Ja "3 ska bli 4" lyder rubriken idag, och det är precis som det låter.. Vår lilla familj ska utökas med en ny liten familjemedlem.      
Jag är i vecka 12 nu, går in i v.13 på tisdag. Beräknat förlossningsdatum är i nuläget (kan ju ändras efter rutin ultraljudet vi ska på den 11 aug) den 9 januari 2012. Två dagar efter Milos 3 års dag.. hehe   

Jag började skriva på en blogg där jag skrev om vår "resa" till denna graviditeten. Har dock aldrig lagt upp den. Hade planer på att sedan fortsätta skriva om graviditeten i den. Men sedan tänkte jag att dels så kommer det nog bli lite för mycket för mig att ha två bloggar att uppdatera med hyfsat jämt mellanrum, och dels så känner jag att en del av det jag skrev i den bloggen.. Innehållet.. KAN tyvärr missuppfattas för/av en del är jag rädd för av/efter tidigare erfarenhet. Skrev rätt mycket om mina känslor och vissa ord och meningar kan man missuppfatta om man vill, om ni förstår vad jag menar. Även om jag varit väldigt noga hela tiden med att poängtera att allt jag skriver är vad jag kände just då och är absolut inget som man ska ta personligt. Men som sagt, jag vet av tidigare erfarenhet att där tyvärr är dem som blir irriterade och ledsna, dvs tar det personligt, ändå. Så därför väljer jag att inte lägga upp dem inläggen/den bloggen, och ska i stället i detta inlägget försöka beskriva vår väg till plusset lite kortfattat. (dessutom antar jag att dem som följer denna bloggen är intresserade av mer än bara mina vardagshändelser, dvs även av hur min graviditet framskrider?   ) 

Vår resa började redan i juli förra året. Jag trodde och hoppades att det skulle gå fortare att bli gravid denna gången. Med Milo tog det sig på 12:e försöket. Jag vet att 1 år är fullkomligt normalt och inte så värst lång tid EGENTLIGEN. Men när man så gärna vill bli gravid och ens vänner dessutom blir gravida till höger och vänster utan att ha behövt kämpa något nämnvärt mycket (som jag fått uppfattningen av i alla fall ska understrykas), är ett år en väldigt lång tid.
I alla fall. Denna gången vägde jag 8 kg mindre än när jag blev gravid med Milo, så bara detta faktum gjorde att jag trodde att det skulle gå fortare att bli gravid denna gången. Det, och att jag ju varit gravid en gång tidigare för inte SÅ längesen, så kroppen borde ju veta vad som händer och vad den ska göra. Trodde jag ja. Månad efter månad kom den där förbaskade mensen, och känslorna gick väldigt mycket upp och ner som värsta berg och dal banan. Ena månaden tog jag det rätt lugnt att mensen kom så det inte blev något den månaden i heller. Besviken så klart, men tog det ändå med ro. Nästa månad blev jag så ledsen och frustrerad att jag bara ville krypa ner under täcket och stanna där. Och när man då ett flertal gånger under våra försök fick reda på att vännerna var gravida med syskon till sina barn som är i samma ålder som Milo, så var man nästan redo att bara strunta i det och ge upp. Jag kände mig uppgiven helt enkelt. Självklart jätteglad för deras skull, men ändå.. Uppgiven. Ledsen. För vår egen skull.

Men till slut, efter (nästan) tio månaders kämpande (för kämpa kan man verkligen säga att vi gjort, har verkligen gjort riktigt seriösa försök varje månad) var det ÄNTLIGEN vår tur!!    Jag testade positivt den 1 maj, två dagar innan jag skulle ha haft min mens. Plusset kom fram rätt fort, men först tänkte jag att "nej det är bara som jag tyckte mig se, inbillar mig". Men sedan blev strecket plötsligt starkare och jag blev alldeles till mig.   Sprang ut till Fredrik som stod i köket, tog tag om hans arm och sa "älskling du måste komma och titta, jag tror att jag är gravid.." Precis som när jag plussade med Milo, log han bara lite och sa "älskling, hoppas nu inte för mycket, det är så svagt.." Och så gav han mig en stor kram. *mummel* Karlar!   "Men detta plusset är mkt starkare än det första jag tog när jag var gravid med Milo" "Joo, men hoppas ändå inte för mycket ännu". Glädjeförstörare..   
Dagen efter testade jag mig med ett digitalt test och så klart kom det ju upp "Gravid" rätt fort i rutan. *ler*    Då sa han "ok då, man får väl börja tro på det nu", och så log han och gav mig en kram och puss. *ler*

