Jag hade inte tänkt packa BB väskan förens runt 3-4 veckor innan bf. Men efter igår fick jag en liten tankeställare.. Kanske man borde packa väskan redan trots allt?..

Igårkväll hade jag en molande huvudvärk som kom o gick som i vågor i ett par timmar innan kvällsmaten, och när vi satt och åt kvällsmat fick jag plötsligt flimmer för ögonen. Det satt bara i några sekunder, men dock. Visste inte om jag skulle ringa in till förlossningen eller inte. Trodde ju själv att det var för att jag inte vilat fullt så mycket som jag egentligen borde igår, och jag är väl inte så där jätte duktig på att komma ihåg att dricka ska erkännas. Fredrik tyckte att jag kunde avvakta och gå in och lägga mig på soffan och vila.
Så jag gjorde det, men kunde inte riktigt släppa oron. Den där oron "tänk om..?" ni vet. Så till slut beslutade jag mig för att ringa in till förlossningen och höra med dem. Det var bm'an som jag/vi pratar med på KLARA gruppen som svarade när jag ringde, och hon trodde väl egentligen heller inte att det var någon fara, men sa åt mig att ta två panodil/alvedon och lägga mig ner o vila i ett par timmar, och sedan höra av mig igen. Sagt och gjort. Två timmar efter att jag tagit två alvedon och legat i soffan och vilat i ett par timmar, och bara varit uppe på toaletten en gång hade den dova huvudvärken fortfarande inte släppt. Jag hade inte haft mer flimmer för ögonen, men huvudvärken hade som sagt inte släppt. Ringde och meddelade detta. Hon trodde fortfarande inte att det var någon fara, men hon tyckte ändå att för att både hon och jag skulle kunna sova riktigt gott i natt, och för att hålla koll på mig med tanke på min "historia", att jag skulle komma in och få kollat trycket och urinet (så att där inte var något protein). Sagt och gjort.

Kom väl in runt 21:50. Först kände hon lite på magen, och sedan fick jag ligga med en CTG kurva i en kvart-tjugo min för att se så att allt såg bra ut med lillan. Jag skulle trycka på en knapp varje gång jag kände lillan. Hon tyckte INTE om den där saken som låg och tryckte på magen, så det blev en hel del knapptryckningar kan jag säga.. *skrattar*    Unge med attityd redan tror jag minsann!   
Efter att jag legat där i som sagt en kvart-tjugo minuter kom bm'an in igen och tog mitt blodtryck. Och det var fullt normalt; 130/70. Sedan fick jag kissa i en mugg så hon kunde kolla så att jag inte hade protein i urinet. Och det hade jag inte!    Så allt såg bra ut mao. Men hon var tvungen att prata med en doktor först innan hon släppte hem oss. Så där fick vi sitta och vänta i säkert en kvart-tjugo min innan hon kom tillbaka och meddelade att även läkaren kunde konstantera att allt såg bra ut, så det var bara till att åka hem igen. Skulle försöka vila så mycket jag kan, och om detta händer igen skulle jag höra av mig igen. Kom väl därifrån runt 23:15.

Så det var inga tecken på havandeskapsförgiftning sådan tur är. Men även om det ännu inte finns några tecken på hf. så fick jag ändå mig en tankeställare. Kanske borde jag inte vänta enda tills det bara är 3-4 veckor kvar till bf innan jag packar BB väskan, och kanske borde jag tänka en extra gång på planerat snitt trots allt? Ja, om detta händer fler gånger, kommer jag iaf börja tänka på planerat snitt på allvar iaf.

