I natt fick en väninna till mig sin efterlängtade dotter. (stort GRATTIS till er!   ) Hon var beräknad en dag efter mig. Är SÅÅ glad för hennes skull, men samtidigt SÅ avis! Vill också ju!!!!  Man längtar inte mindre nu liksom.. *ler*   

Men förhoppningsvis har vi vår lilla sessa här hos oss senast på onsdag. Tror tyvärr inte att det kommer bli något planerat snitt redan på måndag. Enligt en vän som fick planerat snitt för inte så längesen så ska man både vara fastande och ha tvättat sig med en speciell sorts "svamp" innan snittet, och inget av detta fick vi info om igår. Men jag tänkte åka dit fastande på måndag ändå för säkerhets skull. Det kan ju vara så att dem var lite förvirrade o hade mycket att tänka på när vi var där igår, så att dem helt enkelt glömde bort att tala om för mig att jag skulle vara fastande på måndag fall i att det skulle bli snitt då. Det vet man ju inte, vet ju hur mycket dem har att göra och tänka på, framför allt på/inför helgerna när dem har mindre personal. Sedan att sådana "fel" inte ska få förekomma på ett sådant ställe egentligen, men dem är ju trots allt inte mer än människor. Så därför tänkte jag åka dit fastande för säkerhets skull, och ta med mig en smörgås eller drickyoghurt att äta/dricka där så fort jag får reda på att/om det inte blir något snitt samma dag.


Även om det känns bra att slutligen ha fattat ett beslut som vi båda känner att vi vill hålla fast i nu, så kan jag ändå inte låta bli att ha lite blandade känslor. Känns som att jag "bara ger upp", och det är en rätt tråkig känsla så här i slutet.    Men jag klarar inte av detta velandet och ovissheten längre. Det tar också väldigt mycket på krafterna och psyket. Att ena dagen känna att "nej jag SKA bita ihop och klara detta", och sedan nästa dag känna att "nej jag KLARAR INTE AV DETTA längre!! Måtte det bara ta slut snart!" Och så då inte veta när det kommer ske och inte veta vad man kommer få för besked på nästa besök på förlossningen/obststetriska mottagningen. Att gå därifrån varje gång med beskedet att det fortfarande inte hänt ett dyft och inget blivet gjort. Igår var tredje undersökningen som visade samma sak, att ingenting hade hänt, och jag var nära att bryta ihop där och då. Så därför fattade vi beslutet tillsammans att om det fortfarande inte har hänt något på måndag så ber vi om planerat snitt, för att jag klarar inte av detta velande och ovissheten längre, det tar för mycket på mina krafter. Och jag ska ju orka vara en bra mamma åt Milo, samt orka vara en bra mamma åt båda mina små sötnosar sedan när hon väl anlänt.
Och, jag klarar inte av att ha ont längre. Varje morgon numera har jag bara lust att somna om direkt och sedan sova bort hela dagen för att slippa ha ont. Kan knappt röra mig i sängen längre, för att det gör SÅ ont i hela bäckenet och fogarna.

Så ja, kanske "ger jag bara upp", "snubblar vid målsnöret", kanske är jag "svag" i vissas ögon som inte klarar av att vänta tills hon väljer att kika ut naturligt (nu tänker jag absolut inte på några speciella personer, utan på människor runt omkring en i ren allmänhet), men det accepterar jag. För att jag har verkligen inte haft en lätt graviditet denna gången, även om där är dem som haft en hundra gånger jobbigare graviditet än jag, så har denna graviditet varit väldigt jobbig och påfrestande för MIG. Så därför vet jag, även om jag själv fortfarande har lite blandade känslor, känslor som att jag "bara ger upp", att jag HAR kämpat länge nog nu! Så även om det var en vaginal förlossning jag ville ha egentligen, så känner jag mig ändå nöjd med vårt beslut. Det allra viktigaste för mig har ju trots allt hela tiden varit att jag skulle vara vaken och med hela tiden, och det kommer jag ju vara nu vid ett planerat snitt. Och, sedan vet man ju inte om det blir en vaginal förlossning trots allt. Kroppen sätter kanske igång av sig själv ikväll, i natt eller under dagen imorgon. Och blir det så så är det ingen som blir gladare än jag. Men har det då fortfarande inte hänt något tills på måndag, så känner jag mig väldigt nöjd med vårt beslut.