Jag kan inte fatta att om två dagar, på lördag, blir min (vår) lilla prins hela 3 år!!    Kan inte fatta att det redan gått 3 år sedan han låg i min mage. Det har i alla fall varit tre helt underbara år! Vårat liv tillsammans började tyvärr inte så bra, men sedan har det bara blivet bättre och bättre.   

Sättet han kom till världen på blev allt annat än hur vi hoppades, ville och trodde. Jag hade havandeskapsförgiftning som väl egentligen legat och spökat i bakgrunden enda sedan runt v.30-32 någon gång, men som bröt ut på allvar först under förlossningen. Blev inskriven ett par dagar innan bf. pga högt blodtryck och äggvita i urinet. Blev igångsatt på utsatt bf. datum, men det gick långsamt framåt, och på kvällen fick jag värkstoppande medecin för att jag skulle kunna sova och få nya krafter. På morgonen dagen efter satte dem igång mig igen. Det fortsatte gå långsamt framåt, men på kvällen började det hända lite mer. Fick tätare och starkare värkar. Eftersom att jag inte fick erbjudande om smärtstillande och vi litade på personalen och därför inte tänkte på att be om det själv (förens det redan var för sent), tog dem täta och starka värkarna rejält på mig och till slut hade jag inga krafter kvar. Det var även då som jag till slut fick flimmer för ögonen och ett kraftigt krampanfall. Så, det blev urakut snitt till slut, och jag minns väldigt lite av vad som sedan hände och även dagen efter har jag väldigt lite minnen ifrån.
Blev utskriven några dagar efter snittet, och så länge Fredrik också var hemma fungerade det helt ok, bortsett från amningen som aldrig riktigt fungerade. Men när Fredrik började jobba igen och jag plötsligt var ensam hemma med Milo, kom allt ifatt mig, och jag fick en förlossningsdepression som visade sig i form av att jag hade svårt för att hantera motgång och ilska, och var väldigt arg och ledsen större delarna av dagarna. Det var först när jag beslutade mig för att ge upp amningen helt, när Milo var 3 månader gammal, som allt började släppa, som jag klarade av att slappna av och började bli en gladare mamma. Efter det har det bara blivet bättre och bättre.

Man kan väl egentligen säga att hela det första året som mamma var rätt kaotiskt psykiskt sett.

Nu hoppas jag bara att allt ska gå mycket bättre denna gången.

Att vara mamma till Milo är det bästa som har hänt mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket Milo betyder för mig och hur mycket jag älskar honom. Jag hade kunnat gå igenom eld och vatten för honom.   Och snart ska han bli storebror och jag ska bli tvåbarns mamma.. 2012 kommer bli ett minst sagt spännande år!