Alla inlägg den 21 januari 2012

Av Lina - 21 januari 2012 11:00

I måndags den 16 januari hade vi en tid till förlossningen/obstretiska mottagningen kl.09:00 Visste egentligen inte mycket alls om vad som skulle hända denna dag. Om jag bara skulle bli undersökt (igen) och sedan bli hemskickad med en planerad kejsarsnitts tid, eller vad som skulle hända. Lämnade Milo på dagis kl.08:00 och visste inte när jag skulle träffa han nästa gång. Samma dag eller någon dag senare? Så man kan säga att jag sa hej då till honom med lite blandade känslor.

Hade som sagt en tid kl.09:00, men kom inte in förens runt 09:30-10:00 någon gång. Dem tittade först på henne med ultraljud och allt såg bra ut med henne som alltid.    Sedan gick vi in i ett annat rum där dem undersökte mig för att se om jag börjat öppna mig något. Men som väntat vid detta laget hade det fortfarande inte hänt något. Jo, tappen hade börjat mjukna, men den hade inte öppnat sig något. Började prata om igångsättning och blev sedan skickad till ytterligare ett annat rum där jag fick sitta med CTG-kurva en stund. Efter att ha suttit där en stund fick vi sedan prata med läkaren igen och fick besked på att dem skulle sätta igång mig, men eftersom att jag inte hade börjat öppna mig ännu och pga mitt förra snitt, så skulle dem börja med en låg dos.

Vi fick först gå ner till cafeterian och äta lite lunch och meddela våra föräldrar om vad som hände. Åt lunch i lugn och ro och gick sedan upp igen och blev visade till ett rum där vi skulle vara under förlossningen. Rum nummer 15 med havsutsikt fick vi.    Vid 12:30 tror jag klockan var, startade igångsättningen. Fick igångsättningsgel och fick sedan ligga ner i en timme med CTG-kurva för att det inte skulle rinna ut och så att det skulle börja värka.
En knapp timme senare började värkarna sätta igång och kom ganska tätt. Men ännu gjorde dem inte speciellt ont, men visst kändes dem. Fick ut och gå en runda i korridorerna och när vi sedan kom tillbaka till rummet fick jag prova sitta på en pilatesboll. Satt på den och spelade kort på sängen till runt 15:40. Då körde Fredrik hem om för att äta och träffa Milo. Dem undersökte mig innan Fredrik körde för att se om det börjat hända något, men ännu hade det inte börjat hända något, så det blev planerat att nästa gel skulle sättas kl.18:00

Strax innan 18:00 kom dem in och undersökte mig igen, men ännu hade inget hänt. Där emot så satte undersökningen igång dem riktigt onda värkarna, så dem beslutade att vänta med att sätta ny gel. Fredrik kom tillbaka bara några minuter efter att dem undersökt mig, så han var sådan tur är på plats när dem onda värkarna satte igång. Dem gjorde riktigt ont och jag fick prova på lustgas. I början tyckte jag väl egentligen inte att den hjälpte så där jätte mycket, men det var bättre än inget alls sas. Sedan höjde dem gasen efterhand som jag vande mig vid den, och där med hjälpte den lite bättre också.

Vid 23:00 fick jag till slut ryggbedövning och vilken lättnad! Värkarna kom fortfarande tätt, men dem var hanterbara iaf och jag behövde ingen lustgas, kunde tom. ut och gå en runda i korridorerna igen.
När vi kommit tillbaka till rummet igen satte jag mig på pilatesbollen igen och vi spelade kort. Efter en stund kom dem in och undersökte mig, och har för mig att jag hade börjat öppna mig lite då, men inte mycket alls. 1-1½ cm kanske.

Resten av natten fortsatte värkarna komma tätt och gjorde riktigt ont. Tror att jag fick 4 påfyllningar av EDAN, men det var bara första och sista dosen som hjälpte mot smärtan, dem andra doserna gjorde bara att värkarna kom med lite längre mellanrum.

