Var på vad som känns som "femtioelfte" undersökningen på förlossningen idag. Idag fick vi komma in i tid, men inte för att träffa en läkare, utan först till en bm. som kände på magen och sedan satte en ctg kurva på mig. Sedan fick jag sitta där med ctg kurvan i en halvtimme ca, och efter runt 20 min kom hon in igen och tog mitt blodtryck. Låg som det gjort dem 3-4 sista veckorna på 140/80-85. Efter att jag suttit med ctg kurvan i ungefär en halvtimme fick jag gå o kissa i en mugg så dem kunde kolla mitt urin. Fortfarande inga spår av äggvita. Skönt!


Vid 12:00 tiden fick vi slutligen träffa läkaren som åter igen kunde konstantera att INGENTING hade hänt.. Tappen är alltså FORTFARANDE inte mogen öht. Kände mig SÅ besviken och frustrerad över att få höra att det fortfarande inte, tre dagar över tiden, hänt ett jäkla skit!    Vi bestämde iaf tillsammans med läkaren att vi ska komma tillbaka igen på måndag morgon för en ny bedöming, och har det fortfarande inte hänt något då, kommer vi planera för planerat snitt. Som vi förstod det kommer vi inte behöva begära planerat snitt på måndag, utan att om det fortfarande inte har hänt något då, så kommer vi få ett planerat snitt. (om vi vill) Det vi i så fall kommer planera på måndag är när snittet kommer ske. Som jag förstod dem så fick vi en tid direkt på morgonen (kl.09:00) för att ev. kunna få ett planerat snitt direkt samma dag. Kanske inte samma morgon, men samma dag. Hon tyckte att det var bra att vänta tills på månd så att vi har hela helgen på oss att prata om det och bestämma hur vi vill ha det, och även för att ge kroppen ytterligare ett par dagars chans att sätta igång själv. Plus att dem har mer personal inne på vardagarna än på helgerna.


När vi gick därifrån började jag nästan gråta av besvikelse och frustration över att åter igen få gå därifrån utan att något egentligen hänt. Fredrik frågade hur jag kände inför planerat snitt, och sa att han ju vet att jag egentligen vill ha en vaginal förlossning. Då sa jag som det var att jag just nu känner att jag ORKAR INTE mer nu! Jag orkar inte med fler undersökningar som inte ger något. Jag orkar inte hålla på och vela fram och tillbaka. Jag orkar inte med denna ovisshet längre. Jag orkar inte ha ont och vara trött längre. Nu får det vara nog, helt enkelt! Så vi bestämde tillsammans att om det fortfarande inte har hänt något på måndag, så kommer vi säga ifrån om planerat snitt.


Ja, jag vill egentligen ha en vaginal förlossning, men det allra viktigaste är ju trots allt, och har varit hela tiden, att jag är vaken och med hela tiden, och hur jag mår både innan och efter. Och som det känns nu så mår jag bara allt sämre och sämre, både psykiskt och fysiskt, ju längre det drar ut på tiden. Så from. nu vill jag inte ha fler råd och åsikter om vilket som är bäst; planerat snitt eller vaginal förlossning. För att nu är det slut på velandet. Nu har jag bestämt mig. Har inget hänt tills på måndag kommer det bli planerat snitt.