Som vanligt går man och tänker på mycket om dagarna. Men dagens tankar går väl främst åt morgondagens ul. Längtar som en TOK efter att äntligen få se vår lilla krabat på bildskärmen. Se hur mycket den växt och om den är lika aktiv och livlig som det känns som att den är.   Samtidigt är jag nervös också. Egentligen är jag väl inte så nervös över att något ska vara fel, även om oron för det så klart finns där i bakhuvudet. Men det känns inte som att något är fel. Det jag är mest nervös över är faktiskt om vi ska få reda på könet eller inte. Vill så gärna få veta imorgon, om det är en liten flicka eller pojke som gömmer sig där inne. För mig känns det så mycket mer personligare på något vis att kunna kalla den för han eller hon ist för för "den". Och på något vis känns bebisen.. Verkligare.. På något vis, om jag vet att det är en flicka eller pojke. Men, samtidigt är jag nervös över min egen reaktion om vi får reda på könet imorgon. Det jag är nervös över är min reaktion om det visar sig vara en pojke. Jag vet ju att jag kommer älska vår lilla bebis över allt annat oavsett om det är en pojke eller flicka, och jag vet ju att även om jag så hade fått fem pojkar, skulle jag inte vilja byta ut någon av dem för alla flickor i världen. Så egentligen har jag ju inget att vara nervös över. Men jag vill så gärna ha en flicka. Har alltid velat ha en flicka. Därför är jag nervös över att jag kommer bli besviken om det visar sig att det är en pojke. Och blir jag det kommer jag känna mig som en jätte dålig mamma.    Vet att jag bara kommer känna mig besviken en kort stund om det nu visar sig vara en pojke, sedan kommer det kännas så självklart på något vis, och som jag skrev ovan skulle jag inte vilja byta ut någon av mina pojkar för alla flickor i världen. Men ändå.. Är det någon som fattar vad jag menar och hur jag känner? *ler*

Tänker även mycket på hur Milo kommer reagera på sin lillebror/syster, och hur vi ska klara av två barn. Funderar mycket på hur jag ska klara av och orka med två barn helt själv. I dagens läge är det jag som tar hand om vår son mest. Jag säger inte att Fredrik inte tar hand om honom och gör sin del, självklart gör han det. Han är världens bästa pappa och jag skulle inte vilja ha någon annan pappa till mina barn. Men sanningen är ändå den att det är jag som tar hand om honom mest. Och snart har jag/vi TVÅ barn att ta hand om.. Vet att jag kommer klara det och att Fredrik kommer göra vad han kan för att hjälpa till mer, men ändå.. Man kan inte låta bli att vara nervös o orolig för hur det ska gå ändå. Antar att alla två (och fler) barnsföräldrar haft dessa tankar mer än en gång? *ler*

Nu börjar det närma sig med stormsteg.. En sak som jag ser fram emot med nervositet, spänning och glädje, och en annan sak jag ser fram emot med ja.. Både glädje och lite.. Suckande? På samma gång..

Det jag ser fram emot mest och som är "närmaste inom räckhåll" är rutin ultraljudet (rul.). På torsdag kl.10:30 ska vi äntligen få se vår lilla "böna" igen.    Ska bli roligt att se hur mycket som har hänt sedan första ul'et i v.11    Vi hoppas även att den ska vilja visa upp sig för oss.    Skrev på facebook och bad folk gissa på vad dem tror att det är för en liten krabat som gömmer sig i magen, och 5 av 8 tror att det är en pojke. *ler* Själv vet jag inte riktigt vad jag tror egentligen. Tror att det är en flicka, men det är ingen direkt KÄNSLA jag har, utan det är mer som jag TROR, för att denna graviditeten har varit så annorlunda mot första, att jag mått så mycket sämre denna gången, och alla jag känner som jag en flicka och en pojke säger att dem mådde mkt sämre när dem var gravida med flickan än när dem var gravida med pojken. Och det är alltså både vänner som fått flicka som förstabarn och vänner som fått flicka som andrabarn, som säger det. Så vi får se.. Ska bli spännande hur som helst.    Bara för det vill den väl inte visa upp sig på torsdag utan gör precis som bror sin och ligger med benen upp mot magen hela tiden så att det inte går att se.. *ler smått*   
Men, jag kommer ju bli glad oavsett om det är en pojke eller flicka, men jag ska erkänna att jag väldigt gärna skulle vilja ha en flicka. Inget fel på att önska så länge båda könen är lika varmt välkomna, eller hur? *ler*