Vid 04:00 hade jag fortfarande bara öppnat mig 3 cm och jag var så trött både fysiskt och psykiskt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Bad då om att få bli snittad i stället, men blev nekade med anledningen att dem bara hade en förlossningsläkare inne, det var mitt i natten, och det var enligt dem inte "medecinskt givande" (eller vad dem nu använde för ordval). Så det var bara att bita ihop och fortsätta kämpa trots att jag hade täta värkar som gjorde riktigt ont och var riktigt trött. Det blev dock för mycket för Fredrik ett tag där som förmodligen fick "flashbacks" från hur förra förlossningen slutade och tyckte det var riktigt jobbigt att se mig ha så ont och vara så trött.   

Vid 07:00 den 17 jan kom morgonpersonalen och då började det äntligen dras i lite trådar kändes det som. Vid 08:00 fick vi prata med en annan förlossningsläkare (samma läkare som undersökt mig dem 2-3 sista gångerna innan igångsättningen) som tyckte att jag verkligen hade kämpat länge nog (var då FORTFARANDE bara öppen drygt 3 cm..), och sa att vi skulle få kejsarsnitt. Har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv! Ja, jag ville egentligen ha en vaginal förlossning, men efter att ha kämpat med värkar i över 15 h och på alla dessa timmar endast öppnat mig 3 cm, orkade jag inte ens tänka tanken på att få ännu ondare som man ju får vid riktiga krystvärkar. Och, det allra viktigaste hade ju hela tiden ändå varit att jag skulle få vara vaken och med, och att om det skulle bli kejsarsnitt skulle jag som sagt få vara vaken och med, och det skulle gå lugnt till sas. Och jag hade ju verkligen KÄMPAT!

Vid 10:20/10:30 blev jag äntligen nerrullad till operationssalen där jag först fick ligga ute i korridoren en stund innan dem körde in mig till operationssalen.
Narkosläkaren hette Fredrik roligt nog, en lugn och mycket trevlig läkare som såg ut att vara i 40 års åldern. När narkosen började värka mådde jag illa och spydde, men sedan släppte det och det kändes endast väldigt konstigt, att inte ha någon känsel från en bit ovanför midjan och ner. *ler*

När dem sedan började snitta mig så gjorde det absolut inte ont öht (som det ju inte ska göra i heller *ler*), men det kändes VÄLDIGT konstigt! Jag kände riktigt hur dem/hon "karvade" i mig och drog och hade sig, men hade som sagt inte ont och såg inget eftersom att dem hängt en skynke för. Efter vad som kändes som en halv evighet men som i själva verket nog inte tog mer än kanske 10 min eller något, hörde vi plötsligt det mest underbara ljud i hela världen.. Lilla Mira var äntligen ute och hon skrek direkt.    Jag har aldrig i hela mitt liv gråtigt riktiga glädjetårar, men när jag hörde hennes skrik kom glädjetårarna över mig och jag har aldrig känt ett större lyckorus i hela kroppen (dem delar av kroppen jag hade känsel i... haha   ). Min första fråga var sedan "ÄR det en flicka?" *ler*    Fick till svar att "det får ni själv kolla efter" och så höll dem upp henne för oss. Herre gud vilken bedårande och vacker "varelse"!    Sedan tog dem bort handduken och visade könet, och visst var det en flicka allt!   

Sedan tog dem med henne ut och Fredrik fick följa med för att klippa navelsträngen. Efter att Fredrik klippt navelsträngen och dem gjort alla undersökningar dem brukar göra på en nyfödd kom dem tillbaka in och Fredrik fick sitta bredvid mig med henne i sin famn så vi fick sitta och titta på och klappa henne medan dem sydde ihop mig.

Blev sedan när allt var klart upprullade till vårt rum vi haft på förlossningen, och jag fick ha henne i min famn på vägen upp. Där fick jag ganska så direkt prova ha henne på bröstet och amma henne för första gången, och det gick jättebra! Efter att jag legat och ammat henne och vi myst med henne en stund kom dem in igen och vägde och mätte henne, och vi fick den "berömda brickan" med härliga smörgåsar, "bubbelvatten", kaffe och juice. Och självklart; en flagga.   


Lillan var minsann inte så liten.. 4400 g (100 g mer än Milo) och 53 cm. Och helt perfekt så klart!   
Och detta är hur lillan kom till världen. Världens finaste tjej och två väldigt stolta och glada föräldrar!  

Skapa flashcards