Går i funderingarna på om vi ska begära planerat snitt om ingenting har hänt på fred. Men jag är SÅÅÅ himla kluven!! Jag VILL ju verkligen ha en vaginal förlossning denna gången! Men samtidigt vet jag inte hur mycket mitt psyke klarar av. Klarar jag av att gå över tiden med mer än en vecka om så skulle bli fallet? Min största fasa är att första tiden med lillan ska bli lika jobbig psykiskt som den var med sonen. Det är det absolut sista jag vill!! Vill att första tiden med lillan ska bli hundra gånger bättre än den första tiden med sonen var. Frågan är; om jag bestämmer mig för att härda ut och vänta tills förlossningen sätter igång naturligt, kommer första tiden med henne bli bättre eller sämre då? Likadant tvärtom; om jag, trots att jag vill ha en vaginal förlossning egentligen, beslutar mig för att begära planerat snitt, kommer första tiden bli bättre eller sämre då? What to do, what to do?! :-|

Ja igår var en stor dag skulle man kunna säga, men inte så stor som jag hade hoppats.

Igår var det självaste Bf dagen, men ingen bebis ännu, och är alltså inne på övertid nu.   

Var först på Mvc på vanligt bm. besök. Det gick bra som vanligt. Undertrycket spökar fortfarande lite, men det är inte farligt högt ännu sas. Låg igår på 140/80. Sf måttet hade inte ändrats något sedan i torsdags när jag var där på en extrakoll, utan låg fortfarande på 36 cm. Och jag hade ingen äggvita i urinen.    Lillan var pigg som vanligt, och hennes hjärta slog på i 156 slag/minuten.   

På eftermiddagen kl.13:00 var det sedan dags för besöket på förlossningen. Och det enda positiva med det besöket var läkaren vi fick. En ganska ung kvinnlig läkare som var väldigt lugn, trevlig och förstående, och förklarade allt hon skulle göra både innan och under undersökningen. Hon sa att det är viktigt att kroppen är redo innan en eventuell igångsättning, men att det även är viktigt att det fungerar för oss som familj sas, också.
I alla fall så fick vi sitta och vänta i nästan en hel timme innan vi fick komma till henne. Skulle alltså vara där kl.13:00, men blev inte inkallade förens strax innan 14:00.   
Och undersökningen visade.. Ja man skulle kunna säga att det kändes som att vi suttit i väntrummet i en hel timme för INGENTING!    När vi gjorde hinnsvepningsförsöket för en vecka sedan kunde bm'an bara få in fingerblomman, dvs jag var inte öppen alls och hinnsvepningen lyckades inte. Och igår.. Samma sak! Läkaren kunde bara få in fingerblomman. Trots mycket sammandragningar varje dag under veckan som gått hade det alltså inte hänt någonting öht!    Det kändes verkligen som ett slag i magen. Jag var helt säker på att NÅGONTING hade hänt iaf. Jag trodde väl inte att det hänt så mycket egentligen, men NÅGONTING var jag säker på hade hänt. Typ att jag åtminstone öppnat mig så pass att det skulle gå att göra en svepning. Så att då få beskedet att det verkligen inte hade hänt någonting öht.. Ja jag kände mig nedslagen och väldigt besviken helt enkelt.   
Vi fick i alla fall en ny tid på fredag för en ny bedömning samt samtal om hur vi ska gå vidare. Dem vill helst inte sätta igång mig så länge livmodertappen inte är alls mogen pga att en igångsättning innan tappen är mogen kan göra så att värkarna kommer för tätt för fort, och detta kan stressa ärret från förra kejsarsnittet för mycket. Så förstod jag henne iaf. Så vi får väl se vad undersökningen visar på fred och vad vi/dem kommer fram till efter det. Känns som att vi under dessa dagarna innan fredag får börja fundera på ett eventuellt kejsarsnitt trots allt. Varken dem eller vi vill ju att jag ska gå över tiden med för många dagar, så har tappen då fortfarande inte mognat något på fred, så.. Ja då känns det som att planerat snitt förmodligen kommer vara ett av förslagen som kommer komma upp på fredag, och då gäller det ju att vi har tänkt igenom det tills dess.

Jag bestämde iaf mig för igår att from nu ska jag FÖRSÖKA att inte känna efter så mycket. Det känns som att jag bara lurar mig själv ändå. Ska försöka att bara vara och ta alla eventuella symptom och sammandragningar med en klackspark sas, dvs inte ta så allvarligt på dem och inte tolka in så mycket i dem. Försöka slappna av och ta dagen som den kommer helt enkelt. Tror att jag behöver det för att öht orka med dessa sista dagarna. Har därför bett alla genom facebook, och nu även här genom bloggen, att INTE fråga mig hur det känns och hur det går. Jag tror att det är lättare att inte känna efter så mycket om man inte får frågan då och då hur det går och känns. Jag vet och uppskattar att alla frågar av ren välvilja för att dem bryr sig och är intresserade (och nyfikna, antar jag *ler*), men varje gång någon frågar hur det känns och hur det går, så blir det ju per automatik att man känner efter hur det egentligen känns, och "vips" så har man plötsligt hur många symptom som helst och är säker på att förlossningen ska sätta igång vilken dag som helst. Tror man. Och då känns det som att man bara lurar sig själv och blir allt mer o mer besviken och less för varje dag som går utan att någonting egentligen har hänt.
Men jag lovar självklart att så fort någonting konkret händer så kommer jag uppdatera om läget både här och på facebook.