Det andra som börjar närma sig med stormsteg är att jag nästa vecka börjar jobba igen efter 4 veckors semester. Och detta ser jag som sagt fram emot med både glädje och lite suckande. *ler* Ska bli skönt att komma tillbaka till jobb och träffa alla arbetskamraterna och komma in i sina vanliga rutiner igen, men en veckas semester till hade inte gjort ont någonstans.. *ler*  Det som känns jobbigast med att komma tillbaka till jobbet är väl egentligen det att det inte är någon lätt vecka jag kommer tillbaka till. Börjar direkt med min tuffaste vecka då jag jobbar 7 dagar av 8, veckan som börjar med en 7-16 tur och slutar efter jobbehelgen med en 7-16 tur. Ingen mjukstart direkt med andra ord.. Ska bli "spännande" att se vad mina fogar tycker om en så tuff start efter 4 veckors ledighet. *ler smått*

Måste skriva av mig lite om en kommentar jag fick igår av en väninna som faktiskt gjorde mig ledsen och irriterad, och höra vad ni anser om detta.

Som rubriken lyder: "Vem har rätt att gnälla"?
Jag gnällde igår på att jag var/är trött på min växvärk. Har i princip enda sedan jag blev gravid (inte riktigt, men känns så ibland) haft mycket problem med sk. växvärk. Har i princip varje dag antingen "mensvärk", vilket inte känns så farligt, mest obehagligt även om jag vet att det är normalt och inget att vara orolig över. Eller så har jag ont vid livmodern och ut mot äggstockarna. Vissa dagar gör det så ont att det är jobbigt att gå och att stå för länge. Förutom detta har jag även mycket problem med ischias och foglossning. Har börjat inse att jag nog lika bra kan vänja mig vid tanken på att det förmodligen kommer bli sjukskrivning för min del. Hoppas inte och kommer jobba så länge jag känner att jag orkar och kan, men har som sagt börjat vänja mig vid tanken på att det nog är lika bra att inse att det förmodligen blir sjukskrivning oavsett om jag vill det eller ej.

I alla fall. Igår gnällde jag som sagt på att jag var trött på min växvärk. Då jag inte vill "lämna ut" någon skriver jag inte mer än så om vart och vem.
Fick i alla fall till svar av väninnan att jag inte skulle gnälla, att jag "vet ju att jag längtat efter detta". Blev lite ledsen eller mest "stött" egentligen, till att börja med, av hennes svar. Skrev tillbaka att man har väl rätt att gnälla lite ibland om man har ont även om man längtat efter graviditeten, och att jag ju har längtat efter graviditeten och det kommande barnet, inte efter smärtan. Till svar på detta får jag att "ibland får man inte det ena utan det andra och att det bara är att gilla läget". Så mao. om jag nu blir sjukskriven är det bara att gilla läget när jag går här hemma och har ont, eftersom att jag ju "längtat efter detta". Jaha?

Jag kan förstå dem som kämpat länge efter en graviditet och fått genomgå missfall och ivf och allt vad många tyvärr tvingas genomgå för att få sin efterlängtade bebis, att dem kan bli irriterade på andra gravida som gnäller på att dem har ont, att dem kan tänka "sluta gnälla, du är åtminstone gravid". Men samtidigt, att där är dem som fått gå igenom mycket för att ens bli gravida, gör väl inte smärtan mindre jobbig för dem som blivet gravida utan större problem, mindre jobbiga? Ska man bara bita ihop, le och gilla läget trots smärta, bara för att där är dem som fått kämpa längre för att ens bli gravida?
Vi fick kämpa i 10 månader innan vi blev gravida denna gången, och i ett helt år för att bli gravida med Milo, och visst, det är inte alls länge om man jämför med många andra, men vill man något och man försöker och försöker, så jämför man inte precis med andra, att andra har det svårare gör ju inte det mindre jobbigt för mig personligen, eller hur? Jag lider självklart med alla som får kämpa i flera år med att bli gravida, och som tvingas genomgå missfall etc, och jag önskar inget annat än att det ska bli deras tur snart. Men det gör ju inte mina egna bekymmer mindre jobbiga för mig. Ska jag då inte få lov att gnälla av mig lite då och då när jag tycker det är jobbigt o har ont?