Det är väldigt skönt att gå hemma och inte behöva tänka på att man ska upp innan tuppen för att jobba ska jag erkänna. Framför allt nu när jag fått in rätt sköna rutiner. Dem dagar Milo är på dagis stiger vi upp runt 07:30/07:40. Jag äter en lätt frukost tillsammans med Milo, sedan byter jag om på honom, och runt 08:20 kör jag honom till dagis. När jag kommer hem äter jag ett eller två knäckebröd (eller vanlig smörgås beroende på vad jag är sugen på) och dricker en kopp kaffe, och ser på tv i en timmes tid. Sedan sitter jag vid datorn i en timmes tid, småpular här hemma i lugn och ro (småstädar och tvättar, plockar), sätter mig vid datorn igen, lägger mig i soffan och sträcker ut mig ordentligt o ser på tv, småpular ev. lite igen, och hämtar sedan Milo på dagis. Gör allt i min egen takt och i den mån jag känner att jag klarar av saker med foglossningen helt enkelt, och ser till så att jag ligger ner och vilar "på riktigt" åtminstone en liten stund, varje dag. De dagar Milo är hemma stiger vi upp när han vill upp skulle man kunna säga. Men brukar tala om för honom att innan 07:15 tänker jag minsann INTE stiga upp, så vaknar han innan dess får han antingen ligga i min säng och se på tv en stund eller leka inne på sitt rum. *ler* Brukar sedan äta frukost i lugn och ro, sedan får han se på tv i ett par timmar på förmiddagen medan jag dricker kaffe och "kollar datorn" i lugn och ro. Efter det brukar jag stänga av tv'n och plocka fram lite av hans leksaker så får han leka för sig själv medan jag småpular lite i hemmet. På eftermiddagen brukar jag försöka se till så att vi kommer ut i trädgården i en eller ett par timmar beroende på väder. Sedan får jag erkänna att det blir en hel del tv tittande för oss båda två resten av em. Är så trött och har så mkt problem med fogarna just nu, att jag känner att jag ORKAR faktiskt inte så mycket mer just nu.

Så som sagt.. Det är väldigt skönt att gå hemma. Men samtidigt så saknar man ju så klart sina arbetskamrater och dem rutinerna man har när man jobbar. Jag är oerhört tacksam och glad över att jag har ett fast arbete att gå till.

Men, det är inte bara skönt att gå hemma om dagarna. Framför allt inte ensam. När jag går hemma ensam så hinner jag ju tänka en hel del. Ibland FÖR mycket. Funderar mycket på förlossningen. Både förra förlossningen som ju inte gick så bra, och denna, hur denna kommer gå. Kommer då och då att tänka på den hemska tanken att om jag inte varit inlagd några/ett par dagar innan, så HADE det kunnat vara så att jag inte funnits här idag. Faktiskt. Min hjärna svullnade ju upp under förlossningen och jag fick ett kraftigt krampanfall. Jag vill inte veta hur det hade kunnat gå om jag varit hemma när detta hände. Men då och då, nu när jag går hemma ensam många dagar, så kommer den tanken ändå. Tänk om jag varit hemma när detta hände? Hade jag levt idag då? Hade Milo levt idag då? Risken är rätt stor att vi inte hade gjort det. Väldigt skrämmande tanke.    Vet att det bara är dumt att gå omkring och tänka på sådant som KUNDE HA HÄNT men som faktiskt INTE HÄNDE. Men har man varit med om en sådan förlossning och om man då dessutom går hemma ensam flera dagar i veckan, så är det nästan omöjligt att INTE komma i dessa funderingarna/tankarna, då och då.    Är väldigt glad över att vi fått en tid till till att komma och prata med KLARA gruppen, och att vi snart ska träffa förlossningsläkaren igen där han kommer gå igenom flödet och berätta mer om risker och vad man kan göra för att förhindra att något sådant händer. Hade jag inte haft någon att prata med detta om hade jag förmodligen INTE mått så bra idag känner jag. Det har inte varit så farligt innan. Inte alls faktiskt. Men nu när det börjar närma sig så kommer dessa tankarna allt oftare. Som sagt.. Det är inte bara skönt att gå hemma...

Kom på för en stund sedan att det ju faktiskt är den 10 november idag.. Och jag har ju bf. 10 januari.. Så detta innebär ju att det idag är precis två månader kvar till bf om man räknar från den 10-10:onde. Shit pommfrites! TVÅ MÅNADER?! Vart tog dem andra månaderna vägen?!    Det kan ju tom. vara så att det bara är 1½ månad kvar tills liten kikar ut, det vet man ju aldrig.. Visst, sedan kan det även vara så att det är 2½ månader kvar tills liten kikar ut, men även om så blir fallet så känns det ändå RIKTIGT nära nu!

