Igår kom vi hem från Kolmården där vi varit sedan i måndags tillsammans med våra kompisar Micke och Johanna och deras son Hugo.
Vi var inne på djurparken hela tisdagen och hela onsdagen. Två härliga och mysiga dagar. Enda tråkiga är att jag fick rejält ont i fogarna i slutet av dagarna där.    Tack vare foglossningsbältet var det inte så farligt att gå under dagen. Fogarna kändes av så klart, men det var överenskomligt sas. Men den sista timmen kändes det rejält i fogarna.   Det onda släppte dock sådan tur är efter att jag legat och vilat en stund i sängen när vi kom tillbaka till campingen.

Kolmården/djurparken var över förväntan för oss alla.    Jag har varit där förut, men det var nog runt 11-12 år sedan, så jag minns inte så mycket av det och en del har ju ändrats där sedan dess. Parken är riktigt stor och med många aktiviteter och mycket att titta på, så åtminstone om man har barn i Milos och Hugos ålder, BEHÖVER man två dagar där inne för att hinna med allt. Vi kände att vi gjorde det i alla fall. Åker helt klart dit fler gånger!

Våra kompisar Nicklas och Helene och deras son Alvin kom upp på onsdagen och sov över tills på torsdagen. Så på onsdagen var vi ett rätt "stort" gäng som gick tillsammans i djurparken. Mysigt!   
På torsdagen körde vi in till Linköping och gick på Flygplansmuséet dem har där. Det var över förväntan för min del faktiskt. När Fredrik först berättade att vi skulle dit, var min första tanke "jeeej, flygplansmuseum!" (inte intressant för mig, med andra ord) Men det var faktiskt riktigt intressant och trevligt måste jag säga. Och inträdet på 50 kr var ju ingenting!   

Sista dagen (eller nästsista om man räknar med gårdagen då vi skulle checka ut) var vi bara på campingen hela dagen. Tog det lugnt i förtältet och barnen var utanför och lekte, spelade bangolf (jag vann över Fredrik för första gången!   ) och badade. En mysig dag bortsett från att Milo var hängig hela eftermiddagen och tom. kräkte en gång stackaren.   Han mådde lite bättre redan dagen efter, men var fortfarande inte riktigt sig själv. Checkade ut ca 11:15 och var hemma vid 19:00 tiden. På vägen hem körde vi inom och hälsade på min bror i Strömsnäsbruk och hälsade på en liten timme. Är ju inte där så ofta bl.a pga avståndet, så jag tänkte det kunde vara kul att passa på att kika inom när vi ändå var i krokarna, och visste att brorsan skulle uppskatta det.   

Det var skönt att få sova i sin egen säng i natt, bortsett från att Milo var orolig hela natten. Blev dock bättre efter lite Alvedon. Misstänker att han hade ont i magen. Men han snurrade rundor väldigt mycket hela natten, och vid 03:00 tror jag klockan kan ha varit, skrämde han hicka på mig rejält när han dunsade ner på golvet.    Ingen skada skedd sådan tur är och han var bara ledsen i knappt två min innan han sedan somnade om.

Under vistelsen pratade Fredrik och jag en del om den kommande förlossningen. Fredrik vill att vi ska begära planerat snitt direkt pga händelsen under förlossningen med Milo, att han inte vill gå igenom det en gång till, och pga att han är rädd att jag inte kommer orka med en vaginal förlossning, med tanke på hur fort jag blev trött och nästan helt slut på krafter, med Milo. Själv är jag väldigt kluven. VILL ju uppleva en vaginal förlossning och hela känslan av att få upp bebisen på bröstet direkt efter att man kämpat för att föda ut den. Men är också osäker på om jag kommer orka? Kommer jag klara av det? Samtidigt tänker jag att jag denna gången är i lite bättre form; har rört på mig mer innan graviditeten denna gången än jag gjorde innan graviditeten med Milo, och jag vägde runt 7 kg mindre när jag blev gravid, denna gången än när jag blev gravid med Milo. Och, om jag inte får havandeskapsförgiftning så tar ju inte det några krafter från mig under förlossningen. Jag tror att havandeskapsförgiftningen är en stor bov i dramat till att jag blev trött och orkeslös så fort under förlossningen med Milo. Ska i alla fall prata med min bm. om mina och Fredriks tankar och rädslor nästa gång jag ska dit, och höra vad hon tycker och säger.
Om ca två veckor (knappt) ska vi äntligen på rutin ultraljudet! Ser fram emot det med spänning och nervositet. Jag är mycket mer nojjig denna gången!