Jag har funderat, funderat och åter funderat. Fredrik och jag skulle prata mer om hur vi egentligen vill göra med förlossningen igårkväll efter att vi sett klart filmen vi påbörjat. Men efter filmen var jag så SJUKT trött att jag kände att det var bättre att prata mer om det idag ist. Men trots att jag var "riktigt jäkla trött" kunde jag inte slappna av och somna för att tankarna och funderingarna snurrade runt som värsta stormvinden i huvudet på mig. Och jag har fortsatt tänka och fundera hela förmiddagen idag också, enda sedan jag slog upp ögonen i morse typ.

Och jag har kommit fram till att jag nog vill ha planerat snitt trots allt. Just för att slippa denna osäkerhet, rädsla och oro. Tror jag kan slappna av mer i vetskapen om när det kommer hända och att det kommer hända under ordnade former sas. Visst, sedan vet man ju aldrig om hon vill ut innan det planerade snittet så att det blir "oroligt och rörigt" ändå sas, det vet man ju aldrig som sagt. Men får man ett datum då man vet att "den dagen kommer hon ut" och att det händer innan allt värkarbete och smärta sätter igång, så kan jag nog slappna av mer. Då kommer jag förhoppningsvis inte känna mig lika rädd och osäker. Kommer förhoppningsvis kunna släppa tankarna som rör runt det i huvudet på mig.

Jag ringde Fredrik för en stund sedan och berättade vad jag funderat ut och bestämt mig för. Och som vanligt får man ett bra och välgenomtänkt svar från honom..    Han sa att det är så han tänkt hela tiden också, och det är detta han skulle föredra. MEN. Att han vet ju även om att jag VILL genomgå en vanlig vaginal förlossning EGENTLIGEN. Hade det inte varit för rädslan och oron hade jag inte ens behövt fundera på hur jag ville ha det. Så han tyckte att vi skulle prata med förlossningsläkaren på fredag och sedan med bm'an på KLARA gruppen igen, innan jag bestämmer mig. Han vill ju inte att jag ska fatta några förhastade beslut sas, så att jag kanske ångrar mig efteråt och kanske kommer åka på en depression igen av något slag, för att jag åter igen gått misste om en vaginal förlossning. Och detta vill ju inte jag i heller. Jag vill inte behöva känna att jag ångrar mig och jag vill inte riskera att åka på en depression igen som jag gjorde efter det akuta snittet med Milo.
Så man skulle kunna säga att jag har bestämt mig, mer eller mindre, kanske... *skrattar*