Att det är så här nära nu ger lite blandade känslor. Men allra mest känns det faktiskt SKÖNT. Som ni vet har denna graviditeten varit rätt påfrestande för mig, så jag har varit trött på att vara gravid rätt länge nu. Det enda jag INTE är trött på, är att känna sparkarna och buffarna. Även om dem ibland kan göra rätt bra ont och tom. kännas lite obehagliga ibland (när hon håller på med något "där nere"), så finns det inget mysigare än att ligga och känna och se magen röra på sig åt alla håll och kanter av alla buffar, sparkar och allt vad hon nu håller på med där inne *ler* Ibland (rätt ofta) är det en stor upphöjning på ena sidan av magen, så hon ligger nog med rumpan uppåt rätt ofta. *ler*
Men i övrigt är jag mest bara trött på att vara gravid. Kan tom. känna mig trött på den stora magen i mellanåt. Eller inte magen i sig egentligen. Tycker det är fint och vackert med en tydlig och fin bebismage, och tycker det är väldigt skönt och roligt att för en gångs skull vara "tjock" på ett fint sätt och av en bra anledning. *ler* Det jag är trött på med magen är att pga att den är så stor (inte större än en normal bebismage i denna veckan, men ändock stor), så känner man sig så otymplig och klumpig. Framför allt när jag ska ta mig ur soffan och sängen. Man kan ju inte påstå att man tar sig ur soffan och sängen speciellt graciöst.. *skrattar* Har +- 9 veckor kvar till bf och magen har inte slutat växa ännu, och jag har känt mig som en strandad val i flera veckor redan. *skrattar o ler smått*   

Sedan längtar jag ju så klart även som en TOK efter att få se vem det är som gömmer sig där inne. Att det är en flicka vet jag ju redan efter att ha sett det på 3 ul, men jag vet ju ändå inte vem hon är. Hur hon ser ut och vad hon är för en liten människa, för en liten personlighet. Kommer hon vara lik sin bror till både sätt och utseende, eller kommer dem att vara som natt och dag?

På tal om hennes bror så är han fortfarande väldigt duktig på att vara utan napp. Frågar inte ens efter den längre, det gjorde han bara ett par-tre gånger den första dagen. Och igårkväll lyckades jag tom. få han att somna utan nappen för första gången. Han frågade inte efter den öht. Har märkt att han har fått en vana i sängen när vi lagt honom. När han sitter i sängen och ska lägga sig ner och sova, vill han alltid ha ett glas vatten. Och då tar han ju ut nappen, lägger den vid sidan om sig, dricker vattnet och tar sedan nappen igen. Igår provade jag att bryta den vanan genom att ge han ett glas vatten precis innan vi gick upp till sängen. På det viset kom han inte på att han behövde vatten när han satt uppe i sängen, och tänkte där med heller inte på nappen. FAST... Han frågade faktiskt efter vatten när han satt uppe i sängen trots att han fått det precis innan vi gick upp till hans säng.. Men han accepterade utan att tänka på nappen, när jag sa till honom att han ju fick vatten precis innan vi gick upp.   
Nu var han väldigt trött när jag la han igår, efter att ha varit uppe med tuppen och sedan varit på dagis hela dagen, och sedan hos sin farmor i lite mer än en timme direkt efter dagis, så det KAN ju vara därför han somnade utan att ens tänka på nappen. Ska bli spännande att se hur det går ikväll.    Vi är inte så hårda med honom när han ska sova ännu, utan ber han om nappen när han ska sova, så får han den. Det är bara på dagen vi är hårda med att han bara får ha nappen när han ska sova. Men frågar han inte efter nappen när han ska sova ikväll i heller, så kommer vi prova och se om han kan somna utan nappen ikväll också. Kortfattat; på dagarna får han inte nappen ens om han frågar efter den, när han ska sova ge vi den bara till honom om han frågar efter den. Och till jul SKA han vara HELT nappfri!

Idag var det dags för mvc besök,och det var väl både positiva och negativa nyheter idag skulle man kunna säga. Mest positiva dock.   

