jag har blivet en riktig "kaffetant" sedan jag fick Mira, och kan vissa dagar dricka upp mot 5-6 koppar på en dag. Så jag ska börja med att dra ner det till 2-3 koppar om dagen, och se om det kan hjälpa mot hennes magknip. Blir det inte bättre av det ska jag prova att utesluta mjölkprodukter. Blir det inte bättre av det heller får jag nog fråga min "bvc tant" vad mer jag kan göra. Även om det är jobbigt att utesluta kaffe, så hoppas jag faktiskt hellre att det är kaffet hon inte tåler än mjölkprodukter. Det finns ju mjölk i rätt många produkter, så det är ju lättare att avvara kaffet så länge jag ammar, än alla mjölkprodukter. Men, det bästa vore ju om det bara är en "period" av något slag hon är inne i, så att hon inte är allergisk mot något, och att det snart släpper.

Och Milo då.. Han älskar sin syster väldigt mycket och är väldigt stolt över att vara storebror till henne, och jag trodde inte att han var svartsjuk på henne. Men jag undrar om han inte är lite svartsjuk trots allt. Så fort han får chansen så slänger han nämligen ner filten hon brukar ligga på och handduken jag använder när jag rapar henne, på golvet. Först trodde jag att det var av ren trots han gjorde det, att han testar gränserna. Men jag undrar om det inte är en blandning av trots och svartsjuka? Säger i alla fall till han flera gånger om dagen, varje dag, att han inte ska slänga ner dem på golvet. Ändå gör han det så fort han får chansen. Men, i övrigt visar han ingen svartsjuka alls, detta är enda sättet han visar svartsjuka på. (ännu så länge?) Så jag ska ju inte klaga egentligen. Det är bara så irriterande att behöva säga till han om samma sak flera gånger om dagen varje dag.   

Han håller även på att klättra på mig varenda dag, men detta höll han på med långt innan Mira kom till världen. Först trodde jag att det var hans sätt att tala om att han inte tyckte att jag skulle sitta vid datorn längre, eller som att han helt enkelt var uttråkad. Men det kvittar om jag sitter vid datorn, om jag ser på en film tillsammans med honom, eller om jag sitter på golvet och bygger med klossar eller liknande med honom. Han ska tvunget upp och klättra PÅ mig. Och det är extra irriterande så klart när han ska göra det när jag ammar Mira. Även detta ber jag han sluta med flera gånger om dagen varje dag. Och, så fort vi säger åt honom att vi ska byta blöja eller att vi ska ta på oss skorna och jackan, så ska han alltid springa åt motsatt håll och tvingar oss att antingen jaga han eller hota med att vi kör själv så han få stanna hemma. Och det känns inte alls kul, varken att behöva springa efter han varje dag, eller att behöva hota med att vi kör själv, för att han ska komma.

Jaja, jag vet. Det är helt vanligt 3 års trots och det är så det är att vara tvåbarnsmamma ibland. Jag var bara tvungen att skriva av mig.

Men för det mesta måste jag säga att det bara är mysigt och roligt. Mysigt med ett litet spädbarn att lukta på och gosa med, och det är himla mysigt att sitta och amma och känna den sortens närhet. Jag njuter verkligen av att ha ett litet spädbarn i hemmet igen.   Och, det är roligt med en charmig 3 åring och få skratta flera gånger dagligen åt hans tokiga upptåg och sätt att prata, och se alla hans framsteg och vad han kan.

Men det är inte bara roligt och mysigt. Det var det jag ville ha fram och behövde få skriva av mig om *ler*