Jaha.. Så var vi inne på ett nytt år igen. Nu ska man alltså vänja sig vid att säga och skriva 2012 ist för 2011. *ler*

Lillan lyssnade iaf på sina föräldrar och stannade inne i värmen till det nya året.    Men nu får hon hemskt gärna komma precis när som! Kanske inte på sin brors födelsedag, roligare för dem om dem får vars en födelsedag, men vilken annan dag som helst denna veckan som kommer och efter den 7:e, får hon gärna komma! Skulle föredra en dag denna veckan, orkar och vill verkligen inte gå över tiden! 9 dagar kvar till bf idag! Oroar mig för att gå över tiden också, med tanke på att hon som det ser ut nu är beräknad att väga 3,9 kg vid 40 fulla veckor. Skulle jag då gå över tiden så lär hon ju väga över 4 kg.. Och ja.. Jag själv är ju inte så stor, så bara tanken på att lilla jag ska föda ut en bebis på över 4 kg.. Uj..    Milo vägde ju över 4 kg (4,3kg), men han födde jag ju aldrig vaginalt, så jag har ju liksom ingen erfarenhet av att föda en så stor bebis vaginalt, och är därför orolig och nervös för om jag kommer klara det, eller om det kommer sluta med snitt pga att hon är för stor. Ska utan tvekan prata med förlossningsläkaren om detta när vi träffar han på tisd. Ja, min bm. på mvc ville ju att jag skulle fråga honom om jag enligt honom bör gå över tiden eller inte, men oavsett om hon bett mig fråga honom om det eller inte, hade jag frågat honom om det ändå. Kommer då även påpeka för honom hur nervös jag är över hur det skulle gå om hon väger över 4 kg, med tanke på hur liten jag själv är.

Ja detta med förlossningen ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga. Ena dagen ser jag fram emot förlossningen, även om jag vet hur ont det kommer göra och även om jag har i bakhuvudet hur det slutade sist, andra dagen är jag näst in till livrädd för förlossningen. Just pga att jag vet hur förbaskat ont det gör, och med tanke på hur det slutade sist. Så även pga dessa blandade känslor vore det skönt om det bara kunde ta och sätta igång snart, så att det är över snart och man slipper gå och tänka på och oroa sig över det längre. *ler*

Har haft mycket problem med "mensvärk" dem senaste dagarna. Har haft "mensvärk" i princip non-stop sedan i fredags. Det är inte många och långa stunder som jag inte haft "mensvärk", sedan i fredags. Styrkan i mensvärkskänslan har varierat väldigt mycket från bara en ganska dov och svag mensvärk, till en ganska ordentlig mensvärkskänsla som går ut i ryggen och ner i benen. Men dock så har jag känt av den som sagt i princip non-stop sedan i fredags. Ganska frustrerande då jag inte vet om det innebär att förlossningen kommer sätta igång inom ett par dagar, eller om jag kommer få stå ut med denna mensvärk i över en vecka.
Magen har sjunkit rätt bra dem 3-4 senaste dagarna, tom. så att Fredrik ser det. Annars brukar han inte märka sådant. Men det vet jag heller inte om det betyder något sas. Har känt mycket tryck neråt dem sista dagarna också, och har ont i underlivet. Ont i sidorna och ryggen och brösten ömmar rätt bra till och från. Nej nu får det väl ändå ta och sätta igång?! *ler smått*

Med Milo minns jag inget sådant här. Jo, minns att jag hade mycket mensvärkskänslor, men minns inte om det kom och gick eller om det som nu, satt i mer eller mindre konstant, och jag minns att jag hade rätt mycket tryck neråt. Men kan inte minnas att det tryckte på så mycket att det i jämna mellanrum känns som att det knakar till där nere? Men å andra sidan så blev jag ju igångsatt med honom, och han fixerade sig inte förens i v.39+0 Så det var ju rätt mycket som var annorlunda i slutet med honom. Och, sedan har det ju gått nästan 3 år sedan jag var gravid med honom, och bara det gör ju att man har hunnit glömma en del. 3 år som gått och den första tiden med honom var rätt kaotisk med amning som inte fungerade och förlossningsdepression. Inte så konstigt att man inte minns så mycket och känner sig som en förstagångsmamma trots att man inte är det.

Denna gången kan det bara bli bättre känns det som. Både förlossningen och den första tiden. Mycket sämre kan det inte bli iaf.