Har precis kommit hem från mvc och allt såg bra ut som vanligt.   
Jag har fortfarande inga spår av protein i urinet, och blodtrycket är fortfarande bra. Övertrycket är ju något högt, men det är fortfarande inom det normala sas. Det låg idag på 135/65, vilket det gjorde för två veckor sedan också. Sf-måttet hade "bara" ökat två cm denna gången, sist hade det ju ökat 3 cm på två veckor. Det ligger nu på 32 cm. "Denna bebisen ligger nog också på plus" sa hon, men det visste jag ju redan. Inga små bebisar i denna familjen inte. *ler*   Lillans hjärtljud pickade idag på i 158 friska slag i min. Snabbare än dem brukar ligga på, men absolut ingen fara för det. *ler* (brukar ligga på 152-154)
Jag tog upp smärtan jag upplevde på höger sida i lördags, och hon tyckte att det lät som typiska ligamentsmärtor, dem kan tydligen göra rätt rejält ont så här i slutet när magen blir större och tyngre. Så inget att oroa sig över tyckte hon. Skönt.   

Annars har jag FORTFARANDE en grym beslutsångest angående hur jag egentligen vill göra med förlossningen. Ena stunden känns det som helt rätt beslut att välja planerat snitt. Men sedan nästa stund kan jag känna att "nej, planerat snitt känns inte helt rätt ändå, jag VILL ju genomgå en vaginal förlossning EGENTLIGEN". Detta är ju dessutom troligtvis sista chansen att få uppleva en vaginal förlossning, då detta troligtvis är sista graviditeten. Beslutsångest deluxe, minst sagt.   
Har frågat runt vad folk har för upplevelser egentligen, och jag har fått höra lika mycket positivt om planerat snitt, som om vaginal förlossning. Detta gör ju inte det lättare att fatta ett beslut precis. *ler* Dem flesta som genomgått en vaginal förlossning säger att det är det häftigaste dem varit med om i hela sitt liv, att det finns ingen härligare känsla än att föda fram sitt barn och sedan få upp det på bröstet direkt.
Men sedan har jag som sagt hört minst lika mycket positivt om planerat snitt också. Sedan säger "alla" att det är bara jag själv som kan bestämma hur jag vill göra. Och det vet jag ju, det förstår jag själv också. *ler* Men har man då beslutsångest deluxe så behöver man (jag) höra både positiva och negativa aspekter om båda sätten. Som jag sa till Fredrik igår och till min bm på mvc idag, att det är ju fullt normalt att vara nervös och orolig inför sin förlossning, det är nog alla. Men har man då gått igenom en sådan förlossning som jag gjorde, så är man ju ännu mer nervös och orolig. Tror att man då tolkar in för mycket i allt när man varit med om en sådan förlossning som jag var med Milo. Som Fredrik sa, att huvudvärken jag hade för en vecka sedan och värken jag hade i sidan i helgen är säkert fullt normalt att känna under en graviditet, men har man då "min historia bakom sig" så tolkar man direkt detta som "varningssignaler" att något kan vara fel/på G, även om det förmodligen inte är det.
Ska bli skönt att träffa läkaren på fredag iaf, och KLARA gruppen på tisd. Jag behöver verkligen det!