Jag var lite rädd för att mitt järnvärde kanske hade gått ner igen, eftersom att jag varit så trött dem 2-3 sista veckorna. Men nej då, det låg kvar på 129 som sist. Helt ok mao.   Hade inga spår av protein i urinet i heller, så ännu en tumme upp där. *ler* Och så fick jag ställa mig på vågen för första gången sedan inskrivningen. Och jag kan ju säga att deras våg är rätt mycket snällare än vår egen här hemma.. Enligt vår våg har jag gått upp 10 kg, men enligt deras har jag faktiskt bara gått upp 8 kg, vilket är jättebra och fullt normalt i denna veckan. Så en väldigt stor tumme upp där skulle jag vilja säga.       Och eftersom att det är deras våg jag vägde mig på vid inskrivningen, så är det ju den jag ska rätta mig efter. Alla vågar visar olika av någon märklig o dum anledning.

Lillans hjärtljud pickade på som det skulle, idag med 154-157 slag/min (det låg på 157 först, men gick sedan ner till 154). Och magen den växer också på så det knakar. Den har växt 3 cm på två veckor, till 30 cm.

Nu till det lite negativa beskedet idag.. Mitt övre blodtryck har ökat ytterligare.   Dem tre sista besöken har blodtrycket spökat väldigt mycket. 110/70, 130/70 och nu idag 135/65. Det är fortfarande absolut inte farligt högt på något vis, så det är ju ingen fara EGENTLIGEN. MEN. Trycket spökade väldigt mycket när jag var gravid med Milo också, och ja hur det slutade vet vi ju.. (havandeskapsförgiftning och akut kejsarsnitt)     Så därför kan jag inte låta bli att känna mig lite orolig över att det verkar som att mitt tryck är på väg uppåt och att det spökar (går upp o ner) igen, som med Milo.    Min bm. sa inget om det direkt, mer än att vi ska fortsätta hålla koll på det, och att jag måste försöka vila så mycket jag kan. Vila är den bästa medecinen för högt blodtryck som hon sa. Jag mailade iaf bm'an från KLARA gruppen och frågade henne om detta var något jag borde oroa mig för. Så får se vad hon svarar. Vi hade ju i princip bestämt oss för att köra på med vaginal förlossning, men just nu känner jag mig inte fullt lika säker på att det känns som rätt beslut faktiskt.    Inte om trycket fortsätter spöka iaf.

Från det ena till det andra men ändå inte.. *ler* Var hos en väninna idag som fick en liten pojke för 1½ månad sedan. Så har fått snusa bebis idag.    Det var supermysigt att få snusa lite bebis idag, och nu längtar man ju inte mindre efter sin egen lilla älskling precis.. *ler* OM vi nu bestämmer oss för planerat snitt trots allt, så blir det runt den 3 januari, så isf är det mindre än 2 mån kvar tills man kan snusa på sin egen lilla bebis...   

From. igår har vi infört att Milo inte får ha napp på dagen. Han får ha den när han ska sova ett tag till, känner att det är bäst att "sluta succesivt" sas, ist för att sluta tvärt. Och det har faktiskt gått över förväntan. Han har bara haft ett "utbrott" när vi sagt nej, och det var igår morse. Men sedan dess har det fungerat jättebra! Han frågade efter nappen ett par-tre gånger igår, men accepterade utan större gnäll när jag sa åt honom att han bara får ha nappen när han ska sova. Bråkat om det har han inte gjort alls, sedan igår morse.

Idag lämnade han nappen till mig utan bråk när vi steg upp i morse, och han har inte frågat efter nappen en enda gång, varken under dagen eller nu under kvällen. Jag var lite "rädd" att han skulle fråga efter nappen efter att vi varit på 3 års kalas idag och han i bilen på vägen hem var rätt trött efter att ha busat o lekt i runt 3h. Men nej då, inte ens då frågade han efter nappen.   