Dem första veckorna av graviditeten var riktigt hemska. Redan runt v.7 började jag kräka varje morgon, mådde sjukt illa KONSTANT, hela dagarna, och tröttheten ska vi inte tala om. Har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag hade kunnat sova 24h/dygnet och ändå vakna upp och vara trött..
Efter att ha mått illa konstant i mer än två veckor fick jag utskrivet tabletter mot illamåendet som heter Lergigan comp. Hade först provat med både Postafen och något som heter "seaband", men inget av dem hjälpte. Men Lergiganen hjälpte verkligen! Plötsligt mådde jag inte illa längre! Ni anar inte hur skönt det kändes! Kräkte dock fortfarande om morgnarna. Tills jag kom underfund med att om jag tog tabletten på kvällen precis innan läggdags, i stället för på morgonen, så kräkte jag inte morgonen efter och mådde heller inte illa på hela dagen. Illamåendet kom då först runt 15:00-16:00 på eftermiddagen. Den fruktansvärda tröttheten satt dock i ett tag till. Det är först nu den sista veckan som tröttheten börjat lägga sig så smått, jag har heller inte kräkt eller mått speciellt illa den sista veckan, trots att jag inte tagit någon Lergigan.    Förutom nu dem 3 sista dagarna då illamåendet börjat komma tillbaka igen tyvärr.    Dock ej lika intensivt och heller inte konstant. Tröttheten sitter fortfarande i, framför allt på kvällarna från runt 18:00, men den är inte lika jobbig och jag är lite piggare om dagarna. Jag började få problem med fogarna redan för 2-3 veckor sedan. Den första 1-1½ veckan bara lite grand lite då och då efter en lite större ansträngning. Men den sista 1-1½ veckan har jag haft rätt mycket problem med dem. Får nu ont i dem så fort jag gjort rörelser som dammsugning och liknande rörelser, och om jag sitter för länge. Både fogarna fram och bak. Jag hoppas inte att det ska bli värre, vill inte behöva bli sjukskriven från jobb. Så fort jag börjar känna att det blir lite för jobbigt, så kommer jag prata med dem på jobb och be dem försöka anpassa mina arbetsuppgifter så att jag inte behöver ta några städ, för att undvika att min foglossning ska bli värre. Min bm. har redan sagt till mig att skulle min foglossning bli värre och om dem inte kan anpassa mina arbetsuppgifter på jobb, får hon/läkaren sjukskriva mig. Hoppas som sagt inte det ska behöva gå så långt. Men, nu känns det som att jag går händelserna i förväg. Min foglossning behöver ju inte bli värre, den kanske tom, går tillbaka om ett tag. Hoppas det i alla fall. *ler*

I vilket fall så passar jag på att njuta av graviditeten nu när jag äntligen mår hyfsat bra. *ler* Magen kom väldigt tidigt denna gången. Redan 4-5 dagar innan beräknad (inte) mens, dvs ett par-tre dagar innan det ens var möjligt att få ett plus på ett graviditetstest, började min mage svullna upp på kvällarna. Det var tom. så att Fredrik som aldrig ser sådant annars, såg det.. På dagarna dröjde det några veckor innan det började synas, men som sagt.. På kvällarna svullnade magen verkligen upp DIREKT. Sedan dröjde det inte länge innan magen började svullna upp allt tidigare på dagarna och nu dem två sista veckorna har den varit svullen hela dagarna. Det är dock fortfarande ingen 100%'ig graviditetsmage, ser fortfarande mest bara tjock ut i vissa kläder.

Vi var på ett tidigt ul för ungefär en vecka sedan. Är fortfarande väldigt faccinerad över hur mycket man kunde se och hur rörlig den var, trots att den då endast var 36 mm stor.. *ler*   Det var helt underbart att se den sprattla rundor och se det lilla hjärat slå.    Längtar som en tok till nästa ul.