Alla inlägg den 24 januari 2012

Av Lina - 24 januari 2012 20:36

 

Ja herre jissanes.. Våran lilla Mira har redan hunnit bli en vecka gammal!      

Första veckan som två barns mamma har fullkomligt flygit iväg och jag har inte alls hunnit med. Tänk att det redan är en hel vecka sedan man hörde hennes allra första skrik och man svämmade över av glädje och lycka, både att hon äntligen var här, och att den jobbiga och långa förlossningen äntligen var över.


Ja något jag glömde berätta i förlossningsberättelsen är att vi efteråt fick reda på att det var en himla tur att jag aldrig han få några krystvärkar.. Det visade nämligen sig när dem gjorde kejsarsnittet på mig att min livmodervägg var så tunn att hon inte behövde använda kniv öht för att få ut henne, utan behövde bara använda händerna i princip. Detta innebär att om jag fått krystvärkar hade min livmoder med stor sannolikhet brustit och det hade blivet ännu ett urakut snitt, och jag hade ännu en gång gått miste om födelsen av vårt barn pga att dem hade fått söva mig.    Så jag är VÄLDIGT glad över att vi begärde snitt när vi gjorde det, och är väldigt glad över att jag inte hunnit få några krystvärkar innan jag till slut fick det där snittet (vi bad ju om det redan vid 04:00, men fick det först vid 10:30). Skulle jag bli gravid igen, kommer det bli planerat snitt två veckor innan bf. för att jag inte ska hinna få några värkar. Men naa.. Det lär nog inte bli fler graviditeter här. *ler* Som det känns just nu hade jag nog kunnat tänka mig ett tredje barn om ett par år, men en tredje graviditet orkar jag verkligen inte med! Och, i ärlighetens namn, så även om jag i nuläget hade kunnat tänka mig ett tredje barn, så ÄR två barn precis lagom. Det är precis vad jag känner att jag orkar med. *ler*

Hur som haver..

Första veckan som två barns mamma har gått jättebra. Ja det är ju egentligen bara fred-idag som jag varit tvåbarns mamma på allvar sas. Dem första dagarna var jag ju inlagd på BB och hade bara Mira att se efter.

Det har ännu så länge inte varit några problem alls med avundsjuka av något slag från Milos sida. Han är jättestolt över sin lillasyster och älskar henne väldigt mycket. Som jag nog skrev i gårdagens inlägg så pussar och klappar han på henne så fort han får chansen i princip, och han vill hålla henne "hela" tiden. *ler*   


Hon sover fortfarande väldigt mycket om dagarna, men vakenperioderna blir allt fler för varje dag. Trots att hon sover större delarna av kvällen, så somnar hon om direkt efter sista målet innan vi lägger oss, och sover ganska precis tre timmar, innan hon vaknar och äter nästa gång.

Det är inte mycket hon skriker i heller, och dem få gånger hon gör det, är hon väldigt lätt tröstad. Hon är en alldeles perfekt bebis helt enkelt..    Gäller att passa på och njuta så länge hon är så här snäll, för att vem vet, rätt vad det är så tycker hon väl att sova på nätterna är överskattat. *ler*   


Jag är så glad och tacksam över att allt är så annorlunda denna gången. Starten med Milo var ju allt annat än bra och jag kan ännu idag ha dåligt samvete över att jag var så lätt irriterad och arg på honom den första tiden, även om jag vet att det var för att jag inte mådde bra psykiskt pga att jag var så sjuk i havandeskapsförgiftning precis innan han "anlände", och pga förlossningsdepression. Önskar att jag kunnat spola tillbaka tiden och sett till så att det inte han gå så långt som det gjorde, så att vi kunnat få en bättre start tillsammans. Men, jag vet ju att det är totalt omöjligt hur mycket jag än önskar det, och jag vet ju att han inte på något sätt tycker sämre om mig som mamma för det. Han minns ju inte själv den första tiden (hoppas jag), och efter att jag väl börjat må bättre har det bara blivet bättre och bättre.


Denna gång har jag fått den start jag önskar att jag fått med Milo, allt från kärlek vid första ögonkastet till att känna mig totalt och obeskrivbart lycklig, över att ha blivet mamma (igen). Den kärlek jag kände för Mira från allra första ögonkastet, och som bara blir större för varje minut som går hur omöjligt det än känns som att det borde vara, fick jag inte för Milo förens han var över tre månader gammal. Även detta kan jag ännu idag ha väldigt dåligt samvete över.    Detta dåliga samvete är inget som gnager i mig jämt och ständigt. Hade det gjort det hade det ju inte gått att leva ett normalt liv. Men någon gång då och då sköljer det dåliga samvetet över mig, även om jag vet att det inte var mitt fel.


Så denna gången njuter jag i fulla drag över dessa underbara känslor som svämmar över i kroppen på mig, och min enda önskan är att tiden ska sakta ner och gärna stanna ett litet tag, så att jag kan njuta ännu mer.   

Skapa flashcards