Sedan vi kom hem från kalaset var han riktigt speedad och hyperaktiv, och lugnade ner sig först nu precis innan vi skulle äta kvällsmat strax efter 18:00. Vet inte om det var pga att han inte hade nappen. Med nappen i munnen blir han ju automatiskt lite tröttare och lugnare så fort han sätter sig ner i soffan, efter att ha varit iväg o lekt i några timmar. Men nu hade han ju ingen napp att lugna ner sig med sas. Får se hur han är efter dagis imorgon, om han är lika speedad då. Att han varit så speedad har utan större tveksamheter varit för att han är trött iaf, för att dem korta stunder han lugnat ner sig, har han gnuggat sig rätt bra i ögonen.

Ska snart lägga han för natten och tänkte faktiskt att eftersom att han inte frågat efter nappen öht idag, så om han inte frågar efter nappen, ska jag inte ge den till honom, och se om han kanske är mogen att somna utan nappen redan. Men frågar han efter nappen när jag/Fredrik (vem av oss det nu blir) så fortsätter vi med det ett litet tag till, att han får ha nappen när han ska sova. Men till jul ska han vara HELT nappfri. Det är målet iaf..   

Det verkar som att lillan fått nya "rutiner" där inne. Dem två senaste dagarna har hon varit lika aktiv som vanligt hela dagarna och kvällarna, så länge jag inte rör på mig. När jag rör på mig är i princip enda stunden på hela dagen som hon är helt stilla. Tidigare har hon varit lika aktiv även vid 22:00-23:00 när jag ligger i sängen och ska sova, som på dagen. Men dem två sista kvällarna har det varit väldigt lugnt i magen när jag legat i sängen för att sova för natten, dvs då vid 22:00-23:00. Kommer med en liten buff då och då, men inte mer än så. Men om det stämmer att dem sov och vaken "rutinerna" dem har dem sista veckorna i magen är dem sov och vaken "rutinerna" dem sedan (oftast) har när dem kikar ut, så är det HELT ok.   Då får hon väldigt gärna fortsätta ha dessa rutinerna i fortsättningen också. Ok, får gärna ha någon sovstund mitt på dagen också, mer än när jag rör på mig, men är hon bara lugn och sover efter 21:30 känns det helt ok. *skrattar*    Har även märkt dessa två senaste dagarna, att hon vaknar inte till fullt lika mycket när jag vaknar och går på toaletten på nätterna, som innan. Hon vaknar till och kommer med ett par ganska ordentliga sparkar, men sedan är det inte mycket mer än så. Kan inte minnas att jag märkte av några direkta förändringar i Milos sov och vaken rutiner när han låg i magen, vill minnas att han hade i princip samma sov och vaken rutiner hela graviditeten igenom (från det att jag började känna sparkarna så klart   ).   Men visst, sedan glömmer man ju så himla fort, och det var ju trots allt snart 3 år sedan han låg i min mage.

Ja tänk att det snart är TRE ÅR sedan Milo låg i min mage!!    Helt sjukt så fort tiden har gått! Det känns som att det inte var allt för längesen som han låg i min mage, och nu är han snart 3 år gammal och är inne i värsta trotsåldern som testar sina föräldrars tålamod varje dag. *skrattar o ler smått*    Ok, kan nog säga att den allra värsta trotsen är över nu. (för denna gången..) Han trotsar fortfarande i princip varje dag, men inte alls lika mycket som för ett par månader sedan. Munnen den går i ett på honom också, och han pratar rätt tydligt, inte lika mycket som tidigare numera, som man inte förstår. Han har (tack vare vårt "tragglande" med honom antar jag *ler*) även blivet väldigt duktig på att säga "tack" när han får något, och "tack för maten" efter att han ätigt. Något han även börjat med när han vill ha något som han vet att han inte får, är att han säger "snäääälla", och så blinkar han så sött han bara kan med sina ögon. Inte helt lätt att motstå honom då kan jag säga.. *skrattar*       

Idag är Milo ledig från dagis, och Fredrik är ledig från jobb efter att ha haft jour i helgen som var. Milo är med Fredrik nere hos sina föräldrar och åker traktor, och jag passar på att ha lite egentid, vilket numera innebär - soffan! Försöker ta det så lugnt jag kan om dagarna. Känner att jag behöver det, dels för att jag är så trött jämt och dels för att min rörlighet numera är ganska begränsad pga foglossningen. Jag försöker ge mig ut på en kort (och långsam.. *skrattar*) promenad ett par gånger i veckan dock. Känner att jag mår bra både av att få lite luft och att promenera en liten bit iaf, trots att det gör ont och min mage blir stenhård (sammandragningar) rätt fort. Men foglossningen och sammandragningarna gör att det blir en väldigt lååångsam promenad, och som sagt inte så lång. Försöker ändå gå runt 150 m iaf. Men mycket längre än så blir det inte numera. Längtar efter att kunna gå lite längre och raskare promenader igen.

Ikväll blir det god mat; fläskfilé med brunsås och stekta (färska) champinjoner, och stekt potatis till detta. Ett glas rött till detta hade inte gjort ont.. Det är nog en av dem saker jag saknar mest; att kunna dricka ett par glas rött om helgerna. Men, det får allt vänta i några månader till. *ler smått*

Ställde mig på vågen igårkväll och blev halvt deprimerad. Nej inte riktigt, men iaf.. Går in i v.31 (30+0) imorgon och har nu gått upp ca 10 kg.  Känns mycket då jag har drygt 10 v kvar.. Men, nu väger jag bara 1 kg mer än vad jag gjorde på inskrivningen, när jag var gravid med sonen. Tänker jag så så känns det LITE bättre. *ler* Har börjat försöka röra på mig mer nu även om jag får ont pga foglossningen, så förhoppningsvis ska det hjälpa så att jag inte går upp allt för mycket mer på dessa sista 10 v. *ler*

Vi köpte en "ny" vagn igår som jag berättade. Eller ja, bättre begagnad då. *ler* En Emmaljunga citycross, 06'a. Gav 3200 kr för sittdel, liggdel, vindskydd, footsack, löst myggnät (myggnät finns "inbyggt" i liggdelen men inte i sittdelen), 4 extra hjul (lufthjul, dem som sitter på är punkteringsfria däck), paraply, regnskydd och ståbräda. Helt ok pris även om vagnen är 5 år gammal, eller vad tycker ni? Vagnen är i jättebra skick! Liggdelen är svart och vinröd, sittdelen är svart och silvergrå. Bilder kommer så fort jag fått min kära make att hjälpa mig föra över dem från kameran till datorn..   

Annars är det idag endast 70 dagar kvar till bf!! Imorgon går jag in i v.31, dvs har då gått 30 fulla veckor och det är 10 veckor kvar till bf!! Och idag är det även en ny månad igen; november månad och knappt två månader kvar till jul! Herregud vad tiden går fort nu!! Men, som jag skrivet tidigare så har ju denna graviditeten varit väldigt jobbig och påfrestande, så att tiden går fort gör faktiskt ingenting just nu. Nu när vi fått hem vår "nya" vagn så blir längtan efter att få träffa lillan dessutom ännu större plötsligt. *ler* På tal om lillan så har vi väl i princip bestämt namn på henne nu. Säger "i princip" för att jag vet att Fredrik egentligen inte är helt 100% nöjd med namnet även om han nu sagt att "ok, men då spikar vi det nu då, hon får heta..." Thilia! Vad tycker ni om det namnet? *ler*
Jag har älskat det enda sedan jag såg det, tycker att det är både "vackert" och annorlunda men ändå inte FÖR annorlunda, ett sådant namn som vi pratat om att vi vill ha helt enkelt. Egentligen så är väl enda anledningen till att Fredrik inte är helt 100 förtjust i det, för att han tycker att det är för likt "Telia".. Kanske har han rätt, men ska man låta bli att döpa någon till namn som på något vis påminner om något annat så är det ju säkert många väldigt fina namn, som man pga att uttalet kanske påminner om något annat, inte "kan" välja det namnet. Håller ni inte med? Han har hur som helst tyckt att det ÄR fint, kanske inte från första början (lite ovanliga namn måste man ju ofta "smaka" på ett tag först *ler*), men efter att ha "smakat" på det ett tag. Jaja.. Vi får se.. När hon kikar ut visar det kanske sig att hon inte alls är en liten Thilia, eller så är det tvärtom, att hon verkligen ÄR en liten Thilia..